I centrum i Vägen till Klockrike står luffaren Bolle och hans vandringar genom ett Sverige som är på väg att i grunden förändras genom industrialiseringen. Men kring Bolle väver Harry Martinson fritt ett nät av episoder som ger oss luffarnas hela värld: de ändlösa grusvägarna och de leende insjöarna, de bofastas hårda rädsla för luffarna men också folket i mildgårdarna, och så Bolles alla kamrater i utstöttheten — Magerlången, Vägdamm och filosofen Sandemar. Det är hos vandringsmännen och deras dröm om friheten som Martinson har sitt hjärta.
Harry Martinson (May 6, 1904 – February 11, 1978) was a Swedish sailor, author and poet. In 1949 he was elected into the Swedish Academy. He was awarded a joint Nobel Prize in Literature in 1974, "for writings that catch the dewdrop and reflect the cosmos.", together with fellow Swede Eyvind Johnson. The choice was very controversial, as both Martinson and Johnson were members of the academy and had partaken in endorsing themselves as laureates.
He has been called "the great reformer of 20th century Swedish poetry, the most original of the writers called 'proletarian'."
En fantastiskt vacker och poetisk hyllningssång till frihetsbegäret och till vandringen och naturen. I taoistisk anda är vägen målet, inte Klockrike (paradiset?) i sig. Här förespråkas en anspråkslösare livsform och en reduktion av behoven. Martinson går i polemik mot bilism, exploatering, naturförstöring, arbetslinjen, överheten vilket platsar väl in i dagens diskurs. Bolle representerar dessutom en människa av lägsta rang. Han uppfattas som en av ”dem”, en främling, något skrämmande och som en våldtäktsman som också tvingas representera alla luffare. Känns det igen?
Den vrånga Bolle som värnar om sin värdighet präglas förstås också av hemlöshet, författarens ständiga tema.
”I tystnaden får allting plats, men i talet bara ett i taget.”
Sommarens tredje och sista Harry Martinson. Fantastiska läsupplevelser alla tre. Den här utspelar sig 1898, men stämmer så väl in på diskursen idag ang. arbetskritik, arbetslinjen, medborgarlön, sex timmars arbetsdag eller att hoppa av det kapitalistiska ekorrhjulet. Martinson nöjer sig inte med att tala om frihetslängtan, han kallar det frihetsbegär.
Det var inte alls oproblematiskt att dra omkring på vägarna i dessa tider, brottet kallades lösdriveri, men via Martinsons nyanserade observationer lär vi oss om olika typer av s.k. luffare:
"Alla De romantiska var vänliga och sympatiska. Ofta var de mycket begåvade. En del var målare eller tecknare. Andra antecknade och skrev. Många av dem hade böcker med sig som de läste. Och så borde det vara tyckte Bolle och Vägdamm. Bildning och vandring."
Hittade en Månpocket i utmärkt skick på Bokbörsen och den visade sig komma från en bokstuga i Söderbärke, i mina gamla hemtrakter. http://www.barkenbokstugan.com/bokstu...
Den här hade väl min svensklärare kunnat banka i huvet på mig i nian istället för ngn dödstråkig eländesskildring av trälskapet. Hade sparat mig att läsa beat, Paulo coehlo, södertörnvänster-arbetskritik och fått mig att att uppskatta naturen mer än CS 1.6 bra mkt tidigare. Men livet är väl en omväg till Klockrike.
Kanske det vackraste jag läst på svenska. Harry kliver upp på min parnass höjd tillsammans med Inger Christensen. Slugt och hädiskt riffat på evangelierna i slutklämmen. Bitarna om den snålaste bonden i riket, cigarrmakandets ädla konst, balansakten på rädslans cirkuslina och att bli av med sina viktigaste papper (den långa panikluffen i minnets förlorade härader) är etsade på hjärtväggen från och med nu.
Han frambesvärjer det mytiska, det skrockfulla och det kosmiska han. Ur ett liv som gått varje förnäm människa förbi. De hade inte kunnat se det om det var framför näsan på dem. Världen var förändrad efter meningarna klingat ut. Det är inte varje dag det händer.
Ögonblick av lycka kommer tillbaka till mig. Från luffen. Där jag tillhörde De Romantiska. Jag hoppas jag bjöd ordentligt av det jag hade. Till yrkesluffaren.
Jag förstår att det är en väldigt bra skriven bok för de som tycker om gamla böcker och klassiker. Jag tyckte däremot att den var tråkig. Vissa kapitel är otroligt vackra medans andra bara känns som utfyllnad. Är stolt dock att jag tog igenom mig den!
what i expected: rasmus på luffen for grown ups what i got: 363 pages of short and medium length individual stories tackling philosophical, social, humanitarian, religious and even surrealistic thoughts and truths — Or as our dear fatalist Vägdamm (Road dust), would put it: Fate — while regularly breaking the fourth wall like some uncle reading you old christmas tales. The many morals of the stories are why I, unlike Sandemar, took so many notes for memorizing and future reflecting.
Harry Martinsson’s love for the vagabond way of life, the taoist spirit of not trying but being, is somehow touching while being strictly unsentimental. This is a rare book which leaves you feeling filled, not empty.
Genom Vägen till Klockrike får man vandra sig fram i en otroligt vacker avbildning av ett Sverige som inte längre finns och en skildring av den tragiska, men ändå på något sätt lockande, verklighet som luffarna levde vid 1900-talets början. Missta inte min långa lästid för något annat än min egen lathet; Vägen till Klockrike är en mycket läsvärd bok.
Ez a könyv csapongó, mint a pillangó röpte, helyenként ráérősen elmélázik, aztán hosszú kitérőket tesz, majd beleragad egy anekdotába. (Így belegondolva egész szerkezete remekül modellezi a csavargó-létet.) Regény nem tud lenni, inkább csak történetek laza füzére – de pont ez a füzér-forma teszi lehetővé, hogy a csavargóregények bibliája legyen. Meggyőződésem, hogy ez is a cél: vannak benne ugyanis klasszikus (Jézusian homályos) példázatok, amiken el lehet merengeni, hegyibeszédek, törvények, megemlítődnek a csavargóvilág szentjei és mártírjai, és még Mennyország is van: Klockrike, az elérhetetlen falu, ahová minden csavargó vágyódik. Sőt: még feltámadás is lesz! Martinson tulajdonképpen megalkotja Szent Csavargó ideáját, akinek a vándorlás nem kényszer, hanem autonóm választás. Ő az, aki a XX. század hajnalán még bőszen tapodta a svéd vadregényt, de aztán jött az iparosodás, és jöttek a második generációs csavargók: a munkanélküliek tömegei, akik már nem a vándorlásért magáért, hanem a nyomor miatt róják az utakat – így aztán a Szent Csavargó kiveszett, akár az erszényes farkas. Legfeljebb egy-két könyvben találni belőlük eleven példányt. Például ebben itt, ni.
Känns som jag fastnade i den mer efter att ha läst ungefär halva boken. Kom inte in i den riktigt i början, och zonade ut en del. Tyckte ibland det var segt när varje kapitel var som en egen historia. Men sen fastnade jag! Strök under en hel del.
Filosofisk. Fick mig att tänka över min egen tillvaro. Blev sugen på att själv börja luffa. Sälja alla tillhörigheter och bara vandra runt.
Gillade särskilt ett kapitel om Händedals-snålen, som svalt ihjäl med åttitusen i madrassen.
Kan mycket väl bli en femma vid en framtida omläsning.
"En del var målare eller tecknare. Andra antecknade och skrev. Många av dem hade böcker med sig som de läste. Och så borde det vara, tyckte Bolle och Vägdamm. Bildning och vandring."
Den är fantastisk på sitt sätt, bara inte min kopp te. Eller så är jag bara inte tillräckligt smart för att fatta, för jag upplevde lite att jag inte riktigt förstod.
Boken är en slags reseskildring i dagbokslika anteckningar där luffaren Bolle berättar om sina funderingar och om de människor han möter under vägen.
Jag fastnade särskilt för historien om den rike bonden som förgiftats av sin egen snålhet så till den grad att han inte kokar potatisen färdigt för att spara ved, och samtalen med världsluffaren Sandemar som skriver ner sina tankar på en griffeltavla, bara för att strax sudda ut dem igen. . . . Boken innehåller även en del filosofiska partier som ofta handlar om individens frihet kontra de krav och plikter samhället ställer på hen, och om tingens och teknikens inflytande på den enskilda människan och samhället som helhet, teman som jag personligen gärna läser om.
Och som han skriver… Man förstår hur uselt en del författare faktiskt skriver när man läser Harry Martinson.
Ur boken, om luffarlivet:
"Det var miljoner tankar och tusen människospråk, gråstenshårt motstånd och helgonmild vänlighet, röster som var fula, hotande eller grymma, och andra som var milda, lena som linlockar i sol. Och röster som var klockor, klockor. Lockande klockor från Klockrike.
Men först måste man vigas, invigas. Vigas med vägdammet. Först med sju miljoner steg. Och sedan åter med sju miljoner steg. Och när man hade invigts med alla de många sju miljonerna av steg, så fann man slutligen, på det allra mest livsförspillda, det allra mest tadlade, det allra dyrbaraste sättet, den insikten, att man aldrig skulle nå till Klockrike. De som aldrig sökt det skulle ha det lika bra."
-Jo, men det spökandet tog slut, sa Axne. En länsman som inte var spökr��dd kom dit med fjärdingsman en höstkulen natt. Och de tog med sig ett par spöken när de gick. - Och hur gick det med dem, frågade Bolle. - Spökena kom till Berget förstås, sade Axne. Bolle såg ut över slätten, med orörligt ansikte som en sfinx.
-Ja, sedan låste man kvarnen, sade Axne. Med bom och dubbla lås, ett vid var ända av bommen. - Det var hjältemodigt, sade Vägdamm. Är det längesen? - Ett år sedan och nu är kvarnen riven. - Det är spått, sade Bolle, att den siste yrkesluffaren skal se den sista väderkvarnen mala och sedan skal den nya lyckan komma över världen med den nya olyckan vid handen. De ska dansa fram över rika slätter och sprida den nya lyckan den ena dagen och den nya olyckan och tvivlet och döden den andra.
-Det där hittar du på nu, sade Axne. Du härmar skalder och spåmän som du har läst. Men man läser inte bort utvecklingen. Den har sin gång. Och vi luffare ska försvinna, och alla människor skall vara i samhällets tjänst för det helas sak, och livet skal få sin lyftning genom arbetets händer. Som bikupor skal städerna surra på soliga slätter, där framtidens säd skal buga i vågor från stad till stad.
-Det där hittade du på nu, sade Bolle. -Även jag har hört en spådom, sade Vägdamm. I framtidens land skall det bli som det blir, och som det kan. I framtidens land ska människorna se mot framtidens land. De ska drömma om framtidens land. Alla ska hoppas på att det blir bättre i framtidens land. Ingen ska leva annat än i framtidens land
——— Sida 195
Vi tror på herrgårdsdamerna när de kommer störtande från salongen och ut i herrgårdsköket där vi sitter sitter och slafsar filbunke. Vi tror på dem, så snart de bara ger oss ett glas rödvin och säger att det är så romantisk med luffare. Och vi lyssnar begärligt och lär oss allt av deras romantik. Vi suger åt oss vartenda ord dom säger om flyttfåglar och landsvägsriddare östan om sol och västan om måne. Vi tror på det där. Vi lär os det där, tills vi inbillar oss att vi är hjältar i sagor och romaner. Och här går vi och läser Allers och romaner som vi får av fröknarna och av de glada supiga jägarna om höstarna. De jagar upp os till att tro att vi lever ett liv som vi inte lever. För skulle de leva vårt liv, så skulle de få se hur månen är på baksidan.
——— Sida 272
Motvalls kan gå an. Men rå mothugg i hjärtat sätter andra spår. Där inte hjärtat dör därav, blir det ärrat och förändrat. Men mot vintern som kom drog han sig til Norrland och arbetade i skog.
——— Sida 300
Istället lade han vikt vid att sektens mission var att försöka förbrödra de mindre effektiva, de lata, förkomna och håglösa. Ty alla dessa bar på en hemlig plåga, en plåga av glädjeförlamande art, alstrad av det tryck de ständigt kände från de effektivas håll och från deras håll som njöt när de såg att en lat människa blev förnedrad. Det gällde att få dessa förkomna människor upp ur den värsta olustens träsk, genom att ställa deras fiende, den sociala salvelsen, i ett sådant perspektiv att de själva fick första hjälpen och stödet till att kunna betrakta den med ro och förakt, ja, gärna med en viss cynism, där detta var nödvändigt för att hjälpa också den late och håglöse till en form av håg, och till en väg av lust att våga vara lugn, vaket lugn i en värld av effektiviseringsraseri. At göra människan ledigare, att inte be laviner om ursäkt för att man fanns till…..
Jag är så kluven vad gäller den här boken. Delar är helt fantastiska, så där att det tar andan ur en. Och med Martinssons tankar om samhället och dom det stöter bort så gör verkligen Vägen till Klockrike det där som riktiga klassiker gör: säger något som slår an en ton hos en, trots avståndet i tid. Men samtidigt så lyckas jag inte hålla intresset uppe riktigt genom alla småhistorier och karaktärer. Jag lägger ifrån mig boken och låter den ligga i flera veckor. Det blir för fragmentariskt, för långt mellan pärlorna.
Spännande skildring av industrialiseringen från en luffares perspektiv. Tyckte om de poetiska miljöbeskrivningarna och de filosofiska resonemangen men de tog ibland överhanden lite, vore najs med lite mer plot imo.
Ett unikt och realistiskt perspektiv på livet som luffare under en annan tid i Sveriges historia som alla med ett frihetsbegär kan känna igen sig i. Martinson konstruerar vackra meningar och skildrar Sverige och livet på drift som fagert men också som ett liv präglat av tadel och motstånd. Trots dess episodiska struktur och avsaknad av en större handling så lyckas boken fånga in en. Andra halvan är dock bättre då den första stundvis känns seg.
En fin och omtänksam samling med berättelser från en förtidspensionerad tändsticksmakares tid ute på luffarens vägar i Sverige för cirka 120 år sedan. Kapitelerna är snabba och hoppar jämfota framåt utan att lägga så mycket ansträngning på att följa någon sorts dramaturgisk bana. Det målas upp porträtt efter porträtt av olika människors livsöden och legender, som ofta kommer förklädda i tragedi men som egentligen bara bär på egendomliga och ofarliga historier med en spice av samhällskritik som driver med dåtidens arbetarideal och 'tadel'. Mycket av innehållet känns så långt borta från det Sverige vi lever i idag, men det gör läsningen också extra intressant; givande är den helt klart, men kanske inte den mest spännande..
Vägen till Klockrike utspelar sig i Norden under det förra sekelskiftet. Huvudpersonen är en kompetent och djupsinnig romantiker som heter Bolle. Han är en cigarrmakare som i sin yngre medelålder beslutar sig för att för att gå på luffen. Under Bolles liv och vandring genom landskapen träffar han en rad olika karaktärer. Genom deras och hans egna berättelser behandlas flera mänskliga teman och stora filosofiska frågor. Som deltagare på denna vandring får vi även en historisk inblick i dåtidens samhälle och det fängslande livet som luffare. Vägen till Klockrike är en bok som kräver mental rörlighet hos den som vill göra Bolle och övriga sällskap. Martinsons prosa är sagolikt vacker medan stilen är symfoniskt meandrande. Det är en bok vars kapitel i princip skulle kunna läsas fristående från varandra. Som helhet bjuder den dock på en uppsjö av insikter och känslor. Det är verkligen en pärla som borde finnas på varje läslista för den med djupsinne och god smak. Tveklöst bland det bästa jag har läst! Rekommenderar även uppläsningen av Reine Brynolfsson.
On the road anno förra sekelskiftet. Han skriver ju fint, poetiskt, och det är ju intressant det han berättar om, men a) det var mycket skriva på näsan (= ge en poetisk bild och sen förklara/skriva den igen i olika varianter på en hel sida) och upprepningar och b) det blev hemskt lösryckt, mer som en samling noveller från spridda håll, än en sammanhållen berättelse om Bolle. Upplevde också slutet lite rushat, och det som behandlas där hade ju inte med Bolle att göra riktigt, vilket bidrar till splittringen. Nåväl, glad att jag läst denna svenska klassiker som gett namn åt en av byggnaderna på Hola folkhögskola där jag jobbar.
Pretty solid book, it especially gets a lot better towards the end and there's a lot of insightful dialogue and monologue about the human condition, limits of our understanding, and so on. Enjoyed the read!
Skulle kunna vara den vackraste bok jag läst. Jag finner mig sitta likt en gapande fågelunge och bara girigt låta mig proppas full. Då och då tappar jag tråden i den vindlande förklaringarna, men för det mesta är allt bara så briljant klart.
Rating Vägen till Klockrike is not an easy task, as the rating would entirely depend on the reader's reason for reading the book. I have chosen to rate the book as only a work of fiction, but will return to the more philosophical aspects of the book.
When considering Vägen till Klockrike only as a work of fiction, there are some issues which prevents me from giving more than 3 stars. The most obvious issue in this respect is that the book does not really have any coherent theme or story line. Instead, the novel consists of different short stories introducing us to the life of the vagrant Bolle, wherein we get a feeling of how a vagrant lived in the end of the nineteenth century. While I found most of the "episodes" of Bolle's life to be interesting and thought worthy, the overall lack of a story line entailed that there was no climax and nothing special to look forward to. I recently readan article where the author argued that the thing that makes people want to read is cliffhanger - i.e. the desire and need to know what will happen next. Vägen till Klockrike did not evoke such a desire.
However, despite the aforementioned, I still believe that the read was quite enjoyable. The short stories in themselves were interesting and the prose was beautiful (and relatively easy to understand, despite the novel being over 70 years old). Moreover, Harry Martinsson is a master of creating the right atmosphere, to the extent that I really felt that the book provided a window to a different time and a very different world. This was enjoyable, and despite the lack of cliffhangers I found myself wanting to keep on reading, simply because the atmosphere and beautiful prose provided a feeling of well being.
Notwithstanding the aforementioned, it would be unfair to only review Vägen till Klockrike based on its characteristics as a fiction novel. For a review of the book to be fair, it must also be viewed as a philosophical text, and as a criticism of society (and perhaps as a warning for the future). Vägen till Klockrike can be read as a defence of all people who refuse to accept that life must be lived inside frames provided by society, and who would rather nurture the spiritual and emotional aspects of life than the material and productive aspects that society requires in order to be accepted as a worthy member of it. Vägen till Klockrike does not romanticise the plights of the vagrant, but provides a reasonable foundation and understanding for why some people do not want to be part of the regular society, and instead opt to become "professional vagrants" who wander the roads without any apparent goal. I believe that the criticism against society posed by Martinsson is still valid to this day. There are still many people who refuse to accept the ordinary way of life, although people don't become vagrants like Bolle (but perhaps instead become world travellers who only hold a job long enough to pay for their next travel).
The version of Vägen till Klockriket that I read had an excellent afterword written by Kristin Olsoni, who discusses the underlying thoughts and ideas of the book in a much more eloquent way than I am able to. As I read the book primarily as a fictional novel (although it is hard to not perceive the underlying ideas and thoughts), Kristin Olsoni's afterword assisted in giving me a deeper understanding with respect to who Harry Martinsson was and the philophical foundations of the book.
Overall, I would say that Vägen till Klockrike is read worthy. If nothing else because Harry Martinsson is a Swedish nobel laureate.
Leiðin í Klukknaríki byrjaði á allt annarri braut en hún tók svo, rétt eins og höfundur hafi fyrst ætlað að skrifa eina bók, en skrifað svo aðra. Um tíma fannst mér hún ansi hægfara, en svo vandist ég hraðanum og hafði svolítið gaman af henni. Húnn fjallar um líf förumannsins í Svíþjóð og byggist upp á smá frásögnum af ævintýrum og atvikum, sennilegum eða yfirnáttúrulegum. Kannski er í þessu einhver djúp þjóðfélagsádeila, en fyrir mig er alveg nóg að þetta sé saga af förumönnum sem stundum eru miklir vitringar. Helst fannst mér þetta blanda af Sulti og Pan, sem eru báðar hinar ágætustu bækur. Höfundurinn, Harry Martinson fékk Nóbelsverðlaun árið 1974, en því hafði ég alveg gleymt, ef ég vissi það þá einhverntíma. Þau urðu honum ekki til neinnar gæfu og fjórum árum síðar svipti hann sig lífi með harakiri, sem er skáldlegur dauðdagi, en ekki algengur í Svíþjóð. Heimir Pálsson þýddi og það var vel gert. Ég hlustaði á bókina á Storytel í upplestri Gunnars Stefánssonar. Það var áheyrilegur lestur.
Auk Leiðarinnar í Klukknaríki hefur komið út á íslensku bókin Netlurnar blómgast, sem Karl Ísfeld þýddi og kom út árið 1958. Ég er alveg til í að lesa hana líka.
Ströläste lite i Kjell Espmarks bok om Harry Martinson och där han inledningsvis tittar på det "popularitetsförfall" som drabbade Martinson inom litteraturvärlden under 60-talet. Kritikerna var då överens, Martinson var en kuriositet vars civilisationskritik och reservation inför den västerländska utvecklingsoptimismen ansågs vara förlegad. En kritiker framför att det enda Martinson har att erbjuda är “Blommor och blader och ljuv resignation!”, och hur ska detta intressera en generation som “väckts och präglats av Vietnam”. Många år har gått och man måste väl ändå säga att han fått sin upprättelse. Politiken svänger men god litteratur består. Samtidigt måste jag, tyvärr, till viss del hålla med 60-talets kritiker. Det Martinson erbjuder, i Vägen till Klockriket, är en vacker impressionistisk natur och en skepsis inför moderniteten, även om det går att hålla med om mycket blir boken inte särskilt intressant och ibland alltför ensidig.
Martinson målar med orden–dystra, vackra bilder om ingens och allas liv. ”Ty verkligheten och hur den skall vara bestämmes av de många, och mindretalet av människor får rätta sig efter dem eller gå under. Deras verklighet blir aldrig ansedd för annat än osannolik och overklig. Den kallas verklighetsfrämmande. Och det är just vad de är båda två. Egendomliga och overkliga. Verklighetsfrämmande människor som skall vandra var sin ensamma ödesväg mot dödens land. Och verkliga ska de bara anses vara i den mån de inte är sig själv.”
bywała nudnawa, ale jednocześnie to tworzyło klimat. urokliwie napisana, pełna pieknych cytatów. "najgorsi ludzie bywają najgorszymi powieściami" fabuła z jednej strony była raczej statyczna, ale z drugiej była o włóczędze, więc niewątpliwie przebywaliśmy góry i doliny. może trochę mało takich geograficznych i przyrodniczych opisów, ale filozoficzne wywody stanowiły wystarczające retardacje. dodatkowo poprzedni czytelnik podkreślał pewne myśli, chyba bylibyśmy besties, bo też bym je podkreśliła xo
Fantastiskt skriven om luffarens värld och liv. Tid för tankar, vad tid, ensamhet och utanförskap gör med en människa på gott och ont. Förmågan att se skönhet, stanna i stunden. Skapa sin världsbild av mängder av perspektiv inhämtade under vandrandets tankar, läsning och möten. Den kloka blicken på andras liv, insikten hur lite vi någonsin kan förstå av livet. Vill läsa mer Martinsson!