En våldtagen och mördad pojke. En förtvivlad pappa som aldrig blev rentvådd. En stad där alla tycks veta men alla ljuger.
När den buttre och fördomsfulle kommissarien Ewert Truut får komma tillbaka till Stockholm efter några års kommendering till en liten skånsk ort, är det på ett villkor – att han tar sig an cold cases och löser dem. Till sin förfäran upptäcker Truut att han inte får arbeta ensam. Hans nya medarbetare, den snygga Carolina Herrera och datageniet Måns Schmidt, får båda jobba hårt för att övertyga Truut om att han behöver dem. Uppdraget börjar i Mariefred och Truut märker snart att trion inte är välkommen. Vem eller vilka känner till sanningen om Mattias död för tio år sedan – pojkens mamma, gymnastikläraren, den före detta polischefen eller gangstern som blivit advokat? Truut måste återupprätta sin heder genom att lösa fallet. Samtidigt kämpar han mot inre demoner och konfronteras gång på gång med sina fördomar, vilket leder till mer än en överraskning.
DAG ÖHRLUND, tidigare mest känd för succéböckerna om psykopaten Christopher Silfverbielke, har innan han blev författare arbetat som journalist och fotograf. Han har rest och arbetat i 30 länder och hans reportage har publicerats över hela världen. Under sitt äventyrliga liv har Dag Öhrlund överlevt en terrorbomb, blivit beskjuten, blivit förlamad och hamnat i rullstol samt varit nära döden flera gånger – händelser som präglat hans sätt att se på livet. Med Där inga ögon ser inleder han en ny serie, om kommissarie Ewert Oswald Truut och hans medarbetare.
Den här boken lyckas underhålla trots att den innehåller mina två absoluta ofavorit-ingredienser i en böcker (polisutredningar, sur gammal manlig alkispolis som huvudperson). Anledningen att det fungerar så bra är att surgubbens omgivning inte riktigt tar hans surhet eller sunkiga åsikter på fullt allvar (plus att gubben stundvis reflekterar över sitt eget beteende på insiktsfullt sätt). Sedan finns det också en lagom dos humor i boken. Däremot hade jag nog kunnat klara mig utan mjukporren.
En riktigt bra och spännande deckare, det som drar ned betyget är att det är alldeles för många sexuella scener i boken, känns som att det är ex sexscen i vartannat kapitel, och det är lite för mycket i en deckare för min smak. Det är bra karaktärsporträtt i boken och jag kommer fortsätta läsa böckerna om kommissarie Truut och hans medarbetare.
Underhållande story och huvudkaraktär. Skrattar till och med högt åt Truut ibland då han påminner mig om min morfar: en gubbgubbe som tror sig äga världen och kan göra precis som han vill, men med ett gott hjärta. Det känns skönt att hans fördomar krossas mer under denna bok, och han inser att det inte spelar någon roll vilket land ens kollega kommer ifrån eller vilket kön den man älskar har. Fint. Men även den uppenbarelsen känns gammal, och jag lider varje gång Truut uppför sig rasistiskt eller homofobiskt.
Och vad är grejen med alla sexscener i denna bokserie? Ser inte hur dem fyller någon funktion alls. Visst är sex en stor del av livet och i relationer, men alla detaljer i alla scener blir bara för mycket. Författaren ger sig på för många "passionerade scener" för att det ska bli bra, och det resulterar även i att beskrivningen av själva sexet involverande olika människor blir väldigt likadant.. Så det är inte bara för mycket sex, utan också väldigt enformig och tråkigt. Explosion/exploderar är ett ord som används föör mycket.
Men helt ärligt så bortser jag från bokens brister då den ändå var bra. Den var väldigt otäck och stötande på vissa ställen, vilket är något jag tycker är intressant.
Jag ville ju veta hur det gick med Tristan från första boken! Det är väl det som stör mig mest, att jag inte får veta hur det slutade. Men visst är Ewert och hans nya kollegor intressanta på sitt sätt. Det är en hel del sex i den här boken, sådant kan absolut fylla en funktion men det känns nästan lite gubbsjukt på ett sätt, det här. Ewert får till det med en granne, en granne som är gift och fullt okej med att frugan ligger runt. Jag får också ta del av vissa bitar av Carolinas sexliv och visst, det kanske bygger upp något för framtiden, men just nu känns det rätt irrelevant. Att mamman var inblandad i mordet på pojken kändes tidigt rätt självklart, det är väl lite synd men samtidigt förstår jag att det måste vara oerhört svårt för en författare att hålla allt hemligt för alla läsare fram till att det avslöjas i boken.
Ewert Truut är tillbaka i Stockholm. Han har blivit hemkallad från Skåne för att leda en kalla-fall grupp. Till sin hjälp får han kollegorna Carolina och Måns. Deras första fall blir det tio år gamla mordet på en ung pojke i Mariefred, som även blivit grovt våldtagen. Men de är inte riktigt välkomna. Ewert utsätts för mordförsök och de blir hotade. Någon vill verkligen inte att detta blir löst.
Härligt att återse den buttre och fördomsfulle kommissarien. Han är egen och man drar ofta på smilbanden. Samtidigt dras man i en mörk historia med ett slut värre än man kunde tro.
Bra deckare. Roligare när man börjar lära känna karaktärerna lite mer och jag föredrar greppet att de nu är ett team. Lite svårt för vissa sexscener som känns lite väl "gubbiga". Rekommenderas dock och jag ska direkt starta upp nästa.
Lättsam underhållning och lite bättre än Besökaren. Tycker att tjejerna är väldigt lika varandra dock.. starka, tar för sig, omättliga på sex... Lite variation på damerna skulle vara mer intressant. Tycker att själva deckargåtorna är spännande och det är dem som håller mitt intresse uppe.
Jag vill ju inte tycka om Ewert, men det går inte att låta bli. Det här är såndär mysdeckare som jag kan plöja hur länge som helst. Så jag kommer nog plöja på några böcker framöver.
Andra delen om Truut där det blir mer klassiskt polisarbete. En snabbläst bok med bra tempo och intressant persongalleri. Hoppas Öhrlund kan göra slut på Silfverbielke snart och satsa helt på Truut!