What do you think?
Rate this book
Rautakallo
Kertomus Vanadisin tapauksista – ensimmäinen kirja
Tukholma keväällä 1917. Valtaeliitin sisällä kuohuu, kun eräs johtoasemassa oleva henkilö on murhattu. Mystinen naamiomies herra Agnefit kerää epätavallisen joukon selvittämään murhaa. Entinen showpainija, jujutsussa kunnostautunut opiskelijatyttö, keski-ikäinen alkoholistirouva ja latvialainen pankkirosvo joutuvat seikkailuun, jossa Tukholman alamaailma pistetään koville.
Tukholma keväällä 1917. Valtaeliitin sisällä kuohuu, kun eräs johtoasemassa oleva henkilö on murhattu. Mystinen naamiomies herra Agnefit kerää epätavallisen joukon selvittämään murhaa. Entinen showpainija, jujutsussa kunnostautunut opiskelijatyttö, keski-ikäinen alkoholistirouva ja latvialainen pankkirosvo joutuvat seikkailuun, jossa Tukholman alamaailma pistetään koville.
- GenresFiction
605 pages, Hardcover
First published June 1, 2015
2 people are currently reading
56 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 12 of 12 reviews
October 20, 2015
Vafan? …tänker jag ett par kapitel in i Järnskallen, efter att vi etablerat att vi befinner oss i Stockholm anno 1917, med världskrig, revolutioner och inbördeskrig som rasar alldeles inpå knuten, året då allt kunde gått åt helvete, året då både konservativa och arbetare gick beväpnade på gatorna och väntade på startskottet för revolutionen, året då man rev upp parkerna för att odla kålrötter. Det är inte det som får mig att dubbelkolla att jag faktiskt precis läste det jag läste, utan att mitt i den här realismen presenterar han en mystisk man som bär en mask med unionsflaggemotiv, som någon jävla Marvelskurk? Jaja, det får väl sin förklaring. Men nudå, här har vi en tänkbar hjältinna, en ung förläst fritänkare som inte vill gifta sig utan vill… dra på sig en maskeradkostym, svinga sig från Gamla Stans tak i ett rep och spöa upp tjuvligor.
Återigen: Vafan?
Den där känslan av fullständig vantro håller i sig en bit till – tills vi presenteras för rånarligor utklädda i dalkullekläder, ett danskt tekniskt geni som kan bygga om vad som helst till ett vapen och en estnisk superspion – och sen ger jag upp och bara vänder blad med ett flin som blir allt bredare. Håkanson har vågat sig på något här som jag önskar att fler vågade göra, och framför allt lyckas med: en genremashup som skiter blankt i hur man ska skriva historiska skildringar och bara går loss. Som en blandning av Stephensons Snow Crash, The Avengers och ”Varför är det ingen is till punschen?”
Det låter galet, men det finns metod däri. En bra historisk roman bör ju kunna göra något mer än att bara använda den historiska miljön som rent staffage, den bör kunna komma åt något som ligger bakom också. Håkanson är påläst både i hur det såg ut i Sverige för 98 år sedan; han kan stan, han kan språket, han kan politiken. Han är bara mindre intresserad av att ge en historiskt korrekt Fogelströmsk redogörelse av hur vardagen såg ut i olika samhällsskick, och mer av att använda lite roliga knep för att visa idéernas Sverige 1917; den gamla goda tiden, bara en välfärdsstatsskött mansålder sedan, då nymodigheter som demokrati, rösträtt, likhet inför lagen, kvinnors självbestämmande, etc fortfarande var radikala idéer som lika gärna kunde förkastats. Alltså: Beskriv staden och politiken realistiskt, fånga talande detaljer av denna så bekanta men så främmande stad och dess invånare, men stoppa i detta in en mystisk man i mask som får spela Professor Xavier åt ett löst sammansatt gäng udda existenser med antingen medfödda eller förvärvade specialförmågor. Det börjar med att de nystar i ett mord på en officer på en krog på Söder, och innan de vet ordet av har det expanderat till en konspiration som innefattar domedagsvapen, Lenin, protonazistiska frikårer, utländska spioner, samiska ninjor, avdankade stumfilmsaktriser och – naturligtvis – jetpacks.
Det är, enstaka genrebundna klichéer undantagna, rent förbannat kul. Håkanson håller masken hela vägen, vägrar låtsas som om det är något ovanligt med hans idé, dompterar språket så att jag nästan kunde tro att att boken är 98 år gammal. Samtidigt smyger han in sina långtifrån felfria antihjältar i en handling där de egentligen inte har något att göra men tar plats så självklart att man knappt vet ordet av förrän han grävt sig ner i gamla bortglömda konflikter som vi idag gärna vill tro aldrig existerade i vårt perfekta jämlika demokratiska drömsamhälle.
För en gångs skull ser jag rentav fram emot nästa bok i serien. För det är ju, som alla jävla böcker måste vara anno 2015, del 1 i en serie.
Vafan?
Återigen: Vafan?
Den där känslan av fullständig vantro håller i sig en bit till – tills vi presenteras för rånarligor utklädda i dalkullekläder, ett danskt tekniskt geni som kan bygga om vad som helst till ett vapen och en estnisk superspion – och sen ger jag upp och bara vänder blad med ett flin som blir allt bredare. Håkanson har vågat sig på något här som jag önskar att fler vågade göra, och framför allt lyckas med: en genremashup som skiter blankt i hur man ska skriva historiska skildringar och bara går loss. Som en blandning av Stephensons Snow Crash, The Avengers och ”Varför är det ingen is till punschen?”
Det låter galet, men det finns metod däri. En bra historisk roman bör ju kunna göra något mer än att bara använda den historiska miljön som rent staffage, den bör kunna komma åt något som ligger bakom också. Håkanson är påläst både i hur det såg ut i Sverige för 98 år sedan; han kan stan, han kan språket, han kan politiken. Han är bara mindre intresserad av att ge en historiskt korrekt Fogelströmsk redogörelse av hur vardagen såg ut i olika samhällsskick, och mer av att använda lite roliga knep för att visa idéernas Sverige 1917; den gamla goda tiden, bara en välfärdsstatsskött mansålder sedan, då nymodigheter som demokrati, rösträtt, likhet inför lagen, kvinnors självbestämmande, etc fortfarande var radikala idéer som lika gärna kunde förkastats. Alltså: Beskriv staden och politiken realistiskt, fånga talande detaljer av denna så bekanta men så främmande stad och dess invånare, men stoppa i detta in en mystisk man i mask som får spela Professor Xavier åt ett löst sammansatt gäng udda existenser med antingen medfödda eller förvärvade specialförmågor. Det börjar med att de nystar i ett mord på en officer på en krog på Söder, och innan de vet ordet av har det expanderat till en konspiration som innefattar domedagsvapen, Lenin, protonazistiska frikårer, utländska spioner, samiska ninjor, avdankade stumfilmsaktriser och – naturligtvis – jetpacks.
Det är, enstaka genrebundna klichéer undantagna, rent förbannat kul. Håkanson håller masken hela vägen, vägrar låtsas som om det är något ovanligt med hans idé, dompterar språket så att jag nästan kunde tro att att boken är 98 år gammal. Samtidigt smyger han in sina långtifrån felfria antihjältar i en handling där de egentligen inte har något att göra men tar plats så självklart att man knappt vet ordet av förrän han grävt sig ner i gamla bortglömda konflikter som vi idag gärna vill tro aldrig existerade i vårt perfekta jämlika demokratiska drömsamhälle.
För en gångs skull ser jag rentav fram emot nästa bok i serien. För det är ju, som alla jävla böcker måste vara anno 2015, del 1 i en serie.
Vafan?
Read
July 30, 2016Jag är helt klart inte målgruppen för det här :)
April 9, 2017
Jag är mycket förtjust i författarens skildring av 1917 års Stockholm, och gillar idén med nästan Marvel-aktiga skurkar och hjältar. Men själva storyn håller inte riktigt för 500+ sidor, så det blir lite långtråkigt emellanåt.
February 23, 2022
Jag kände till en del om Järnskallen innan jag började läsa den, men boken innehöll ändå en hel del överraskningar för mig. Övergripande är den närmast att likna vid en modern version eller möjligen en dekonstruktion av det tidiga 1900-talets pulpberättelser, de direkta föregångarna till superhjältehistorierna och nog även en hel del av actiongenren i stort. För den historiskt och/eller populärkulturellt bevandrade finns det många godsaker att hitta här, men boken har även en del brister.
Det stora och brokiga persongalleriet faller in under båda dessa kategorier. Håkansson skapar med lätt hand en bred fond där personer med udda namn som Roulette, Den Store Bastian, Gröne Jägaren och Kejsaren förs in i ett i övrigt naturalistiskt första världskrigs-Stockholm. Många av dessa figurer är mycket tydliga och lätta att hålla reda på, även om de glider in och ut ur berättelsen, men vissa andra är betydligt mindre distinkta och blir bara till namn på skuggor som fyller en funktion i händelseförloppet.
Den lätt distanserade hållningen till huvudpersonerna och deras drivkrafter är också både en styrka och en svaghet. Håkansson undviker att framställa sina våldsamma och mer eller mindre psykiskt
och emotionellt skadade personer som hjältefigurer, men å andra sidan blir de också väldigt reaktiva. Det är ytterst sällan huvudpersonerna som driver handlingen, utan de agerar på andras uppdrag eller reagerar på händelseförlopp de själva inte har någon kontroll över. Det gör det utmanande att känna några djupare sympatier för dem, särskilt i de fall då det är mer otydligt vad det är som driver dem.
Den känslan blir inte bättre av att det i epilogen avslöjas att inget av vad de gjort egentligen påverkat huvudberättelsens förlopp annat än ytterst marginellt.
Jag skulle också säga att boken är minst hundra sidor för lång, kanske uppemot tvåhundra. Det tar mer än hälften av Järnskallens dryga femhundra sidor innan vare sig läsaren eller huvudpersonerna vet mer om vad som pågår än att ett mord begåtts och att den officiella versionen inte stämmer, och att det verkar finnas en konspiration någonstans i bakgrunden, medan upplösningen - kanske bokens bästa avsnitt, vilket är positivt - rusar fram på knappt 20 sidor.
Det finns också delar i själva berättandet som ytterligare marginaliserar huvudpersonerna. Den mesta information om vad som pågår delges läsaren direkt av berättarrösten istället för i själva handlingen, och inte sällan är det någon annan än huvudpersonerna som kommit fram till vad som pågår. Det är möjligt att detta är avsiktligt, vilket stärker argumentet för att detta är avsett som en dekonstruktion snarare än en modernisering av pulpromanen, men oavsett syftet så gör det att huvudpersonerna uppfattas som än mer reaktiva och svaga. Det händer även att händelseförlopp som låter som att de skulle varit betydligt mer spännande och intressanta än mycket av det som spelas upp i detalj hastas förbi med några korta meningar.
Håkansson har också en fäbless för ordet "vräka" som används med en nästan komisk frekvens. Ibland tillåts någon att "kasta" något, men sällan eller aldrig är det något som "slungas", "slängs", "hävs" eller "hivas", utan allt och alla "vräks" - personerna vräker sig själva och varandra in, ut, ner, upp, genom, över och under mer än de går och står.
Språket är i övrigt bra. Texten flyter mycket smidigt, och särskilt beskrivningarna av de ofta brutala actionsekvenserna är målande och energiska. I mycket av prosan finns en poesi som förstärker och fördjupar språkupplevelsen utan att den känns överspänd eller blir distraherande.
Dessa svagheter till trots är Järnskallen en mycket läsvärd roman, och jag ser fram emot att ta mig an Håkanssons senare böcker.
Det stora och brokiga persongalleriet faller in under båda dessa kategorier. Håkansson skapar med lätt hand en bred fond där personer med udda namn som Roulette, Den Store Bastian, Gröne Jägaren och Kejsaren förs in i ett i övrigt naturalistiskt första världskrigs-Stockholm. Många av dessa figurer är mycket tydliga och lätta att hålla reda på, även om de glider in och ut ur berättelsen, men vissa andra är betydligt mindre distinkta och blir bara till namn på skuggor som fyller en funktion i händelseförloppet.
Den lätt distanserade hållningen till huvudpersonerna och deras drivkrafter är också både en styrka och en svaghet. Håkansson undviker att framställa sina våldsamma och mer eller mindre psykiskt
och emotionellt skadade personer som hjältefigurer, men å andra sidan blir de också väldigt reaktiva. Det är ytterst sällan huvudpersonerna som driver handlingen, utan de agerar på andras uppdrag eller reagerar på händelseförlopp de själva inte har någon kontroll över. Det gör det utmanande att känna några djupare sympatier för dem, särskilt i de fall då det är mer otydligt vad det är som driver dem.
Den känslan blir inte bättre av att det i epilogen avslöjas att inget av vad de gjort egentligen påverkat huvudberättelsens förlopp annat än ytterst marginellt.
Jag skulle också säga att boken är minst hundra sidor för lång, kanske uppemot tvåhundra. Det tar mer än hälften av Järnskallens dryga femhundra sidor innan vare sig läsaren eller huvudpersonerna vet mer om vad som pågår än att ett mord begåtts och att den officiella versionen inte stämmer, och att det verkar finnas en konspiration någonstans i bakgrunden, medan upplösningen - kanske bokens bästa avsnitt, vilket är positivt - rusar fram på knappt 20 sidor.
Det finns också delar i själva berättandet som ytterligare marginaliserar huvudpersonerna. Den mesta information om vad som pågår delges läsaren direkt av berättarrösten istället för i själva handlingen, och inte sällan är det någon annan än huvudpersonerna som kommit fram till vad som pågår. Det är möjligt att detta är avsiktligt, vilket stärker argumentet för att detta är avsett som en dekonstruktion snarare än en modernisering av pulpromanen, men oavsett syftet så gör det att huvudpersonerna uppfattas som än mer reaktiva och svaga. Det händer även att händelseförlopp som låter som att de skulle varit betydligt mer spännande och intressanta än mycket av det som spelas upp i detalj hastas förbi med några korta meningar.
Håkansson har också en fäbless för ordet "vräka" som används med en nästan komisk frekvens. Ibland tillåts någon att "kasta" något, men sällan eller aldrig är det något som "slungas", "slängs", "hävs" eller "hivas", utan allt och alla "vräks" - personerna vräker sig själva och varandra in, ut, ner, upp, genom, över och under mer än de går och står.
Språket är i övrigt bra. Texten flyter mycket smidigt, och särskilt beskrivningarna av de ofta brutala actionsekvenserna är målande och energiska. I mycket av prosan finns en poesi som förstärker och fördjupar språkupplevelsen utan att den känns överspänd eller blir distraherande.
Dessa svagheter till trots är Järnskallen en mycket läsvärd roman, och jag ser fram emot att ta mig an Håkanssons senare böcker.
May 30, 2017
Mycket välskriven och väl reaserchad bok. Imponerande persongalleri och berg och dalbanehistoria. Tyckte hemskt mycket om den här boken och är väldigt imponerad av skrivprestationen bakom denna bok.
Tyckte däremot att den blev lite lång mot slutet. Det är dock en bagatell i det stora hela. Rekomenderar verkligen denna bok.
Tyckte däremot att den blev lite lång mot slutet. Det är dock en bagatell i det stora hela. Rekomenderar verkligen denna bok.
June 2, 2019
Mielenkiintoinen, särmikäs ja toiminnallinen
Read
January 13, 2021Älskar detta stiliga vanvett
December 22, 2016
Fruktansvärt välskriven. fantastisk språk. spännande och gripande.
January 15, 2017
Beskrivningen av persongalleriet räckte för att jag skulle bli alldeles till mig, även om själv historien och upplägget i den historiska miljön också hjälpte sitt till.
Just persongalleriet blir en smula rörigt i främsta delen av boken, men eftersom det är rena läsfesten med udda existenser, detaljer och själva språket så fortsätter man.
Det är en underhållande berättelse som har den trevliga bieffekten att man blir nyfiken på de historiska skeendena bakom, och följaktligen måste lära sig än mer. Och framför allt så är jag imponerad av författarens fantasi!
Just persongalleriet blir en smula rörigt i främsta delen av boken, men eftersom det är rena läsfesten med udda existenser, detaljer och själva språket så fortsätter man.
Det är en underhållande berättelse som har den trevliga bieffekten att man blir nyfiken på de historiska skeendena bakom, och följaktligen måste lära sig än mer. Och framför allt så är jag imponerad av författarens fantasi!
August 21, 2016
Det började väldigt bra, gillar tiden som historien utspelar sig i och det är intressant att få inblick i dåtidens samhälle (om än väldigt ytligt och ensidigt). Också karaktärerna verkade intressanta till en början. Tyckte dock att både karaktärerna och historien blev lite livlösa och orealistiska, och detta även om man tar med i beräkningen att det är en hjältesaga. Också språket var lite väl partisk, en fasansfull mardrömsvarelse i boken är egentligen en yrkesmördare med dålig hygien tex. Jag hade velat beskriva karaktärerna själv utan författarens partiska syn, om detta inte tillför något för historien givetvis.
Allt som allt fångade boken min uppmärksamhet men lyckades inte hålla upp det genom alla 500 sidor. En ganska självklar två då inget annat stog ut.
Allt som allt fångade boken min uppmärksamhet men lyckades inte hålla upp det genom alla 500 sidor. En ganska självklar två då inget annat stog ut.
November 12, 2015
Det här va en ganska otippad, solkig variant av League of extraordinary gentlemen (och ladies) i ett hungrigt, kaotiskt Sverige under första världskriget. Fungerar förvånansvärt bra ur underhållningssynpunkt, och jag gillar hur författaren vävt in både absurditet och små smulor av klassiska superhjältesdrag hos trasiga (om än ganska endimensionella) karaktärer i verkliga historiska skeenden och miljöer
Read
September 12, 2019fel bok för mig.
Displaying 1 - 12 of 12 reviews