Finns det en planet i Andromedagalaxen där människor kan leva? Kommer Len och Amalthea att finna den? Deras sökande tvingar dem till en lång och strapatsfylld färd med rymdskeppet Morning Star.
Nils George Raymond Johansson är en svensk författare av barn- och ungdomsböcker, vanligen rörande teknik eller science fiction. Han har även varit verksam som journalist på teknik- och motorsportmagasin. Johansson har givit ut datorspel, ljudböcker och korta animerade filmer med barnboksfiguren Mulle Meck. Mulle Meck var också årets utställning på Junibacken 2002–2003. Utställningen fortsatte på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Mulle Meck har också snickarverkstad för barn på Nääs gamla slöjdseminarium i Lerum. Uppbrott från Jorden och Datorernas död har dramatiserats i form av radioteater.
Tämä nuorille suunnattu tieteistarina ei kyllä sytyttänyt mielikuvitusta aivan ensimmäisen osan vaikutelmien perusteella. Kirjasarjan kohtuullinen aloitustarina jatkuu kummallisessa ja epäuskottavassa juonessa. Toisessa Galaksissa länsimaisen teollistuneen yhteiskunnan kaltainenko ihmisten kansakunta? Yhteistä ihmisyyttä korostava ja sovinismia vastustava idealistinen lähestymistapa lienee parempi vaihtoehto kuin täysin tyhjänpäiväinenkään hömpötys, mutta juonen loppu uskottavuus karisi henkilöiden nimien myötä (lentoennätyksen tekijä "George Wright"? Ok..) Tarinankerronta kuitenkin etenee miellyttävän reippaasti, ja juonenkäänteitä on juuri riittävästi, että kirjan lukaisee nopsaan. Vauhdikkaassa kertomuksessa ei vain ole lainkaan 'päätä eikä häntää'. Siinä, missä ensimmäinen tarina oli selkeästi nuorille ja vaikka lapsillekin, tämä sisältää jo vähän enemmän sellaista sisältöä ja kielenkäyttöä, joka ei välttämättä olekaan enää lapsille sopivaa. Kirjan suomennoksessa toistuvat kirjoitusvirheet myös vähän häiritsivät lukukokemusta.
"För jävla dålig" enligt George Johansson själv, som lät stryka den ur omtryckningarna. Och det kan man förstå. Våra rymdfarare landar på en planet som i princip är 1940-talets USA, och Johanssons rödvinsvänstersatir över kapitalismen är så trubbig och halvhjärtad att han nästan verkar tröttna på den direkt själv och skickar dem tillbaka upp i rymden. En nästan fullständigt onödig bok.