En brandfackla, eller snarare en Molotovcocktail om hur folkhemmet rämnar. Och Lena Anderssons debutroman om en uppväxt i förorten Stensby är vass som ett rakblad. Det är en krönika som inte försöker lägga tillrätta eller ge några svar på varför allt blev så fel – i Tensta eller i Rinkeby eller i Hammarkullen. Lena Andersson fångar in det svenska samhället med absolut skärpa.
Lotta Svensson växer upp i förorten under det expansiva 70-talet. Retoriken talar om jämlikhet och de flesta får det bättre. Men under tiden reproduceras de uteblivna livsmöjligheterna, för svenskar som för invandrare. Lotta är duktig i skolan men det är alltid tjejer som Pia och Mia som är populära, de som har hård röst som döljer rädslan för att hamna lägre i hackordningen. Lotta vill bli som de.
Leyla har helt andra mål i sikte, hon ska bli författare eller riksdagsman. Uppbackad av sina föräldrar får hon möjlighet att ta sig ifrån Stensby. Men Zeynep, Lotta och Mustafa ser att samhället tillhör några andra. Privilegierna är några andras. De vet att de borde vara tacksamma över att de fått det så bra som de har det – och ändå: ska det inte vara bättre än så här?
Lena Anderssons roman Var det bra så? berättar om unga människor födda in i ett samhällsbygge som kommer av sig.
Lena Andersson (born 18 April 1970 in Stockholm) is a Swedish author and journalist. She won the August Prize in 2013 for the novel Wilful Disregard. In the same year, the same book, won her the Literature Prize given by the Swedish newspaper Svenska Dagbladet.
Det är spännande hur mycket man kan känna igen sig i både samhället och Lottas umgängeskrets. Trots att jag är född betydligt senare än när handlingen utspelar sig tycker jag ändå att jag känner igen situationer från min egen barndom och uppväxt. Lena Andersson lyckas, enligt mig, att skildra ett Sverige som det faktiskt såg ut under 70- och 80-talet. Eller som jag uppfattar att det såg ut, åtminstone. Det är inte bara den fina och lyckade sidan som tas upp, det är även den misslyckade och obekväma sidan. Det skildras väldigt bra i hur det är att bo hos Lottas mamma och hur det är att bo hos Lottas pappa. Pappan representerar det finare och mer moderna samhället medan mamman representerar det gamla som lämnades kvar.
Två av böckernas starka sidor är de korta och växlande kapitlen. Under några sidor handlar det om Åsa, sedan Lotta och efter det Mia och så vidare. Jag tappade aldrig intresset och karaktärerna blev mycket starkare och mänskligare i mina ögon. Jag gick igenom halva boken och hatade Pia och Mia och alla Lottas klasskompisar. Sedan fick de egna kapitel och blev genast mycket mänskligare. Lena Andersson är bra på att hantera de olika karaktärernas inre liv. De är inte bara tomma och meningslösa b-karaktärer. De har faktiskt egna problem att leva med.
Förmedlade en djupt unken känsla. Och påminde mig om vad lite jag vet om Sverige under den andra hälften av 1900-talet.
Jag har läst Svingalängorna, en gång i tiden, men minns inte längre mer än att den förmedlade samma unkna känsla. Mer än så jag har nog inte läst vad gäller svensk socialrealism och kanske är det något jag bör åtgärda.
Min största take från den här boken är iaf hur jävla taskiga barn är. Lingot var inte lika rått i mina kretsar när jag växte upp men jag minns hur vi alltid blundade ihop oss med förakt mot något, någon. Hur vi sa saker som ”Men äru dum elle?”, som om det är en okej sak att säga… vad HEMSKT att vi uttryckte oss så!
Jag antar att den attityden leder till att barndomen blir ett stresstest av vad som är okej och inte… det är lite av en funktion för att nå konformitet, right? Den totala motsatsen till nurturing environment. Måste det vara så bland barn? Finns det ett mått av det som är lämpligt, nödvändigt? Rätt tankeväckande bok, får sägas.
Svart humor om en uppväxt i mångkulturellt Stensby (Tensta). Många igenkännande skratt, men också ilande svärta. Skönmålningen krackelerar bit för bit. Allenarådande känslolöshet och egoism i och omkring ungdomarna.
Så glad att jag kom över denna! Bok om mångfald, klass, att stå utanför samhället och veta att man aldrig kommer in. Tycker denna borde få mer uppmärksamhet.
Jag tyckte boken var okej. Det var en dyster bok som var en verklighets skildring av förorten. Den var bra på ett ge en verklig bild av hur vissa människor lever i förorten, men var lite svårförståelig. Det var väldigt många karaktärer och författaren hade en speciell skrivstil dom var svår att hänga med i ibland. Hade rekommenderat men mer som ljudbok. Finns inte ens att köpa längre heller då den slutat produceras…
I am very conflicted about this book. It is a fictionalized account of how life was like in the poor suburbs of Stockholm in previous decades, and its intention is clearly to make a point, and also to entertain.
It takes place in Stensby, a fictional suburb of Stockholm, and its history, right from the building of the T-bana station (the beginning of life for some places) up until the time its kid protagonists have grown up.
The text consists of starkly written short vignettes about various inhabitants of Stensby, with a bit more focus on Lotta, our protagonist. Often the people in the stories behave in shitty ways, or are subjected to shitty situations.
All the while, in the stories there is a common thread: there is a perceived, naïve, idealistic reality, articulated by teachers, the media, and outsiders, and then there's the bleak and somewhat brutal reality of the Stensby kids, and later teenagers.
This ends up being the central tenet of the book, too: Sweden thinks it's egalitarian and multicultural, but in poor places with multiculturalism, the reality is grim and unforgiving. Everyone is a bit bigoted towards each other, nobody is kind, people get caught up in the failings of the system and their own.
I came away from the book frustrated, not knowing whether it intends to be a criticism of the poverty and inequality that still exists in Sweden today (which I agree with), a criticism of multiculturalism (which is a classic SD talking point), or if it's just a bit of both, inadvertently.
One thing it certainly is, is a criticism of the hypocrisy of the dominant narrative, that says that everyone in Sweden is equal. And I see the point in that, Sweden is better than other places but not perfect.
One thing I definitely disagreed with and found weird, is how there's a clear divide between the idealistic outsiders, all parroting the fairy tale of equality and multiculturalism, while all of the people of Stensby are disillusioned and even say verbatim that there is no gemenskap (togetherness) there. That feels weird because I've heard actual people who grew up in poor suburbs of Stockholm say that there was gemenskap and that they felt comfortable where they grew up.
Enough about the message. The text felt very well written to me, phlegmatic and laconic, in a way that is amusing. It was an interesting and enjoyable book, and I begrudgingly recommend it either way.
Mycket bra bok, kul att läsa vår älskade Lenas debutroman. Tänk att det fanns en tid där hon inte var författare. Rekommender starkt att läsa förordet — gav en mycket bra grund. Boken visar den innersta kärnan av det systematiska utanförskapet och dess destruktiva miljö. De fakto att huvudpersonen i huvudsak är ett barn/ungdom ger ett intressant perspektiv. Banger bok. Periodvis mycket ångestladdad och frustrerande.
Väldigt intressant skildring av Lena Andersson och få hennes perspektiv på att växa upp i ett väldigt speciellt utanförskap! Jag skulle säga att förorden av Qaisar Mahmood på ett sätt är nödvändiga för att kunna ta till sig resten av boken i och med att Lena Anderssons ställning i mångt var väldigt unik.
Gillade denna mycket! Lättläst i ett trevligt format och man får en inblick i en del av Sveriges historia som man inte alltid läser så mycket om. En bra skildring av olika sociala villkor i välfärdssamhället!
Punzante e irónica crítica a la sociedad sueca de las décadas de los 70 y 80, donde sobre el papel primaba el discurso de igualdad y bienestar social – de hecho, muy alejado de la realidad. Los personajes habitan el núcleo suburbano de Stensby, de facto un gueto, donde las diferencias culturales agravan sus relaciones (y donde las similitudes de clase parecen quedarse en un segundo plano). Merece una relectura.
En pessimistisk och cynisk bok i ett fiktivt Rinkeby, en käftsmäll och anklagelseskrift tillägnat det svenska välfärdssamhället. Ett samhälle i sprickor redan när boken kom, och som inte är bättre nu 2024. Krocken, diskrepansen, mellan gymnasieungdomarnas cynism och etablissemangets tomma ord är lysande. Språket återhållsamt men fullt av kraft. Om man ska ta upp något negativt är karaktärerna schematiska och inte direkt levandegjorde, de är verktyg för ett budskap.
Nästan bara dialog och mycket kortfattade neutrala beskrivningar framkallar känslan av att läsa ett filmmanus. Jag föredrar Lena Anderssons senare böcker där det är mindre "Show, don't tell" och där hon utnyttjar litteraturens möjligheter att kommentera, reflektera och sammanfatta på ett sätt som får mig att tänka på Proust.