What do you think?
Rate this book
Rödluvan
Swedish
312 pages, Hardcover
First published January 1, 1986
11 people are currently reading
175 people want to read
About the author
Märta Tikkanen
36 books56 followersMärta Tikkanen (b. April 3, 1935) is a Swedish-speaking Finnish writer. Born in Helsinki she worked as a reporter for Hufvudstadsbladet from 1956 to 1961. She graduated from the University of Helsinki, Master of Arts in 1958 and received a Master of Philosophy in 1961. Tikkanen was married to the writer Henrik Tikkanen. A film based on her book Manrape (Män kan inte våldtas, "Men Can't Be Raped"), directed by Jörn Donner, was released in 1978.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 12 of 12 reviews
August 31, 2024
Šią knygą pirmą kartą skaičiau 20ties. Tada netyčia ją radau „Akademinėje knygoje“ prie nukainotų. Kainavo visus 3 litus. Kai perskaičiau, nubėgau nupirkti dar kelias, kad galėčiau padovanoti, nes niekaip nesupratau kodėl ji kainuoja tik 3 litus.
Ši knyga yra viena geriausių mano skaitytų. Ji patenka į TOP 3-uką kartu su „Apšviestoji“ ir „Stoneris“. Vakar supratau, kad visos šios trys knygos yra apie žmogų, apie vieną asmenį, lyg biografijos, bet nebūtinai (nors „Apšviestoji“ lyg ir biografija), lyg memuarai ar dienoraščiai.
„Raudonkepuraitė“ parašyta visai kitokiu stiliumi nei anos dvi. Ji lyg eiliuota proza, bent jau taip skaitosi. Aš beje nežinau kaip knyga parašyta, nes ji švediška ar suomiška, bet iš švedų kalbos vertė Raimonda Jonkutė. Ir tas vertimas yra wow. Aš tik bandau įsivaizduoti kaip buvo sunku versti knygą, kur reikia prisitaikyti prie žodžių, kai kur sukurti naujadarus ar pagražinimus. Trumpai, knyga išversta nuostabiai ir didelis dėkui vertėjai už išradingumą.
„Raudonkepuraitė“ yra pagrindinė veikėja, tai mergaitė, vėliau moteris, kurios gyvenimas perteiktas per pasakos naratyvą ir perteiktas labai nuosekliai ir sklandžiai.
Aš nežinau kodėl ji man taip patiko. Dabar kai antrą kartą skaičiau, ji nebuvo tokia nuostabi, bet tai normalu, nes jau antrą kartą skaičiau ir vis prisimindavau momentus iš praeito skaitymo, jau daugmaž žinodavau kas išlįs iš už kampo.
Autorė yra poetė, bet knyga kaip romanas, nors plaukia kaip eilės. Žodžiu, reikia patiems perskaityti ir pamatysit. Man atrodo, kad knyga per mažai gavo nuopelnų pas mus, o ji nuspelnė daug daugiau pagyrų, nei kad aš čia surašiau.
Ši knyga yra viena geriausių mano skaitytų. Ji patenka į TOP 3-uką kartu su „Apšviestoji“ ir „Stoneris“. Vakar supratau, kad visos šios trys knygos yra apie žmogų, apie vieną asmenį, lyg biografijos, bet nebūtinai (nors „Apšviestoji“ lyg ir biografija), lyg memuarai ar dienoraščiai.
„Raudonkepuraitė“ parašyta visai kitokiu stiliumi nei anos dvi. Ji lyg eiliuota proza, bent jau taip skaitosi. Aš beje nežinau kaip knyga parašyta, nes ji švediška ar suomiška, bet iš švedų kalbos vertė Raimonda Jonkutė. Ir tas vertimas yra wow. Aš tik bandau įsivaizduoti kaip buvo sunku versti knygą, kur reikia prisitaikyti prie žodžių, kai kur sukurti naujadarus ar pagražinimus. Trumpai, knyga išversta nuostabiai ir didelis dėkui vertėjai už išradingumą.
„Raudonkepuraitė“ yra pagrindinė veikėja, tai mergaitė, vėliau moteris, kurios gyvenimas perteiktas per pasakos naratyvą ir perteiktas labai nuosekliai ir sklandžiai.
Aš nežinau kodėl ji man taip patiko. Dabar kai antrą kartą skaičiau, ji nebuvo tokia nuostabi, bet tai normalu, nes jau antrą kartą skaičiau ir vis prisimindavau momentus iš praeito skaitymo, jau daugmaž žinodavau kas išlįs iš už kampo.
Autorė yra poetė, bet knyga kaip romanas, nors plaukia kaip eilės. Žodžiu, reikia patiems perskaityti ir pamatysit. Man atrodo, kad knyga per mažai gavo nuopelnų pas mus, o ji nuspelnė daug daugiau pagyrų, nei kad aš čia surašiau.
January 21, 2024
Viena tokių knygų, kuri nuo pat pirmo puslapio nustebina. Kad romaną galima parašyti ir taip, kad galima visą moters istoriją papasakoti taip - poezijos ritmu, bet vis tiek išliekant romanu.
Tai mergaitės, merginos, moters brendimo istorija, jos emancipacijos istorija - asmeniška ir niuansuota, bet kartu ir labai universali ir atpažįstama kaip Raudonkepuraitės pasakos motyvai ir veikėjai.
"Bematant ji pranyksta giliai giliai miške, nepastebi nė akmeninės užtvaros, kuri būtų turėjusi juos sulaikyti, būtų turėjus sulaikyti bent jau Raudonkepuraitę, bent jau mamą, ar mama jos niekad nėra įspėjusi, vyrai taip kvepia ir leidžia tiek garsų, įsismarkauja, atsargiai saugokis, sėdėk ir nekrutėk
tik jau ne mama, jei jos lūpos sakė saugokis atsargiai
giliai į mišką trokšta mama, į mišką reikia Raudonkepuraitei, pas Vilką
su Vilku, nes argi šiaip ar taip ne Raudonkepuraitė bėga pirma, ar ne ji greitesnė, ar ne ji pasižiūri, kad Vilkas sektų paskui?"
Autorė išskirtiniu stiliumi, žaismingai ir kartu žemiškai Raudonkepuraitės istorijoje paliečia labai daug dalykų: tėvų lūkesčių naštą ir santykius su tėvais, mergaičių auklėjimą ("tu gi didelė / turėtum gi suprasti / turėtum gi suprasti - kaip kitiems jaustis / būk atidesnė pagalvok gerai valdykis kalbėk gražiai tylėk tylėk tylėk nebūk tokia jautri tokia nervinga neklausinėk gi visą laiką / giera giera giera / galva sopa"), buvimą vaiku karo metu (Suomijos - rusijos karas), brendimą ir pirmus fizinius kontaktus bei meilę, savarankiškumą ir laisvę, pastangas užsitarnauti lygias teises su vyrais darbe ir šeimoje bei daug daugiau.
Čia daug santykių dinamikos: Raudonkepuraitė ir motina, Raudonkepuraitė ir tėvas, Raudonkepuraitė ir Vilkas, Raudonkepuraitė ir sesuo, Raudonkepuraitė ir jos vilkiukai... O per tai labai gerai atsiskleidžia Raudonkepuraitė ir jos "vaidmenys" - buvimas dukra, seserimi, mylimąja, žmona, motina, našle, taip pat jos bandymai surasti savo balsą ir vietą, nebekartojant motinos "moteriškos dalios".
Nesu tikra, ar "Raudonkepuraitė" man visiškai 5* knyga (buvo momentų, kai pasirodė, kad išlindo banalus tiesmukumas, taip pat kartais krisdavo į akis "vyrocentrizmas" (tėvas iki Vilko - Vilkas po tėvo), skaitant knygą kaip emancipacijos romaną), bet arti to.
Tai mergaitės, merginos, moters brendimo istorija, jos emancipacijos istorija - asmeniška ir niuansuota, bet kartu ir labai universali ir atpažįstama kaip Raudonkepuraitės pasakos motyvai ir veikėjai.
"Bematant ji pranyksta giliai giliai miške, nepastebi nė akmeninės užtvaros, kuri būtų turėjusi juos sulaikyti, būtų turėjus sulaikyti bent jau Raudonkepuraitę, bent jau mamą, ar mama jos niekad nėra įspėjusi, vyrai taip kvepia ir leidžia tiek garsų, įsismarkauja, atsargiai saugokis, sėdėk ir nekrutėk
tik jau ne mama, jei jos lūpos sakė saugokis atsargiai
giliai į mišką trokšta mama, į mišką reikia Raudonkepuraitei, pas Vilką
su Vilku, nes argi šiaip ar taip ne Raudonkepuraitė bėga pirma, ar ne ji greitesnė, ar ne ji pasižiūri, kad Vilkas sektų paskui?"
Autorė išskirtiniu stiliumi, žaismingai ir kartu žemiškai Raudonkepuraitės istorijoje paliečia labai daug dalykų: tėvų lūkesčių naštą ir santykius su tėvais, mergaičių auklėjimą ("tu gi didelė / turėtum gi suprasti / turėtum gi suprasti - kaip kitiems jaustis / būk atidesnė pagalvok gerai valdykis kalbėk gražiai tylėk tylėk tylėk nebūk tokia jautri tokia nervinga neklausinėk gi visą laiką / giera giera giera / galva sopa"), buvimą vaiku karo metu (Suomijos - rusijos karas), brendimą ir pirmus fizinius kontaktus bei meilę, savarankiškumą ir laisvę, pastangas užsitarnauti lygias teises su vyrais darbe ir šeimoje bei daug daugiau.
Čia daug santykių dinamikos: Raudonkepuraitė ir motina, Raudonkepuraitė ir tėvas, Raudonkepuraitė ir Vilkas, Raudonkepuraitė ir sesuo, Raudonkepuraitė ir jos vilkiukai... O per tai labai gerai atsiskleidžia Raudonkepuraitė ir jos "vaidmenys" - buvimas dukra, seserimi, mylimąja, žmona, motina, našle, taip pat jos bandymai surasti savo balsą ir vietą, nebekartojant motinos "moteriškos dalios".
Nesu tikra, ar "Raudonkepuraitė" man visiškai 5* knyga (buvo momentų, kai pasirodė, kad išlindo banalus tiesmukumas, taip pat kartais krisdavo į akis "vyrocentrizmas" (tėvas iki Vilko - Vilkas po tėvo), skaitant knygą kaip emancipacijos romaną), bet arti to.
June 30, 2022
Berättelsen om Rödluvan (1986) är Märta Tikkanens självbiografi. På lysande lyrisk prosa och utan kronologi skriver hon om sin uppväxt med föräldrar, småsyskon och hunden Snopp. Snopp är vild, enfaldig, svartsjuk och korkad. Bits gör den också. Inte helt olik hennes livs kärlek Vargen med vilken hon har ett äktenskap som tål att skrivas om. Igen och igen.
Freud dillade som bekant en hel del om hur pojken/mannen står i relation till mamman och sen kvinnan Oidipuskomplexet). Här ger Märta Tikkanen svar på tal och berättar om en kvinnlig erfarenhet, det vill säga flickans/kvinnans förhållande till mannen och sin pappa.
För Rödluvan hör den frånvarande pappan – som sitter instängd och inte får bli störd – hop med ”mannen”, det otäcka och främmande, snoppen, det som luktar och låter och som hennes mamma varnar henne för. Rödluvan är på många sätt en duktig flicka som är nödsakad att bete sig korrekt och vara till lags. Men nyfikenheten på pojkarna och sexet kan ingen ta ur henne.
När Rödluvan blir vuxen och får barn med Vargen förvandlas hon ibland till en varghona som reser ragg när vargen nafsar efter barnen. De förutsättningar som Tikkanen har som skapande kvinna och mamma finns otaligt att läsa om idag, men det gjorde det troligen inte 1986. Barnen har en sträng blick på sin mamma, hon får inte vara naken, berusa sig eller skrika och gapa som de andra i familjen. En pappa som missbrukar både droger och andras medlidande är däremot vardag i familjen Tikkanen.
”Rödluvans vulkanutbrott får vänta tills det passar sig med lite lava. Hennes utbrott pyr och jäser. Valparna får ge dem röst och vargen får ta hand om våldsamheterna. Hon är fastvuxen och orubblig. Någon måste ju stå stilla i en värld som snurrar. Vargen är det inte, alltså måste det blir hon.”
Det här är en mycket lättläst bok som egentligen inte lämnar något osagt. Det råder inga tveksamheter kring vilka Rödluvan och Vargen står som metaforer för. Det som är tjusigt med Tikkanens texter är hur hon aldrig kapitulerar för människans komplexitet. Hon drar inga förhastade slutsatser eller försöker plocka billiga poänger samtidigt som hon aldrig sviker sin feministiska utgångspunkt. Här finns inga ensidiga karaktärer, varken renodlade hjältar eller offer (även om man som läsare blir helt galen på Henrik Tikkanen). Märta Tikkanen var en av den dåvarande kvinnorörelsens galjonsförfattare och det är högst aktuellt än i dag hur hon orienterar sig i förhållande till den heterosexuella kärlekens villor och villkor.
”Jag älskade dig igår och jag älskar dig idag men i morgon vet jag inte. Jag har ingen aning om ifall jag älskar dig i morgon. Hon skrattar åt honom, hon vet ju. Låt bli då, säger hon. Låt bli då om du kan. Försök låta bli. Och naturligtvis kan han inte låta bli för han vill inte låta bli. Han är bara så dödens rädd. Så oerhört mycket räddare än Rödluvan någonsin.”
Jag tänker på en annan favoritförfattare – Kerstin Thorvall – och det hon har gemensamt med Märta Tikkanen, sträng uppväxt med kontrollerande föräldrar som kräver ”duktiga” barn som kan bita ihop om det som bränner och pockar på. Möjligen kan det förklara valet av livspartner och sökandet efter stora känslor. Tikkanen skriver att hon ville inte ha ett lyckligt liv, utan ett rikt.
På samma sätt är den här boken varken romantisk eller miserabel, den fångar in allt vad ett riktigt liv kan innehålla av lycka och förtvivlan, sorg och saknad, kärlek, njutning och övergrepp, frihet och tvång. Scenerna om marispangrisen, den stammande pappan som kommer av sig när han ska hålla tal, kärleken till Kristoffer och när Rödluvans skrik stoppar ett tåg kommer finnas med mig.
Rödluvan är en lyckad fusion av Madicken och Ett eget rum. Läs den!
Freud dillade som bekant en hel del om hur pojken/mannen står i relation till mamman och sen kvinnan Oidipuskomplexet). Här ger Märta Tikkanen svar på tal och berättar om en kvinnlig erfarenhet, det vill säga flickans/kvinnans förhållande till mannen och sin pappa.
För Rödluvan hör den frånvarande pappan – som sitter instängd och inte får bli störd – hop med ”mannen”, det otäcka och främmande, snoppen, det som luktar och låter och som hennes mamma varnar henne för. Rödluvan är på många sätt en duktig flicka som är nödsakad att bete sig korrekt och vara till lags. Men nyfikenheten på pojkarna och sexet kan ingen ta ur henne.
När Rödluvan blir vuxen och får barn med Vargen förvandlas hon ibland till en varghona som reser ragg när vargen nafsar efter barnen. De förutsättningar som Tikkanen har som skapande kvinna och mamma finns otaligt att läsa om idag, men det gjorde det troligen inte 1986. Barnen har en sträng blick på sin mamma, hon får inte vara naken, berusa sig eller skrika och gapa som de andra i familjen. En pappa som missbrukar både droger och andras medlidande är däremot vardag i familjen Tikkanen.
”Rödluvans vulkanutbrott får vänta tills det passar sig med lite lava. Hennes utbrott pyr och jäser. Valparna får ge dem röst och vargen får ta hand om våldsamheterna. Hon är fastvuxen och orubblig. Någon måste ju stå stilla i en värld som snurrar. Vargen är det inte, alltså måste det blir hon.”
Det här är en mycket lättläst bok som egentligen inte lämnar något osagt. Det råder inga tveksamheter kring vilka Rödluvan och Vargen står som metaforer för. Det som är tjusigt med Tikkanens texter är hur hon aldrig kapitulerar för människans komplexitet. Hon drar inga förhastade slutsatser eller försöker plocka billiga poänger samtidigt som hon aldrig sviker sin feministiska utgångspunkt. Här finns inga ensidiga karaktärer, varken renodlade hjältar eller offer (även om man som läsare blir helt galen på Henrik Tikkanen). Märta Tikkanen var en av den dåvarande kvinnorörelsens galjonsförfattare och det är högst aktuellt än i dag hur hon orienterar sig i förhållande till den heterosexuella kärlekens villor och villkor.
”Jag älskade dig igår och jag älskar dig idag men i morgon vet jag inte. Jag har ingen aning om ifall jag älskar dig i morgon. Hon skrattar åt honom, hon vet ju. Låt bli då, säger hon. Låt bli då om du kan. Försök låta bli. Och naturligtvis kan han inte låta bli för han vill inte låta bli. Han är bara så dödens rädd. Så oerhört mycket räddare än Rödluvan någonsin.”
Jag tänker på en annan favoritförfattare – Kerstin Thorvall – och det hon har gemensamt med Märta Tikkanen, sträng uppväxt med kontrollerande föräldrar som kräver ”duktiga” barn som kan bita ihop om det som bränner och pockar på. Möjligen kan det förklara valet av livspartner och sökandet efter stora känslor. Tikkanen skriver att hon ville inte ha ett lyckligt liv, utan ett rikt.
På samma sätt är den här boken varken romantisk eller miserabel, den fångar in allt vad ett riktigt liv kan innehålla av lycka och förtvivlan, sorg och saknad, kärlek, njutning och övergrepp, frihet och tvång. Scenerna om marispangrisen, den stammande pappan som kommer av sig när han ska hålla tal, kärleken till Kristoffer och när Rödluvans skrik stoppar ett tåg kommer finnas med mig.
Rödluvan är en lyckad fusion av Madicken och Ett eget rum. Läs den!
January 8, 2015
3.5 of 5 stars
"Raudonkepuraitė" - labai savitu stiliumi parašyta knyga. Negaliu teigti, kad toks rašymo stilius unikalus, bet neįprastas ir nedažnas - tikrai. Pirmieji knygos puslapiai atrodo kaip padrikų minčių ir įvykių aprašymų kratinys, bet skaitant toliau viskas kažkaip susidėlioja į harmoningą visumą. Ši knyga tai moters autobiografija, kurioje išdėstomos jos emocijos ir mintys sąlygotos aplinkinių asmenų (šeimos narių, draugų, vyro, vaikų, darbdavių ir t.t.). Ji tarsi ieško/analizuoja, kokie įvykiai ar asmenys įtakojo jos asmenybės "defektus".
Manau, kad ši knyga kiekvienam skaitytojui gali sudaryti skirtingą įspūdį, atitinkanti skaitytojo individualias savybes, nes daug "analitinio darbo" paliekama jam pačiam.
"Raudonkepuraitė" - labai savitu stiliumi parašyta knyga. Negaliu teigti, kad toks rašymo stilius unikalus, bet neįprastas ir nedažnas - tikrai. Pirmieji knygos puslapiai atrodo kaip padrikų minčių ir įvykių aprašymų kratinys, bet skaitant toliau viskas kažkaip susidėlioja į harmoningą visumą. Ši knyga tai moters autobiografija, kurioje išdėstomos jos emocijos ir mintys sąlygotos aplinkinių asmenų (šeimos narių, draugų, vyro, vaikų, darbdavių ir t.t.). Ji tarsi ieško/analizuoja, kokie įvykiai ar asmenys įtakojo jos asmenybės "defektus".
Manau, kad ši knyga kiekvienam skaitytojui gali sudaryti skirtingą įspūdį, atitinkanti skaitytojo individualias savybes, nes daug "analitinio darbo" paliekama jam pačiam.
December 24, 2014
Sitä menee Rauman kodin kirjahyllylle ja valitsee sen kirjan, jossa on alastomuutta kannessa. Ei odota mitään, saa paljon. Vaikka näin:
"Kunnes hän viimeinkin ymmärtää että kaikki voivat olla oikeassa ja kaikki väärässä, oikeassa ja väärässä yhtä aikaa ja vuorotellen
silti voi pitää ja rakastaa, voi rakastaa niin että hampaat kirskuvat, rakastaa tyhmiä miehiä joilla on aivan kirotun hulluja mielipiteitä"
83
"Jos sitä nyt ei
jos sitä ei voisi myös ajatella niin
että on ihmeellistä olla turmeltunut ja kieroonkasvanut, millaisia ihanuuksia kätkeytyy ennakkorakkauteen, ajatella jos Punahilkka oikeastaan on häpeällisen turmeltunut jossakin sisimmässään
jos hän on todella ihanasti kieroonkasvanut ja ruma ja ihanasti väkivaltaisesti vinoutunut ja uhkaavasti vaarallinen
ja että äiti näkee sen hänestä
tunnistaa sen, yrittää pelastaa Punahilkan ja sulkea sen sisään
mutta turhaan"
233
"Kunnes hän viimeinkin ymmärtää että kaikki voivat olla oikeassa ja kaikki väärässä, oikeassa ja väärässä yhtä aikaa ja vuorotellen
silti voi pitää ja rakastaa, voi rakastaa niin että hampaat kirskuvat, rakastaa tyhmiä miehiä joilla on aivan kirotun hulluja mielipiteitä"
83
"Jos sitä nyt ei
jos sitä ei voisi myös ajatella niin
että on ihmeellistä olla turmeltunut ja kieroonkasvanut, millaisia ihanuuksia kätkeytyy ennakkorakkauteen, ajatella jos Punahilkka oikeastaan on häpeällisen turmeltunut jossakin sisimmässään
jos hän on todella ihanasti kieroonkasvanut ja ruma ja ihanasti väkivaltaisesti vinoutunut ja uhkaavasti vaarallinen
ja että äiti näkee sen hänestä
tunnistaa sen, yrittää pelastaa Punahilkan ja sulkea sen sisään
mutta turhaan"
233
December 10, 2022
Nuostabi, jautri knyga. Istorija tekanti kaip upė iš vidaus su visais pažįstamais jausmais, būsenom, kurias pereina kiekvienas mūsų. Mergaitės virsmas moterimi, mama, mamos ir vyro netektis ir visa tai papasakota knygoje taip, kad knygai pasibaigus atrodo, jog ne skaitei o kalbejaisi su ja visą tą laiką. Knyga parašyta kitaip, tarsi pokalbis, sąmonės srautas, dienoraštis, tarsi sėdėtum kito žmogaus galvoje.
September 23, 2023
Ok, speciell. Kanske bara inte min typ?
December 22, 2024
This book is not nearly as strong as Århundradets kärlekssaga, but it’s a nice complement to it. It gives you a bit more context.
June 2, 2024
jotain niin mieletöntä kerrontaa, että teki mieli vain välillä huokasta! naiseuden kokemuksen kuvailu oli myös kerrassaan kaunista ja haavoittuvaista, herkkää sekä raakaa. itketti paljon.
”lähteekö punahilkka siitä että miehet ovat suljettuja kaksoisovia, että elämä eletään heistä syrjässä, riippumatta heistä, varmuuden vuoksi ei niin äänekkäästi että heidän kaksoisovensa avautuvat ja he tulevat ulos
ja häiritsevät?
ovatko suden isän suljetut kaksoisovet, susiäidin petos syynä siihen että suden aina täytyy kiireesti pettää jotta ei tulisi petetyksi?
mutta onhan punahilkan elämässä miehiä joilla on avoimet ovet jotka uskaltavat tulla lähelle ja jotka eivät edellytä että rakkaus pettää, miksi punahilkka ei elä sellaisen miehen kanssa jolla on avoimet ovet
miksi hän luulee rakastavansa sutta?”
”lähteekö punahilkka siitä että miehet ovat suljettuja kaksoisovia, että elämä eletään heistä syrjässä, riippumatta heistä, varmuuden vuoksi ei niin äänekkäästi että heidän kaksoisovensa avautuvat ja he tulevat ulos
ja häiritsevät?
ovatko suden isän suljetut kaksoisovet, susiäidin petos syynä siihen että suden aina täytyy kiireesti pettää jotta ei tulisi petetyksi?
mutta onhan punahilkan elämässä miehiä joilla on avoimet ovet jotka uskaltavat tulla lähelle ja jotka eivät edellytä että rakkaus pettää, miksi punahilkka ei elä sellaisen miehen kanssa jolla on avoimet ovet
miksi hän luulee rakastavansa sutta?”
This entire review has been hidden because of spoilers.
July 28, 2018
Tunteita täynnä
August 12, 2024
Kui mõelda, et eesti keeles ilmus see 1991, siis võis see olla küll üks omamoodi ehmatav kraam. Esmalt juba vorm, kas võiks seda nimetada millekski vabavärsi laadseks? Aga oi kui hästi sobis selle autobiograafilise loo jutustamiseks. Ühest küljest on sisu nii õrn ja hell, suur armastus oma mehe ja laste vastu, teisalt ohtralt valusate teemade avali kiskumist. Ja ikkagi, kuigi kohati brutaalselt aus, siis ometi säilib lugupidav suhtumine asjaosalistesse.
Meeldis ka, et siinne naise ja mehe, ema ja laste, kodu ja tööelu käsitlus ei olnud tänapäevaselt must ja valge.
Igatahes tänavuste lugemiselamuste esikümnes kindlalt sees. Kui nüüd mõni kirjastus annaks selle värskemas ja paremas kuues välja, küll oleks hea. Sest eks see 90ndate köide ja trükikvaliteet oli nagu ta oli. Lisaks on nüüd hammas verel ja tahaks Tikkaneni tõlkeid ikka rohkem.
Meeldis ka, et siinne naise ja mehe, ema ja laste, kodu ja tööelu käsitlus ei olnud tänapäevaselt must ja valge.
Igatahes tänavuste lugemiselamuste esikümnes kindlalt sees. Kui nüüd mõni kirjastus annaks selle värskemas ja paremas kuues välja, küll oleks hea. Sest eks see 90ndate köide ja trükikvaliteet oli nagu ta oli. Lisaks on nüüd hammas verel ja tahaks Tikkaneni tõlkeid ikka rohkem.
April 6, 2025
Aldrig hade det gått att förutse att en bok plockad ur en ”varsågod och ta”-hög på ungdomsmottagningen för flera år sedan skulle lämna ett så starkt intryck. Jag är inte bekant med författarens andra, mer kända verk, men hennes stil fångade mig direkt.
Den påminner om dagboksanteckningar från barndomen – fragmentariska, fokuserade mer på känslor än på händelser. Avsaknaden av namn och tydliga karaktärsbeskrivningar förstärker den känslan och låter läsaren kliva in i Rödluvans värld, där vardagen präglas av rädsla och skam men också av kärlek och uppskattning.
Det här är en sådan bok som stannar kvar i tankarna, och det är svårt att sätta fingret på exakt varför den förtjänar fyra stjärnor. Kanske för att Märta lyckas skildra upplevelser, känslor och tankar som jag själv – och andra kvinnor runt mig – alltid försökt sätta ord på, men som bara Rödluvan faktiskt lyckats med.
Den påminner om dagboksanteckningar från barndomen – fragmentariska, fokuserade mer på känslor än på händelser. Avsaknaden av namn och tydliga karaktärsbeskrivningar förstärker den känslan och låter läsaren kliva in i Rödluvans värld, där vardagen präglas av rädsla och skam men också av kärlek och uppskattning.
Det här är en sådan bok som stannar kvar i tankarna, och det är svårt att sätta fingret på exakt varför den förtjänar fyra stjärnor. Kanske för att Märta lyckas skildra upplevelser, känslor och tankar som jag själv – och andra kvinnor runt mig – alltid försökt sätta ord på, men som bara Rödluvan faktiskt lyckats med.
Displaying 1 - 12 of 12 reviews