What do you think?
Rate this book
En nästan sann historia
I mitten av 1990-talet påbörjar Zackarias Levin en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet - och kanske av hela livet.
Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt mediejobb, flickvännen dumpar honom och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord.
Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?
Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt mediejobb, flickvännen dumpar honom och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord.
Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?
373 pages, Hardcover
Published August 24, 2016
15 people are currently reading
365 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 76 reviews
October 10, 2016
Svensk aka-porr med Donna Tartt-vibbar. Och en bok i en bok. Genialisk.
June 28, 2022
Zacharias hoppar på en skrivarutbildning i Lund på 90-talet och blir då en del av ett sammansvetsat litet gäng. Faktiskt nästan som att den lilla gruppen blir som ett hemligt sällskap när de tas under lärarens vingar och bjuds in i den finlitterära salongen, närmare bestämt hem till Leo Stark, en mycket ansedd författare och i det närmaste en legend i deras ögon.
Många år senare står Zacharias helt plötsligt utan både jobb och flickvän och bestämmer sig för att skriva om det han upplevde när han var en del av det litterära sällskapet under studietiden i Lund. För det var en mycket intensiv och speciell tid när han nästan dagligen hängde med gruppen, läraren och den store författaren. Inte minst var det en mycket speciell och omvälvande tid eftersom stjärnförfattaren helt plötsligt försvann och en av Zackarias vänner dömdes för mord.
I boken får vi följa Zackarias i nutid när han tittar tillbaka på sin tid i Lund och han på egen hand försöker forska i vad som egentligen hände där och då. Vi får också läsa romanen som han skriver på, ”Den oskyldige mördaren”, kapitel för kapitel. En bok i boken alltså - jag älskar upplägget!
Jag vill också skriva att jag tänkte mycket på Den hemliga historien när jag läste En nästan sann historia, detta trots att jag inte har läst den moderna klassikern av Donna Tartt 🙃 Men som jag förstått det så innehåller DHH bland annat ingredienser såsom dramatisk vänskap, hemliga litterära sällskap och destruktiv dekadens.. Allt detta får man också här i Edvardssons pärla till bok och jag faller som en fura för hela kalaset!
Många år senare står Zacharias helt plötsligt utan både jobb och flickvän och bestämmer sig för att skriva om det han upplevde när han var en del av det litterära sällskapet under studietiden i Lund. För det var en mycket intensiv och speciell tid när han nästan dagligen hängde med gruppen, läraren och den store författaren. Inte minst var det en mycket speciell och omvälvande tid eftersom stjärnförfattaren helt plötsligt försvann och en av Zackarias vänner dömdes för mord.
I boken får vi följa Zackarias i nutid när han tittar tillbaka på sin tid i Lund och han på egen hand försöker forska i vad som egentligen hände där och då. Vi får också läsa romanen som han skriver på, ”Den oskyldige mördaren”, kapitel för kapitel. En bok i boken alltså - jag älskar upplägget!
Jag vill också skriva att jag tänkte mycket på Den hemliga historien när jag läste En nästan sann historia, detta trots att jag inte har läst den moderna klassikern av Donna Tartt 🙃 Men som jag förstått det så innehåller DHH bland annat ingredienser såsom dramatisk vänskap, hemliga litterära sällskap och destruktiv dekadens.. Allt detta får man också här i Edvardssons pärla till bok och jag faller som en fura för hela kalaset!
February 26, 2021
Naja wirklich packend war diese Geschichte nicht. Auf den unzähligen Seiten kam man kaum vorwärts nur die letzten drei Kapital waren spannend. Ich konnte mich nicht wirklich mit der ganzen Geschichte identifizieren. Der wirkliche Mordfall wird nur teilweise angeschnitten viel meht geht es um private Beziehungen zwischen den Charakteren.
Nachdem ich die Lüge gelesen habe, habe ich deutlich mehr erwartet. Meine Erwartungen wurden nicht erfüllt. Daher rund 2.5 Sterne.
Nachdem ich die Lüge gelesen habe, habe ich deutlich mehr erwartet. Meine Erwartungen wurden nicht erfüllt. Daher rund 2.5 Sterne.
September 7, 2016
Mattias Edvardsson har de senaste åren blivit en av mina favoritförfattare. En nästan sann historia är den fjärde jag läser av honom och genren är lite svår att bestämma, men han verkar bemästra alla genrer han ger sig på. Läs mer på min blogg
September 10, 2016
Rec. dag 7 sept.
September 7, 2016
En nästan sann historia är en fängslande berättelse som lever kvar efter avslutad läsning. Det är något med Mattias Edvardssons språk och historieberättande som passar mig. Jag skrev nyligen om en bok att jag inte gillar liknelser. Men när jag läser En nästan sann historia så inser jag att det gör jag visst det. Om de talar till mig, som de gör i En nästan sann historia. Och det är ju väldigt individuellt.
Jag började läsa En nästan sann historia när jag hade lite tid att läsa, vilket gjorde att läsningen blev upphackad. Det gjorde att jag hade svårt att komma in i boken. När jag mot slutet av veckan fick mer sammanhängande lästid och mer koncentration så vände det. Då kunde jag knappt lägga ifrån mig boken.
Personerna är skickligt tecknade, där hoppen i tid mellan 90-tal och nutid gör att man får en nyanserad bild. Men efteråt så inser jag att det inte finns någon som är riktigt sympatisk. Vilket det inte behöver göra för att man ska gilla en bok. Jag gillar miljöbeskrivningarna. Personligen så pluggade jag i Uppsala, men stämningen i studentmiljön känner jag igen, och ett besök förra sommaren i Lund gör att jag i grova drag vet hur det ser ut och känner igen en del.
Jag älskar den här typen av metahistorier där historierna går i varandra och det är en historia i en historia. Dessutom är det blinkningar till Mattias Edvardssons eget författarskap. Trots att det är hopp i tiden och berättelserna länkar i varandra på olika sätt har jag inget problem att hänga med. Genren är ytterst svårbestämd. Jag skulle nog inte klassa den som en deckare, men möjligen som en spänningsroman. Eller relationsroman? Om man nu alls behöver klassa en bok.
Efter avslutad läsning så har jag många funderingar: Vad är en sanning? Vems berättelse i boken är den sanna? Är frågan ens relevant? Måste man veta sanningen?
I vanlig ordning så ser jag fram mot nästa bok av Mattias Edvardsson.
Fullständig recension:
https://lottensbokblogg.wordpress.com...
Jag började läsa En nästan sann historia när jag hade lite tid att läsa, vilket gjorde att läsningen blev upphackad. Det gjorde att jag hade svårt att komma in i boken. När jag mot slutet av veckan fick mer sammanhängande lästid och mer koncentration så vände det. Då kunde jag knappt lägga ifrån mig boken.
Personerna är skickligt tecknade, där hoppen i tid mellan 90-tal och nutid gör att man får en nyanserad bild. Men efteråt så inser jag att det inte finns någon som är riktigt sympatisk. Vilket det inte behöver göra för att man ska gilla en bok. Jag gillar miljöbeskrivningarna. Personligen så pluggade jag i Uppsala, men stämningen i studentmiljön känner jag igen, och ett besök förra sommaren i Lund gör att jag i grova drag vet hur det ser ut och känner igen en del.
Jag älskar den här typen av metahistorier där historierna går i varandra och det är en historia i en historia. Dessutom är det blinkningar till Mattias Edvardssons eget författarskap. Trots att det är hopp i tiden och berättelserna länkar i varandra på olika sätt har jag inget problem att hänga med. Genren är ytterst svårbestämd. Jag skulle nog inte klassa den som en deckare, men möjligen som en spänningsroman. Eller relationsroman? Om man nu alls behöver klassa en bok.
Efter avslutad läsning så har jag många funderingar: Vad är en sanning? Vems berättelse i boken är den sanna? Är frågan ens relevant? Måste man veta sanningen?
I vanlig ordning så ser jag fram mot nästa bok av Mattias Edvardsson.
Fullständig recension:
https://lottensbokblogg.wordpress.com...
June 17, 2017
En riktigt spännande bok med ett fint språk. Dessutom är boken upplagd på ett sätt som gör att intresset hålls vid liv ända till slutet. Länk till recensionen: https://ewelinasbokblogg.blogspot.se/...
November 26, 2020
En mordhistoria helt klart. Men nja, ändå inte.
En bok om en bok som blir skriven om ett mord och vägen fram till dess att det händer. Nja, mer så kan tänkas.
Eller ett minne som med tiden blir till fler minnen att man börjar undra vad är verklighet och vad är fantasi.
Det är nämligen inte alls mordet på författaren Leo Stark som är det intressanta. Allt runt om är det som drar mig in och inte kan få mig att sluta läsa.
Alla böcker av Mattias Edvardsson som jag har läst är grymt bra. Denna är helt fenomenal.
Betyg: 5 Lundastudenter av 5
En bok om en bok som blir skriven om ett mord och vägen fram till dess att det händer. Nja, mer så kan tänkas.
Eller ett minne som med tiden blir till fler minnen att man börjar undra vad är verklighet och vad är fantasi.
Det är nämligen inte alls mordet på författaren Leo Stark som är det intressanta. Allt runt om är det som drar mig in och inte kan få mig att sluta läsa.
Alla böcker av Mattias Edvardsson som jag har läst är grymt bra. Denna är helt fenomenal.
Betyg: 5 Lundastudenter av 5
July 5, 2017
En lagom underhållande roman med berättare som inte helt håller sig till sanningen på vägen. En journalist som fått sparken kommer på att han ska skriva en bästsäljare. Muahahaha. Boken ska handla om försvinnandet av författaren Leo Starck under journalistens studietid. Samtidigt ska han rentvå sin studiekompis som blev fälld fast det inte fanns nåt lik.
Lagom underhållande. Höll måttet fast jag tyckte slutet var gräsligt irriterande.
Lagom underhållande. Höll måttet fast jag tyckte slutet var gräsligt irriterande.
November 10, 2022
(som en snäppet sämre enklare) Donna Tartt, i Lund. Njöt mycket av den.
September 7, 2016
I sin jakt på sanningen kring mordet på författarikonen Leo Stark, söker Zackarias upp en efter en av sina vänner från studietiden, och ställer frågor som ingen verkar vilja svara på. Berättelsen löper parallellt. Dels får vi följa Zackarias i nutid, i sitt arbete med att göra efterforskningar om och att skriva boken som skall ge svar på vad som egentligen hände med Leo Stark, då för tolv år sedan. Dels får vi följa kompisgänget med Zackarias, Adrian, Fredrik och Betty från det att de lärde känna varandra på universitetskursen i litterärt skapande fram till dess att deras vägar skildes åt ett år senare.
Kapitlen då Zackarias träffar och intervjuar dem som på olika sätt var involverade i kursen i litterärt skapande, följs upp i nästföljande kapitel med vad som egentligen hände för tolv år sedan. Boken får karaktären av en klassisk pusseldeckare, där man steg för steg får pusselbit efter pusselbit. Jag gillar det här greppet om berättelsen, de sista raderna i varje kapitel blir en cliffhanger som får mig att hela tiden vilja läsa vidare. Jag är nyfiken på efterforskningarna kring mordgåtan, men ännu mer vill jag läsa om de unga studenterna och deras inbördes relationer, och relationerna mellan dem och de idoliserade förebilder de såg i Leo Stark och i poeten och läraren Li Karpe.
Det är inte mordhistorien som i första hand driver mig framåt, det är allt det andra. Det är en intensiv men långsamt berättad historia om nittonåringar som i sin ungdomliga tro på sig själva är övertygade om att de kommer att vinna Augustpriset för sina framstående verk, och även att läsa om hur deras liv ser ut ett decennium senare, med delvis reviderade mål. Personerna skildras med en sådan värme att jag tycker om dem allihop. Ibland är det vasst, men aldrig elakt. Som när författaren med några få rader lyckas ringa in kärnan i en familjemedlems klassresa:
"Morsan, vars hela uppfattning om poesi byggde på Rydbergs tomtedikt och Boyes bristande knoppar, måste ha uppfattat hela samtalet som exotiskt och en smula högtravande. Det här var långt bortom hennes horisont. Hon kände sig inte bekväm. Hon ville hellre vända sig om och se ut genom fönstret för att konstatera att det blev kallare för varje dag nu, att det snart var höst och att det skulle bli vinter också, att allt bara var en fråga om tid."
Att personerna i boken gör en klassresa tror jag är en nödvändig förutsättning för händelseförloppet. Zackarias, Adrian, Fredrik och Betty har tagit klivet in i en värld av intellektuella, men känner sig aldrig riktigt bekväma i den. Arbetarklassbakgrunden, som inkluderar uppfattningen att du inte skall tro att du är någon, gör sig hela tiden påmind. När möjligheten att bli sedda och känna sig utvalda och upphöjda dyker upp, tar de den. Det är inte lätt att motstå en karismatisk person som ömsom lyfter fram att de är speciellt utvalda, handplockade för att de har det där extra, ömsom smular sönder deras självförtroende tills ingenting återstår. Konsekvenserna är skrämmande, just för att det är så trovärdigt. Alla som har varit en del av universitetsvärlden känner till fenomenet med unga studenter som blint beundrar vissa personer som de ser som högre upp i hierarkin, och även hur en sådan relation lätt kan missbrukas.
För mig är det här framförallt ett relationsdrama, och det är så enormt bra skrivet. Jag skulle kunna läsa boken enbart för språket som är så stringent och som ofta gör helt oväntade saltomortaler så att jag drar efter andan: "Han skrattade till och med. Jag visste inte om jag också borde skratta. Han hade ju kommit hit för att gråta".
För övrigt håller jag med Fredrik Niemi, en av karaktärerna i boken: 373 sidor är en alldeles lagom lång bok.
Kapitlen då Zackarias träffar och intervjuar dem som på olika sätt var involverade i kursen i litterärt skapande, följs upp i nästföljande kapitel med vad som egentligen hände för tolv år sedan. Boken får karaktären av en klassisk pusseldeckare, där man steg för steg får pusselbit efter pusselbit. Jag gillar det här greppet om berättelsen, de sista raderna i varje kapitel blir en cliffhanger som får mig att hela tiden vilja läsa vidare. Jag är nyfiken på efterforskningarna kring mordgåtan, men ännu mer vill jag läsa om de unga studenterna och deras inbördes relationer, och relationerna mellan dem och de idoliserade förebilder de såg i Leo Stark och i poeten och läraren Li Karpe.
Det är inte mordhistorien som i första hand driver mig framåt, det är allt det andra. Det är en intensiv men långsamt berättad historia om nittonåringar som i sin ungdomliga tro på sig själva är övertygade om att de kommer att vinna Augustpriset för sina framstående verk, och även att läsa om hur deras liv ser ut ett decennium senare, med delvis reviderade mål. Personerna skildras med en sådan värme att jag tycker om dem allihop. Ibland är det vasst, men aldrig elakt. Som när författaren med några få rader lyckas ringa in kärnan i en familjemedlems klassresa:
"Morsan, vars hela uppfattning om poesi byggde på Rydbergs tomtedikt och Boyes bristande knoppar, måste ha uppfattat hela samtalet som exotiskt och en smula högtravande. Det här var långt bortom hennes horisont. Hon kände sig inte bekväm. Hon ville hellre vända sig om och se ut genom fönstret för att konstatera att det blev kallare för varje dag nu, att det snart var höst och att det skulle bli vinter också, att allt bara var en fråga om tid."
Att personerna i boken gör en klassresa tror jag är en nödvändig förutsättning för händelseförloppet. Zackarias, Adrian, Fredrik och Betty har tagit klivet in i en värld av intellektuella, men känner sig aldrig riktigt bekväma i den. Arbetarklassbakgrunden, som inkluderar uppfattningen att du inte skall tro att du är någon, gör sig hela tiden påmind. När möjligheten att bli sedda och känna sig utvalda och upphöjda dyker upp, tar de den. Det är inte lätt att motstå en karismatisk person som ömsom lyfter fram att de är speciellt utvalda, handplockade för att de har det där extra, ömsom smular sönder deras självförtroende tills ingenting återstår. Konsekvenserna är skrämmande, just för att det är så trovärdigt. Alla som har varit en del av universitetsvärlden känner till fenomenet med unga studenter som blint beundrar vissa personer som de ser som högre upp i hierarkin, och även hur en sådan relation lätt kan missbrukas.
För mig är det här framförallt ett relationsdrama, och det är så enormt bra skrivet. Jag skulle kunna läsa boken enbart för språket som är så stringent och som ofta gör helt oväntade saltomortaler så att jag drar efter andan: "Han skrattade till och med. Jag visste inte om jag också borde skratta. Han hade ju kommit hit för att gråta".
För övrigt håller jag med Fredrik Niemi, en av karaktärerna i boken: 373 sidor är en alldeles lagom lång bok.
December 5, 2019
Die Zeitungskrise trifft im Jahr 2008 auch Zackarias Levin, gepaart mit der Trennung von seiner langjährigen Freundin und Wochen voller Party und Besäufnis, zieht er schließlich von Stockholm zurück zu seiner Mutter nach Veberöd in die schwedische Provinz. An einen Job in der Medienbranche ist aktuell nicht zu denken, weshalb er beschließt, ein Buch zu schreiben, immerhin hat er literarisches Schreiben studiert und genau da liegt auch die Geschichte, die er erzählen möchte. Er und seine Clique lernten in der Studienzeit in Lund durch ihre Dozentin den gefeierten Schriftsteller Leo Stark kennen, der irgendwann spurlos verschwand. Obwohl nie eine Leiche entdeckt wurde, hat man Zacks Freund Adrian Mollberg zu einer langen Haftstrafe verurteilt. Schon damals und nun noch mehr hegte Zack Zweifel an dem Urteil. Er will die Geschichte erzählen, wie sie wirklich war, die Geschichte des unschuldigen Mörders. Doch schon sein erster Besuch bei ihrer gemeinsamen Freundin Betty löst eine unglaubliche Kette von Ereignissen aus, die irgendwann auch zack selbst ins Fadenkreuz der Polizei befördern.
Der schwedische Lehrer Mattias Edvardsson hat die Geschichte seines zweiten Romans clever konstruiert. Er erzählt nicht auf zwei Zeitebenen die Ergebnisse der Studentenzeit und der Gegenwart der Figuren, sondern nutzt Zacks Schreiben als Möglichkeit, die Vergangenheit wieder aufzurollen. Dabei wird bald auch klar, dass diese natürlich jeder Objektivität mangeln muss, da nur eine Figur ihre Erinnerung, ergänzt durch die aktuellen Nachforschungen, liefert und unweigerlich ein großes Fragezeichen hinter dem stehen muss, was uns Zack als reale Geschehnisse anbietet. Die hierdurch entstehende Unsicherheit und ab einem gewissen Punkt auch die Frage, ob man ihm – und nebenbei: auch allen anderen - überhaupt vertrauen und glauben sollte, macht in diesem Buch einen ganz besonderen Reiz aus.
„Der unschuldige Mörder“ ist als Roman eingeordnet, auch wenn der Titel einen Krimi nahelegt. Spannend ist die Suche nach dem tatsächlichen Mörder allemal, aber viel mehr noch lebt die Story von den Figuren und den vielen blinden Flecken des Nichtwissens und Nichtsagens.
„Ich wusste nicht mehr, was ich glauben sollte. Ich begriff immer weniger. Aber eines verstand ich: die Wahrheit kann sehr verschieden sein.“
Daneben ist es auch eine Geschichte vom Erwachsenwerden, von großen Träumen und intensiver Liebe, die Menschen bis an ihre Grenzen und bisweilen darüber hinaus treibt. Im starken Gegensatz zu den jungen philosophierenden Literaten, die sich von der Welt ihrer Dozentin und des Autors faszinieren lassen, steht Zacks Mutter, die erfrischend deutlich die pragmatische Elterngeneration vertritt und fest im Hier und Jetzt verankert ist; ihre zutiefst banalen und lebenspraktischen Kommentare brechen die Handlung immer wieder auf und ermöglichen den Schritt zurück, wenn man sie als Leser zu sehr von der Handlung packen und hineinziehen lässt.
Eine rundum überzeugende Geschichte, die durch interessante Figuren und vor allem die subtile Erzählweise punktet.
Der schwedische Lehrer Mattias Edvardsson hat die Geschichte seines zweiten Romans clever konstruiert. Er erzählt nicht auf zwei Zeitebenen die Ergebnisse der Studentenzeit und der Gegenwart der Figuren, sondern nutzt Zacks Schreiben als Möglichkeit, die Vergangenheit wieder aufzurollen. Dabei wird bald auch klar, dass diese natürlich jeder Objektivität mangeln muss, da nur eine Figur ihre Erinnerung, ergänzt durch die aktuellen Nachforschungen, liefert und unweigerlich ein großes Fragezeichen hinter dem stehen muss, was uns Zack als reale Geschehnisse anbietet. Die hierdurch entstehende Unsicherheit und ab einem gewissen Punkt auch die Frage, ob man ihm – und nebenbei: auch allen anderen - überhaupt vertrauen und glauben sollte, macht in diesem Buch einen ganz besonderen Reiz aus.
„Der unschuldige Mörder“ ist als Roman eingeordnet, auch wenn der Titel einen Krimi nahelegt. Spannend ist die Suche nach dem tatsächlichen Mörder allemal, aber viel mehr noch lebt die Story von den Figuren und den vielen blinden Flecken des Nichtwissens und Nichtsagens.
„Ich wusste nicht mehr, was ich glauben sollte. Ich begriff immer weniger. Aber eines verstand ich: die Wahrheit kann sehr verschieden sein.“
Daneben ist es auch eine Geschichte vom Erwachsenwerden, von großen Träumen und intensiver Liebe, die Menschen bis an ihre Grenzen und bisweilen darüber hinaus treibt. Im starken Gegensatz zu den jungen philosophierenden Literaten, die sich von der Welt ihrer Dozentin und des Autors faszinieren lassen, steht Zacks Mutter, die erfrischend deutlich die pragmatische Elterngeneration vertritt und fest im Hier und Jetzt verankert ist; ihre zutiefst banalen und lebenspraktischen Kommentare brechen die Handlung immer wieder auf und ermöglichen den Schritt zurück, wenn man sie als Leser zu sehr von der Handlung packen und hineinziehen lässt.
Eine rundum überzeugende Geschichte, die durch interessante Figuren und vor allem die subtile Erzählweise punktet.
October 5, 2016
Jo , jag tyckte om den. Den känns som en mild kopia av Den hemliga historien och den älskade jag ju. Vi har den utvalda elevgruppen, de olika klassbakgrunderna, den karismatiska läraren, universitetsmiljön, hemligheterna, mordet. Jag tycker väldigt mycket om den men just för att den känns så lik Donna Tartt blir jag aningen skeptisk. Men bara aningen. För som Zackarias säger i boken om att ha blivit anklagad för att ha stulit och förvanskat någon annans dikt: "Men jag fattar inte? Han har för fan själv skrivit en fortsättning på en annan författares roman, och så kallar han intertextualiteten för stöld och övergrepp." Det är visst ok.
January 15, 2017
Betyg: 4 av 5.
En riktigt bra roman som utspelar sig under två tider. Under mitten av 1990-talet och även tolv år senare.
Zackarias Levis skriver en bok om sin studietid tolv år tidigare, och man får parallellt följa honom under tiden han skriver, och under tiden han skriver om.
Det finns en mordhistoria med i bilden, men boken är ändå ingen kriminalroman.
Boken är välskriven och engagerande, och jag kan absolut rekommendera den.
En riktigt bra roman som utspelar sig under två tider. Under mitten av 1990-talet och även tolv år senare.
Zackarias Levis skriver en bok om sin studietid tolv år tidigare, och man får parallellt följa honom under tiden han skriver, och under tiden han skriver om.
Det finns en mordhistoria med i bilden, men boken är ändå ingen kriminalroman.
Boken är välskriven och engagerande, och jag kan absolut rekommendera den.
January 4, 2022
Una bobada de historia, de protagonistas, de idea, de todo. Tiempo tirado a la basura en un libro que ya he olvidado.
July 25, 2017
A poor man's The Secret History or La Vérité sur l'affaire Harry Quebert? It certainly checks many similar boxes: it's very much about writers and writing, and there's some murder mystery to it as well.
Zackarias Levin is laid off from his work, and decides to make money by writing a novel about a murder case he was involved in 12 years ago. Famous author Leo Stark disappeared, and Zack's friend was found guilty. All the people involved were participating in a creative writing course at the time.
The novel has two storylines: one in present day, the other the novel Zack is writing, about what happened. It's all about truth: what is the truth, and is it more important to tell a good story than to tell the truth?
Zackarias Levin is laid off from his work, and decides to make money by writing a novel about a murder case he was involved in 12 years ago. Famous author Leo Stark disappeared, and Zack's friend was found guilty. All the people involved were participating in a creative writing course at the time.
The novel has two storylines: one in present day, the other the novel Zack is writing, about what happened. It's all about truth: what is the truth, and is it more important to tell a good story than to tell the truth?
August 4, 2020
Eher ein Genremix aus klassischem Roman und Krimi. Gut gelungen mit interessanten, wenngleich stellenweise etwas klischeehaften Charakteren. Trotzdem sehr gute Unterhaltung mit einigen nachdenklichen Momenten.
December 9, 2021
Det här är en av böckerna som blivit lite bortglömda av mig eftersom jag i perioder läser ganska mycket till skolan. Tror att jag hade gett den högre betyg om jag inte hade behövt pausa flera gånger.
Annars tyckte jag om det mesta. Jag ville hela tiden googla karaktärer men visste att inget skulle komma upp. Tror det beror på att boken utspelar sig på en annars väldigt verklig plats – Lund och institutionen jag är på. Det är ju något med att läsa böcker som utspelar sig där man bor. Jag tyckte att karaktärerna var intressanta men jag saknade ändå det där extra.
Slutet var lite av en besvikelse; jag ville ha något mer … chockerande? Tycker åtminstone att den är värd att läsas!
Annars tyckte jag om det mesta. Jag ville hela tiden googla karaktärer men visste att inget skulle komma upp. Tror det beror på att boken utspelar sig på en annars väldigt verklig plats – Lund och institutionen jag är på. Det är ju något med att läsa böcker som utspelar sig där man bor. Jag tyckte att karaktärerna var intressanta men jag saknade ändå det där extra.
Slutet var lite av en besvikelse; jag ville ha något mer … chockerande? Tycker åtminstone att den är värd att läsas!
December 19, 2019
Думала проходный нуар на вечер, а оказалась добротная история про то, как по разному люди смотрят на одно и то же, даже если они семья. И, на удивление, без кровавых кишочек, намотанных на колеса велосипедов добропорядочных шведов.
October 8, 2023
"När hon höjde på ögonbrynen framträdde blåtiran ännu lite tydligare. Jag hade själv gått omkring med en likadan förra sommaren, efter att i ett mindre genomtänkt ögonblick, stärkt av elefantöl och hallonshots, talat om för en svullen steroidpumpare i bomberjacka att hans försök att kompensera för bristande intellekt saknade varje form av subtilitet."
""Skyll inte på tiden, den bara går", sa Li Karpe. "Om nåt förändras så är det väl du?""
"Det går snabbt att blir av med alla sina vänner om man bara beter sig riktigt jävla svinigt."
"Hon var den enda människan som kunde göra mig heligt förbannad. Så märkligt att just precis den personen skulle råka krysta fram en ur sin livmoder."
"Var inte rädd för att börja. Alla som har kommit någonstans har haft mod att börja."
""Glöm bara inte bort att leva, Betty", sa han och sköljde ner det knastrande brödet med stora klunkar rödvin "Man kan inte skapa litteratur instängd bakom fyra väggar på en institution. Det blir bara sagor och sägner av sånt.""
"På deras sommarfest skulle jag sitta bredvid Camilla Läckberg och ljuga om hur mycket jag gillade hennes böcker."
""Man måste kunna ta kritik. Vill man skriva får man vara beredd att få sitt hjärta utslitet ur kroppen och upphängt i ett skyltfönster. Annars finns det annat man kan sysselsätta sig med: tv-tittande, tedrickande eller schackspel.""
""Har du nån som du kan åka hem till mitt i natten om du behöver gråta?""
"Jag ville vara med utan att behöva delta."
""Jävla idiot!" Sa jag inte. Men tänkte det jävligt högt.."
"Om det inte finns någon framtid får man leva i nostalgi."
""Ett hjärta som spruckit i sömmarna håller längre. Det vet alla som vet någonting om kärlek."
""Det finns så mycket man inte kan tänka sig som man sen vänjer sig vid, som om det aldrig funnits nåt alternativ.""
""Människan har en fantastisk förmåga att inbilla sig att hon är unik och att det hon är med om inte alls har hänt miljontals gånger förut med miljoner andra människor.""
""Du kan inte bara klampa in här och ta över. Jäkla Stockholmsfasoner."
""Tre hundra sjuttiotre sidor. Den perfekta längden på en bok.""
""Frugan läser bara Liza Marklund", sa han. "I somras tvingade hon mig att läsa den senaste. Och det måste jag säga, att det här är nånting helt annat. Du kan ju faktiskt skriva.""
"Hans entusiasm var farligt lik den hos en gatuförsäljare som försöker pracka på en ett oemotståndligt erbjudande som i det finstilta döljer ett avtal med djävulen."
""Skyll inte på tiden, den bara går", sa Li Karpe. "Om nåt förändras så är det väl du?""
"Det går snabbt att blir av med alla sina vänner om man bara beter sig riktigt jävla svinigt."
"Hon var den enda människan som kunde göra mig heligt förbannad. Så märkligt att just precis den personen skulle råka krysta fram en ur sin livmoder."
"Var inte rädd för att börja. Alla som har kommit någonstans har haft mod att börja."
""Glöm bara inte bort att leva, Betty", sa han och sköljde ner det knastrande brödet med stora klunkar rödvin "Man kan inte skapa litteratur instängd bakom fyra väggar på en institution. Det blir bara sagor och sägner av sånt.""
"På deras sommarfest skulle jag sitta bredvid Camilla Läckberg och ljuga om hur mycket jag gillade hennes böcker."
""Man måste kunna ta kritik. Vill man skriva får man vara beredd att få sitt hjärta utslitet ur kroppen och upphängt i ett skyltfönster. Annars finns det annat man kan sysselsätta sig med: tv-tittande, tedrickande eller schackspel.""
""Har du nån som du kan åka hem till mitt i natten om du behöver gråta?""
"Jag ville vara med utan att behöva delta."
""Jävla idiot!" Sa jag inte. Men tänkte det jävligt högt.."
"Om det inte finns någon framtid får man leva i nostalgi."
""Ett hjärta som spruckit i sömmarna håller längre. Det vet alla som vet någonting om kärlek."
""Det finns så mycket man inte kan tänka sig som man sen vänjer sig vid, som om det aldrig funnits nåt alternativ.""
""Människan har en fantastisk förmåga att inbilla sig att hon är unik och att det hon är med om inte alls har hänt miljontals gånger förut med miljoner andra människor.""
""Du kan inte bara klampa in här och ta över. Jäkla Stockholmsfasoner."
""Tre hundra sjuttiotre sidor. Den perfekta längden på en bok.""
""Frugan läser bara Liza Marklund", sa han. "I somras tvingade hon mig att läsa den senaste. Och det måste jag säga, att det här är nånting helt annat. Du kan ju faktiskt skriva.""
"Hans entusiasm var farligt lik den hos en gatuförsäljare som försöker pracka på en ett oemotståndligt erbjudande som i det finstilta döljer ett avtal med djävulen."
January 10, 2017
Unexpected and good! I liked the divided story that ties together in the end.
September 2, 2022
i was actually pleasantly surprised by this one, at the beginning i thought i would absolutely hate it because i was so annoyed by the protagonist, but it ended up being pretty good. i just keep getting let down by thriller/crime novels' endings, idk why. maybe my expectations are just too high but i feel like a lot of author's are really good at building up tension for something showstopping to happen and then it's just not that great
October 30, 2022
„Ein Text, der nichts zu sagen hat, hat kein Existenzrecht, zumindest nicht außerhalb der eigenen Schublade. Wenn du schreibst, weil jemand anders den Text lesen soll, musst du dafür sorgen, dass der Text eine Botschaft hat.“ (S. 255.) Dieses wörtliche Zitat aus diesem Roman trifft leider punktgenau auch auf ihn selbst zu. Trotz einer überaus interessanten Idee und einem bestechenden Personal, bietet der Roman in seiner Umsetzung leider kein Beispiel für Qualität. Edvardsson schreibt entgegen seinen eigenen literarischen Vorstellungen, die er im Text so deutlich zur Sprache bringt. „Es (Das Buch) darf kein Ziegelstein werden, weil die Leute es dann nicht lesen.“ (S. 304) Heißt es da beispielsweise. Leider ist Der unschuldige Mörder aber genau das, ein Ziegelstein. Es ist randvoll mit Redundanzen, Absätzen, leeren Seiten zwischen Kapiteln. Eine ganze Szene widmet der Autor der Betonung, das literarische Vergleiche nicht von literarischer Qualität zeugen, verwendet aber dann ständig Vergleiche selbst. Immer wieder wird betont, wie gut die Texte des Protagonisten sind, dabei sind sie abgehakt, unzusammenhängend und voll von Füllworten und Beschreibungen! (Show don’t tell!) Die Lektüre hat mich enttäuscht. Als Leserin will ich mitfiebern und am Ende irgendeine Art von Befriedigung oder positiver Emotion empfinden können. Aber dieser Roman bricht einfach ab. Gespräche werden übersprungen, wenn es spannend wird, kommt ein Zeitsprung und die Auflösung ist sowohl vorhersehbar als auch durch den Text überhaupt nicht gerechtfertigt. Schade. Edvardsson schreibt: „In unserer Konsumgesellschaft ist das Buch zu einer Handelsware geworden (…).“ (S. 293) und „Schreiben heißt nicht, in einer verlassenen Gasse am lautesten zu rufen, nein, es bedeutet, in einem farbenprächtigen Chor seine Stimme zu finden.“ (S. 333). Aber am Ende versinkt dieser Roman ohne eine Stimme und einen Nachgeschmack in einem Meer von besseren Büchern und begabteren Autoren. Es wäre besser gewesen wenn dieser Text dort geblieben wäre, wo sein Autor ihn selbst mit einem etwas objektiveren und kritischen Auge gelassen hätte, in der Schublade.
December 27, 2019
Ach, dann nehme ich doch lieber wieder einen schuldigen Mörder, wenn der unschuldige Mörder so fade ist.
Ich hatte mich auf einen spannenden und interessanten Thriller gefreut und bisher wurde ich von den skandinavischen Autoren nur selten enttäuscht. Ich saß also in meinem Auto (ich höre nur dort meine Hörbücher) und hatte eine 4,5h Fahrt vor mir und freute mich auf beste Unterhaltung. Doch nach einer Stunde merkte ich, wie ich mit den Gedanken spazieren ging. Ich lief nicht mit der Geschichte mit, sondern dachte an die Sachen, die noch zu erledigen waren. Schlechtes Zeichen. Also kurze Hörpause und dann noch mal volle Konzentration.
Ja, was soll ich sagen, ich habe mich auf der Hin- und Rückfahrt gequält, um dieses Hörbuch bis zum Schluss zu verfolgen. Es war kein so richtiges Vergnügen für mich. Die Charaktere waren für mich zu farb- und emotionslos, sie waren für mich nicht greifbar und deshalb wurden sie recht schnell uninteressant. Die Geschichte war sehr langatmig und zäh. Man hatte das Gefühl auf der Stelle zu treten, obwohl der Autor zwischen den Zeiten hin und her sprang und die Geschichte auch aus verschiedenen Perspektiven erzählt wurde, konnte keine wirklich gute Spannung aufgebaut werden. Selbst der Sprecher Torben Kessler (einer meiner Favoriten) konnte da leider nichts mehr herausreißen.
Warum trotzdem zwei Sterne? Weil es doch ab und an ein paar kluge und witzige Szenen gab, die mich immer wieder hoffnungsvoll weiterhören ließen. Doch am Ende hat es nicht gereicht, um mich zu begeistern.
Ich hatte mich auf einen spannenden und interessanten Thriller gefreut und bisher wurde ich von den skandinavischen Autoren nur selten enttäuscht. Ich saß also in meinem Auto (ich höre nur dort meine Hörbücher) und hatte eine 4,5h Fahrt vor mir und freute mich auf beste Unterhaltung. Doch nach einer Stunde merkte ich, wie ich mit den Gedanken spazieren ging. Ich lief nicht mit der Geschichte mit, sondern dachte an die Sachen, die noch zu erledigen waren. Schlechtes Zeichen. Also kurze Hörpause und dann noch mal volle Konzentration.
Ja, was soll ich sagen, ich habe mich auf der Hin- und Rückfahrt gequält, um dieses Hörbuch bis zum Schluss zu verfolgen. Es war kein so richtiges Vergnügen für mich. Die Charaktere waren für mich zu farb- und emotionslos, sie waren für mich nicht greifbar und deshalb wurden sie recht schnell uninteressant. Die Geschichte war sehr langatmig und zäh. Man hatte das Gefühl auf der Stelle zu treten, obwohl der Autor zwischen den Zeiten hin und her sprang und die Geschichte auch aus verschiedenen Perspektiven erzählt wurde, konnte keine wirklich gute Spannung aufgebaut werden. Selbst der Sprecher Torben Kessler (einer meiner Favoriten) konnte da leider nichts mehr herausreißen.
Warum trotzdem zwei Sterne? Weil es doch ab und an ein paar kluge und witzige Szenen gab, die mich immer wieder hoffnungsvoll weiterhören ließen. Doch am Ende hat es nicht gereicht, um mich zu begeistern.
December 27, 2019
Vielleicht liegt es daran, dass ich scheinbar mit skandinavischen Krimis/Thrillern per se ein Problem habe, aber mir hat "Der unschuldige Mörder" leider gar nicht zugesagt.
Das lag im Wesentlichen daran, dass ich:
1. Den Protagonisten furchtbar unsympathisch fand.
2. Bei mir der Eindruch entstanden ist, dass all die Seiten über quasi nichts passiert - auch wenn natürlich etwas passiert ist, hatte ich dennoch nicht den Eindruck, dass sich irgendetwas bewegte - in welche Richtung auch immer.
3. Alles irgendwie vage blieb! Nichts wurde beim Namen genannt - alles höchstens angedeutet (wenn überhaupt) und das hat sich nicht mal zum Ende hin geändert!
Zwischendurch gab es hin und wieder ein oder zwei Szenen aus dem Leben der Literaturstudenten, die eine gewisse Stimmung aufkommen ließen, die ich etwas genießen konnte - deshalb auch die knappen 2 Sterne, aber insgesamt für mich leider keine gelungene Geschichte.
Das lag im Wesentlichen daran, dass ich:
1. Den Protagonisten furchtbar unsympathisch fand.
2. Bei mir der Eindruch entstanden ist, dass all die Seiten über quasi nichts passiert - auch wenn natürlich etwas passiert ist, hatte ich dennoch nicht den Eindruck, dass sich irgendetwas bewegte - in welche Richtung auch immer.
3. Alles irgendwie vage blieb! Nichts wurde beim Namen genannt - alles höchstens angedeutet (wenn überhaupt) und das hat sich nicht mal zum Ende hin geändert!
Zwischendurch gab es hin und wieder ein oder zwei Szenen aus dem Leben der Literaturstudenten, die eine gewisse Stimmung aufkommen ließen, die ich etwas genießen konnte - deshalb auch die knappen 2 Sterne, aber insgesamt für mich leider keine gelungene Geschichte.
June 26, 2017
Se oli nopeasti luettu. Kertoo toki sujuvuudesta ja tietynlaisesta koukuttavuudestakin, mutta siihenpä kirjan ansiot sitten jäivätkin. Mielellään tätä luki, mutta kuten yleensä tämän tyyppisen kirjallisuuden kanssa, etenkin kun on juuri edellisenkin samasta höttökategoriasta saanut loppuun, jää päälle lähinnä sellainen turhautunut fiilis, että tähänkö sitä sitten päivän elämästään käytti. Vähän kuin olisi katsonut jotain jonninjoutavaa tv'sta siis. No, onpahan luettu, varsin vauhdillakin jopa, jospa tämän ansioksi voisi laskea lopullisen lukujumin murtamisen ja palon päästä takaisin laadukkaamman kirjallisuuden pariin.
April 29, 2018
Emmin kolmen ja neljän tähden välillä ja nelonen siitä sitten tuli. Aluksi mietin, onko tämä turhan kevyttä. Viihdettä. Floppiversio Donna Tartin kirjasta Jumalat juhlivat öisin. Mutta ei, kirja piti otteessaan, minulla oli vaikeuksia pysyä siitä erossa. Mielenkiintoinen sekoitus jännityskirjallisuutta, huumoria (?) ja intertekstuaalisuutta. Tämä on yhtä paljon tarina murhasta/ vai rikoksesta (?) kuin tarina tarinan kertomisesta kuin tarina, jonka sisällä on kaksi tarinaa tai useampi, koska näkökulmia on monia. Oma nuoruuskin käväisi muistissa, vaikkei siellä mitään noin rajua ollutkaan. Mitä tässä lopussa oikein tapahtui?
August 20, 2021
No me ha gustado. No me resultó entretenida, no me aportó nada el tema (grupo de estudiantes universitarios que se enredan en cuestiones que les quedan grandes) y la forma de narrar me resultó poco grata. Dudo que la hubiese terminado de ser más larga.
December 29, 2019
Boring, nothing really happened, too much alcohol and not enough story. The other book I read by this author was way better.
July 3, 2017
5- tähteä
Zackariaksen on mentävä häntä koipien välissä takaisin Skånen Veberödissä sijaitsevaan lapsuudenkotiinsa, sillä hän saa potkut toimittajan työstään ja samalla hänen naisystävänsä Caisa jättää hänet. Tukholmalaiseen elämäntyyliin tottunut, reilu kolmekymppinen Zack saa heti huutia sisäänpäinkääntyneessä pikkukylässä asuvalta äidiltään, etenkin kun hän ilmoittaa alkavansa kirjoittaa kirjaa. Hän haluaa palata romaanissaan Syytön murhaaja nuoruuteensa, 90-luvulle ja Lundin yliopiston luovan kirjoittamisen kurssille, ja selvittää totuuden kuuluisan kirjailijan Leo Starkin oletetusta murhasta, josta hänen opiskeluaikainen ystävänsä Adrian istui vankilassa kymmenen vuotta elämästään.
Totuuden on päästävä esiin.
Yksi Ruotsin eturivin kirjailijoista on kadonnut ja syytön mies on tuomittu murhasta. Kahdentoista vuoden jälkeen tapaus on alkanut painua unholaan, mutta kaikki eivät voi sitä unohtaa. (s. 9)
Kirjassa vuorottelevat mennyttä aikaa valaisevat Zackin romaanikäsikirjoituksen luvut ja nykyhetki. Zackin romaanin luvut paljastavat, miten eloisa Adrian, sulkeutunut Fredrik, lumoava Betty ja epävarma Zackarias lyöttäytyivät yhteen ja miten kohtalon langat kietoivat heidät tapahtumiin, joihin he eivät olisi osanneet aavistaa voivansa joutua. Kurssin vetäjä, hyytävän itsevarma runoilija Li Karpe paljastuu Adrianin pakkomielteeksi. Li Karpe tutustuttaa nuoret omalaatuiseen kirjailijakuuluisuuteen Leo Starkiin, joka haluaa Bettyn muusakseen. Adrian ei tätä sulata, sillä heillä kehkeytyy Bettyn kanssa suhde. Silti Betty livahtaa usein iltaisin Lin ja Leon talolle, eivätkä muut osaa kuin arvailla, mitä talossa tapahtuu.
Kotiinsa palannut Zack ottaa yhteyttä opiskeluystäviinsä, joita elämä on murjonut monella tavalla. Suhtautuminen Zackin paljastusromaaniin herättää hyvin voimakkaita tunteita, mutta yhteinen kuvio alkaa hahmottua. Samaan aikaa Zackin äiti kyräilee omia olettamuksiaan ja Zack kipuilee ikäväänsä Caisaan.
"Äiti hei, en minä nyt jaksa tämmöistä. Minun pitää saada kirja valmiiksi. Usko mitä huvittaa, mutta ihminen voi oikeasti pitää kirjoista ja asua Tukholmassa olematta homo." (s. 168)
Osa henkilöistä jää minulle hieman valjuiksi, mutta mukana on myös vahvoja persoonia. Adrian esimerkiksi on juonen kannalta hyvin keskeinen henkilö ja alussa hän tulee esiin hyvin vahvana persoonana, mutta en saa kuitenkaan häneen kunnollista otetta. Myöskään Bettyn viehätysvoima ei oikein välity minulle. Leo Stark kuvataan hyvin vastenmieliseksi kirjailijapersoonaksi, jota kaikki kavahtavat, ja jonka sallitaan käyttäytyä täysin mielipuolisesti. Tämän takia en kovin arvosta Li Karpea enkä Bettyä henkilöinä, kun he myötäilevät moista persoonaa. Lin ja Bettyn suhde jäi myös hiukan kysymysmerkiksi. Zackin äiti on hulvaton persoona, jäykkäniskainen ja umpimielinen pikkukyläläisen karikatyyri, joka laukoo totuuksiaan keittiönpöydän ääressä. Melkein jopa pidän hänestä.
"---Sitä mennään jonnekin Lundiin opiskelemaan herroiksi, kuvitellaan että ollaan muita parempia. Kohta sitä varmaan ollaan jo Tukholmaan muuttamassa. Turha sitten ryömiä tänne häntä koipien välissä, kun homma menee kuralle. Jos lähdet, teen huoneestasi saman tien ompelimon." (s. 87)
Melkein tosi tarina on erittäin miellyttävä lukea, eikä tarina jätä rauhaan, sillä Leo Starkiin liittyvä arvoitus on pakko selvittää. Juoni ei ole ennalta-arvattava, vaikka toki minä hieman osasin aavistella loppuratkaisua. Se ei minusta kuitenkaan ole kirjan oleellisin tarkoitus - takakansitekstissä mietitäänkin, kumpi on tärkeämpää, hyvä tarina vai totuus. Erityisesti nautin siitä, että kirjoittaminen on hyvin vahvasti esillä, luonnollisestikin, kun itse romaanin sisällä on romaani, ja päähenkilöt ovat kirjoittajakurssilaisia. Minä sain jopa pienen kipinän, josko alkaisin itsekin kirjoittaa taas jotain pöytälaatikkoon.
Kirjoittaminen ei ole käsityötä. Kirjoittaminen on aivotyötä. Mutta samalla siinä myös paskannetaan housuun, revitään sydän irti rinnasta ja hikoillaan. Kuin kaivaisi ojia ja täyttäisi niitä. (s.105)
Suosittelen tätä kaikille, jotka kaipaavat jännitystä, hyvää tarinaa, mysteeriä, mutta eivät välitä verellä mässäilystä. Edvarssonin kirjoitustyyli on eläväistä, hauskaa ja miellyttävää. Tack så mycket!
"Neljäsataakolmetoista sivua. Täydellinen kirjan pituus." (s. 275)
Pst. Tässä kirjassa ON neljäsataakolmetoista sivua ;)
Zackariaksen on mentävä häntä koipien välissä takaisin Skånen Veberödissä sijaitsevaan lapsuudenkotiinsa, sillä hän saa potkut toimittajan työstään ja samalla hänen naisystävänsä Caisa jättää hänet. Tukholmalaiseen elämäntyyliin tottunut, reilu kolmekymppinen Zack saa heti huutia sisäänpäinkääntyneessä pikkukylässä asuvalta äidiltään, etenkin kun hän ilmoittaa alkavansa kirjoittaa kirjaa. Hän haluaa palata romaanissaan Syytön murhaaja nuoruuteensa, 90-luvulle ja Lundin yliopiston luovan kirjoittamisen kurssille, ja selvittää totuuden kuuluisan kirjailijan Leo Starkin oletetusta murhasta, josta hänen opiskeluaikainen ystävänsä Adrian istui vankilassa kymmenen vuotta elämästään.
Totuuden on päästävä esiin.
Yksi Ruotsin eturivin kirjailijoista on kadonnut ja syytön mies on tuomittu murhasta. Kahdentoista vuoden jälkeen tapaus on alkanut painua unholaan, mutta kaikki eivät voi sitä unohtaa. (s. 9)
Kirjassa vuorottelevat mennyttä aikaa valaisevat Zackin romaanikäsikirjoituksen luvut ja nykyhetki. Zackin romaanin luvut paljastavat, miten eloisa Adrian, sulkeutunut Fredrik, lumoava Betty ja epävarma Zackarias lyöttäytyivät yhteen ja miten kohtalon langat kietoivat heidät tapahtumiin, joihin he eivät olisi osanneet aavistaa voivansa joutua. Kurssin vetäjä, hyytävän itsevarma runoilija Li Karpe paljastuu Adrianin pakkomielteeksi. Li Karpe tutustuttaa nuoret omalaatuiseen kirjailijakuuluisuuteen Leo Starkiin, joka haluaa Bettyn muusakseen. Adrian ei tätä sulata, sillä heillä kehkeytyy Bettyn kanssa suhde. Silti Betty livahtaa usein iltaisin Lin ja Leon talolle, eivätkä muut osaa kuin arvailla, mitä talossa tapahtuu.
Kotiinsa palannut Zack ottaa yhteyttä opiskeluystäviinsä, joita elämä on murjonut monella tavalla. Suhtautuminen Zackin paljastusromaaniin herättää hyvin voimakkaita tunteita, mutta yhteinen kuvio alkaa hahmottua. Samaan aikaa Zackin äiti kyräilee omia olettamuksiaan ja Zack kipuilee ikäväänsä Caisaan.
"Äiti hei, en minä nyt jaksa tämmöistä. Minun pitää saada kirja valmiiksi. Usko mitä huvittaa, mutta ihminen voi oikeasti pitää kirjoista ja asua Tukholmassa olematta homo." (s. 168)
Osa henkilöistä jää minulle hieman valjuiksi, mutta mukana on myös vahvoja persoonia. Adrian esimerkiksi on juonen kannalta hyvin keskeinen henkilö ja alussa hän tulee esiin hyvin vahvana persoonana, mutta en saa kuitenkaan häneen kunnollista otetta. Myöskään Bettyn viehätysvoima ei oikein välity minulle. Leo Stark kuvataan hyvin vastenmieliseksi kirjailijapersoonaksi, jota kaikki kavahtavat, ja jonka sallitaan käyttäytyä täysin mielipuolisesti. Tämän takia en kovin arvosta Li Karpea enkä Bettyä henkilöinä, kun he myötäilevät moista persoonaa. Lin ja Bettyn suhde jäi myös hiukan kysymysmerkiksi. Zackin äiti on hulvaton persoona, jäykkäniskainen ja umpimielinen pikkukyläläisen karikatyyri, joka laukoo totuuksiaan keittiönpöydän ääressä. Melkein jopa pidän hänestä.
"---Sitä mennään jonnekin Lundiin opiskelemaan herroiksi, kuvitellaan että ollaan muita parempia. Kohta sitä varmaan ollaan jo Tukholmaan muuttamassa. Turha sitten ryömiä tänne häntä koipien välissä, kun homma menee kuralle. Jos lähdet, teen huoneestasi saman tien ompelimon." (s. 87)
Melkein tosi tarina on erittäin miellyttävä lukea, eikä tarina jätä rauhaan, sillä Leo Starkiin liittyvä arvoitus on pakko selvittää. Juoni ei ole ennalta-arvattava, vaikka toki minä hieman osasin aavistella loppuratkaisua. Se ei minusta kuitenkaan ole kirjan oleellisin tarkoitus - takakansitekstissä mietitäänkin, kumpi on tärkeämpää, hyvä tarina vai totuus. Erityisesti nautin siitä, että kirjoittaminen on hyvin vahvasti esillä, luonnollisestikin, kun itse romaanin sisällä on romaani, ja päähenkilöt ovat kirjoittajakurssilaisia. Minä sain jopa pienen kipinän, josko alkaisin itsekin kirjoittaa taas jotain pöytälaatikkoon.
Kirjoittaminen ei ole käsityötä. Kirjoittaminen on aivotyötä. Mutta samalla siinä myös paskannetaan housuun, revitään sydän irti rinnasta ja hikoillaan. Kuin kaivaisi ojia ja täyttäisi niitä. (s.105)
Suosittelen tätä kaikille, jotka kaipaavat jännitystä, hyvää tarinaa, mysteeriä, mutta eivät välitä verellä mässäilystä. Edvarssonin kirjoitustyyli on eläväistä, hauskaa ja miellyttävää. Tack så mycket!
"Neljäsataakolmetoista sivua. Täydellinen kirjan pituus." (s. 275)
Pst. Tässä kirjassa ON neljäsataakolmetoista sivua ;)
Displaying 1 - 30 of 76 reviews