Trakorien ligger i krig med nabostaterne, mens den femte konfluks hastigt nærmer sig. Præstinden Frimrinda fra Ransard sejler nordpå med en gigantisk lejeflåde for at befri den gud, hun mener, crurerne holder fanget på Marjura. Generalen Praanz da Kaelve, som igen er faldet i unåde, følger hende som vejviser, men også for at søge personlig hævn over troldkarlen Shagul. Det levende skib Bladværk er også på vej mod nord med vindheksen Silvia Miranda, glasmanden Uroboros og præsten Ammisadu, som plages af mærkelige mareridt. Alle har de til opgave at redde konfluksen.
Stegosernes konge Arn Dunkelbrink sejrede i krigen på Palamux og venter nu utålmodigt på at kunne sejle efter vindheksen mod Marjura. Lige før skibet står klar til afgang, ankommer hans allierede, krigermunkene fra Nastrôl, for at slå følge med ham, da nogle mystiske bøger har afsløret deres egen historiske forbindelse til øen. I løbet af kort tid skal de alle mødes på Marjura før krønikens voldsomme afslutning.
Så är verket avslutat. För mig som aldrig varit intresserad av (roll-)spel, har det ändå varit förvånansvärt -och angenämt - lätt att dras in i denna värld, med ett myller av personer och personligheter, komplicerad handling och, inte minst, ett alldeles enastående språk: poetiskt, kreativt och vindlande, svindlande vackert.
Just detta gör att jag läser denna bok ganska sakta, trots att det är oavbrutet spännande och jag egentligen snabbt vill veta hur det går. Men i likhet med de tre tidigare delarna i denna makalösa kvartett, är det en njutning att ta sig tid med läsningen. Det är ren poesi, det är action och det är episkt berättande. Thriller, saga, och, ja - fantasy också. Men att genrebestämma detta verk är snarast en otjänst, för vad man än väntar sig, får man mycket mer om man lägger de förutfattade meningarna åt sidan. (Kan tas som tips till snipiga och snorkiga boklådeanställda, som av princip inte vill ta in "fantasy" i sin butik.) Att den också bitvis är genuint rolig bidrar naturligtvis till läsupplevelsen.
Den är alltså på så vis krävande, men det har man igen flera gånger om. Det är inte en exkluderande övning för redan sammansvurna, utan lockar snabbt och välkomnande in läsaren. Och vilken resa det blir…!
Ett projekt för framtiden för egen del är att sätta av tid för att läsa om dem om några år. Då jag då inte bör ha lika bråttom att få reda på hur det går, kan jag njuta av ett alldeles fullödigt verk i särklass.
Okej. Så. Jag tyckte nog bra mycket bättre om de tre första böckerna, även om de var bitvis svåra att komma in i och svåra att följa.
Det största problemet jag har med denna delen är att den känns så... platt i slutet. Spänningen rampas upp mer och mer, så mycket händer, och äntligen när man tror att nu kommer ett jätteklimax... så händer ingenting. En konversation. Ett beslut. Och så är konfrontationen som hypats upp över 3½ böcker bara färdig. Även om det som kommer efter detta antiklimax nog är häftigt att föreställa sig så faller det liksom bara platt i jämförelse. Det känns som ett oförtjänt slut, på något vis.
Ärligt talat så märks det oerhört tydligt att serien är baserad på en kampanj, och hade jag själv varit en av spelarna så hade jag nog känt mig riktigt besviken över hur slutkonfrontationen gick.
Bra bok, men ett mycket hastigt och platt avslut på en annars mycket spännande serie.
Granström slår an en ton som mest påminner mig om god satir, dock tror jag inte man ska kalla verken satir, snarare humoristisk episk fantasy. Lite skumt och ibland tycker jag nästan det är lite synd att han försöker vara fyndig hela tiden men ändock både trevlig läsning och en episk historia.
Ett fantastiskt avslut till ett stort verk. Granström har som i tidigare böcker bjudit till komedi såväl som tragedi, en berättelse av episka proportioner som aldrig känts som uttjatande eller upprepande. Inget mycket mer att säga om boken, den var helt enkelt ett suveränt avslut till sagan om Traktorien och Marjura.