I sin nya självbiografiska roman skildrar Berny Pålsson livet som väntade efter barnpsykiatrin och Vingklippt ängel. Livet som vuxen psykiskt sjuk missbrukare. Här hamnar hon mellan stolarna på en resursfattig psyk- och missbruksvård. I sina desperata försök att överleva sjunker hon allt djupare i en nedåtgående spiral av droger, tabletter, alkohol, självförnedring och sexmissbruk.
Minnen från det förflutna jagar henne och bilder ur den tidiga barndomen hinner ifatt henne. Och där finns ett mörker svartare än hon kan stå ut med.
När Jonas kommer in i Bernys liv ställs allting på sin spets. Hon får plötsligt ett liv som är värt att kämpa för, men som hon inser kommer att glida henne ur händerna om hon inte klarar av att bli drogfri, och det svåraste av allt: möta sitt förflutna.
Berny Pålsson är född 1983. Hon bor med sambo och fem katter utanför Stockholm och är sedan två år helt drogfri. Den uppmärksammade debuten Vingklippt ängel (2004) sålde i över 50 000 exemplar och belönades med silverpocket.
Omogen flicka som tror sig kunna lösa alla sina problem medan hon inte ser vad som egentligen behövs. Jag menar, efter boken hade getts ut blev hon heroinmissbrukare och hemlös. Så allting känns lite hopplöst, lite följuget. Eller så förstår man att en stunds insikter oftast inte räcker långt. Det är bra att det kommer ut berättelser om psykisk sjukdom. Hon är inte ensam med sina problem, vi är många som brottas med psykvården och fördomarna. Hon har i alla fall genom uppmärksamheten hon har fått också riktat ljuset på den svenska psykvården och all lidandet som finns. Bra det!
I'm gonna write the same here as I wrote in the comment of "Vingklippt ängel", because it fits just as well on this one.
I read this in my teenage years and thought it was amazing, but I feel very differently now. Its a book about romanticizing self-harm and drugs and even though I recognize my 20 year old self in Berny, this is more than problematic and the book have probably given a lot of tips and tricks for teenagers to cover up life threatening mental health issues. Been there, done that.
Det är viktigt att belysa psykisk ohälsa, men jag vet inte om jag tycker att Berny Pålsson gör det på rätt sätt. Trots ett förord innehållande en trigger warning och uppmaning om att se livet och inte sjukdomen känns det som att Känn pulsen slå! snarare triggar igång psykisk ohälsa än lindrar. Givetvis är det viktigt att det finns ärliga skildringar av psykiskt mående, samtidigt handlar det också om en balansgång mellan att romantisera och fungera som tröst, inge en "jag är inte ensam om att må såhär"-känsla. Jag tycker att Pålssons skildring går mer åt romantiseringshållet, tyvärr. Det finns bättre romaner som berör detta ämne att läsa.
Vidare tycker jag att merparten av Pålssons formuleringar är kantiga. Då och då finns det ett vackert citat som kan vara värt att notera. Det är även svårt att fästa sig vid Berny i boken. Det är ingen person som man tycker om. Därför känns det konstigt att läsa boken, när man allra helst skulle vilja ta avstånd från huvudkaraktären (eller ja, egentligen alla andra karaktärer överhuvudtaget) helt och hållet.
Couldn't finish this book. I usually kind of like "sad" stories, depressing biographys, but NOT this one... Way too much details about too many mentally fucked up and suicidal thoughts. Hate to "give up" on books, but I just can't continue with this one...