Jan Fagius bok är lättläst och består av två sektioner. Först redogörs det för hur hjärnan i stora drag ser ut och sedan ger man sig på det centrala: hur hjärnan hanterar musik. Det refereras flitigt till olika undersökningar och särskilt olika fallstudier av folk som haft hjärnskador. Detta är ofta en särskilt värdefull resurs för forskare, eftersom man då t ex kan dra slutsatser om vilken del i hjärnan som tar hand om en särskild egenskap.
Själv har jag länge varit fascinerad över kombinationen musik och hjärna. Trots att båda är svårstuderade så görs det hela tiden framsteg, inte minst inom neurovetenskap, och vi närmar oss mer och mer någon slags heltäckande bild av hur det fungerar. Säkert når vi aldrig hela vägen fram, men det är värt att försöka - det är just detta som vetenskap handlar om!
Sammantaget är boken bra, men grundläggande. Den vänder sig, menar jag, främst till musikintresserade som är nyfikna på neurovetenskap, snarare än vice versa. Har du läst kurser i neurovetenskap sen tidigare kommer bokens första del bli mycket repetition.