Nobelpristagaren Elfriede Jelineks "ungdomsbok" är en grym och humoristisk parodi på det västerländska konsumtionssamhället i medieåldern och har bara vunnit i aktualitet sedan boken utkom i Österrike 1972. I detta absurda collage av drömprojektioner hämtade från tevens värld går Jelinek lika hårt fram med de idealiserade kvinnogestalterna som med "herr chefen", och gränsen mellan teveprogram och verklighet är ständigt livsfarligt tunn, särskilt för de unga kontorspraktikanterna Ingrid och Gerda.Elfriede Jelinek är född 1946 i Mürzzuschlag i Österrike och tilldelades 2004 Nobelpriset i litteratur.PRESSRÖSTER»En stilfull spya på mediernas påverkanskraft, deras spegling och förstärkning av de strukturer och hierarkier som styr våra (kvinno)liv och präglar våra drömmar. Gränserna mellan fakta och fiktion flyter alltså för fullt, långt före dokusåpor och bloggar. Den manliga makten att begära och det manliga begäret efter makt penetrerar allt. Märkligt att något så kolsvart kan vara så färgstarkt.« Nina Lekander, Expressen»En moraliserande, upphetsad och väldigt rolig varning för tillrättalagt kommersiellt berättande. Stora mängder fiktion pumpas ut till medborgarna för att kväva upproret i sin linda. Med "Michael" kan man undra om det just är verkligheten som är det värsta som kan hända i en bok.«Malin Ullgren, Dagens Nyheter»... häpnadsväckande modern... långt före sin tid«Maria Edström, Biblioteket P1»De kritiker som gärna velat reducera henne till en psykotisk virrpanna bortom all rim och reson får i det har fallet rejält med vatten på sina kvarnar.«Martin Lagerholm, Svenska Dagbladet»En orgie i meningslöshet.«Åke Leijonhufvud, Sydsvenskan»... knivarna och slagen, misshandeln och förnedringen blir attribut för maktens gärningar mot individer, främst kvinnor, som livet bara har valet underkastelse att erbjuda. Egentligen förmedlar Jelinek en långt driven klassanalys... Teveserier och kändisskap spelar en betydelsefull roll i sammanhanget romanen är skriven redan 1972, nästan i tevens barndom, i alla fall långt före dokusåpans era. Det verkar dock som om Jelinek såg många av tendenserna i det moderna mediasamhället redan för trettiofem år sedan. Vem annan än hon skulle vågat (och kunnat) dra ut konsekvenserna så drastiskt redan på den tiden?«Jan Erik Bornlid, Kristianstadsbladet»Märkligt att denna lika otäcka som briljanta roman inte översatts tidigare. Bättre sent än aldrig, dock.«Jan Karlsson, Sundsvalls Tidning
Elfriede Jelinek is an Austrian playwright and novelist, best known for her novel, The Piano Teacher.
She was awarded the Nobel Prize in Literature in 2004 for her "musical flow of voices and counter-voices in novels and plays that, with extraordinary linguistic zeal, reveal the absurdity of society's clichés and their subjugating power."
72’de yazılmış bir roman; dönemin Avrupa’sındaki toplumsal klişeleri, iş yaşamının insanı tüketmesini, yüzeyselliği ve ekran karşısında geçirilen hayatları anlatıyor. (Yazar günümüzün instagram-minstagramları hakkında ne düşünüyor acaba?)
Gerçekleri “yüzümüze tokat gibi çarpmak” istemiş yazar, buna uygun da (belki avangard denebilecek) bir üslup kullanmayı tercih etmiş: Bir televizyonda izliyormuşuz gibi anlatıyor; olay akışı sürekli değil, çünkü arada zapping yapıyor; anlatımında absürt olmakla birlikte, normalleştirilmiş bir şiddet ve pornografi var.
Kötü bir roman değildi fakat bana çok hitap etmedi. Belki 20 yaşındayken okusam etkilenebilirdim, ama bu avangardlıklar artık hiç tokat etkisi yaratmıyor bende. Basit ve lafı dolandırmadan yapılan anlatım bana daha çok tokat atıyor. :)
Bir de, eğer siz de televizyon seyretmeyi sevmiyorsanız, bu kitaba çok bulaşmayın derim. Sevmediğim için yapmadığım birşeyi okumak zorunda kalmak beni çok bunalttı.
Okuduğum en saldırgan kitap sanırım. Okuruyla dövüşen kitapları severim ama attığı yumruklar o kadar histerik ki hiçbiri bana denk gelmedi. İroniyi fazla abartıp karşı kıyılara geçmiş hissi verdi bana.
Man ir simpātiskas Jelinekas dusmas un mēģinājums ar trakumu izsist tās cauri lasītājiem, bet ir sajūta, ka viņa gribējusi ielikt pārāk daudz vienā īsā grāmatā, un beigās sanācis ļoti neviendabīgs maisījums.
(un būtu interesanti uzzināt grāmatas tulkojuma izdošanas stāstu, jo daudzas dīvainības liek domāt, ka tas nav bijis vienkāršs. kāpēc tieši šī, vismazzināmākā no visām Jelinekas ne-klavierētājas grāmatām? kāpēc beigu vāka sižeta atstāstam nav nekāda sakara ar pašu grāmatu? kāpēc tulkotājam vajadzēja likt zemsvītras piezīmēs paskaidrojumus tādām lietām kā "&" un "ok", ja citos tulkojumus viņš tā nedara - un arī "vēja suņas klasikas" sērijā tādus jokus neatceros?)
grāmata kā improvizācija, grāmata kā nemitīga provokācija, grāmata kas liek uzdot jautājumus, kas tas tagad tas vispār bija? Man patika, noteikti medīšu viņas izcilāko darbu rokā... Tas nenozīmē , ka grāmata jums patiks. Gramatai ir vienalga, autorei ir bijis vienalga , kad viņa to ir rakstījusi.
Ja godīgi, tad pēc izlasīšanas palika tāda ne visai patīkama pēcgarša. Par daudz saraustīti, par daudz aspektu vienās 200+ mazās lapaspusēs. Un beigās infantilu iespaidu atstāj nevis jaunatne, bet gan pati autore. Var jau būt, ka šis nav viens no viņas veiksmīgākajiem veikumiem. Bet nezinu, laikam jau neieteiktu tiem, kuri meklē ko izcilu.