What do you think?
Rate this book
Det stora århundradet #6
Äkta amerikanska jeans
Eric, den tredje generationen Lauritzen, växer upp på 1950-talet. Det är en tid när grunden för det svenska folkhemmet och välståndet läggs. Ett sönderbombat Europa skriker efter svenska råvaror. Samtidigt präglas tiden av skräcken för kärnvapenkriget.
Men för Eric finns orosmolnen på närmare håll. Hans skyddade tillvaro i Saltsjöbaden är på väg att slås i spillror.
I den stora omvandlingen föds också en ny ungdomskultur och influenserna kommer inte längre från Europa utan från Amerika. Eric dras med i fascinationen för allt det nya inom musik, mode och film. Han lyckas inte bara med konststycket att smuggla den förbjudna drycken Coca-Cola, han blir även först i klassen med att bära äkta amerikanska jeans.
Men för Eric finns orosmolnen på närmare håll. Hans skyddade tillvaro i Saltsjöbaden är på väg att slås i spillror.
I den stora omvandlingen föds också en ny ungdomskultur och influenserna kommer inte längre från Europa utan från Amerika. Eric dras med i fascinationen för allt det nya inom musik, mode och film. Han lyckas inte bara med konststycket att smuggla den förbjudna drycken Coca-Cola, han blir även först i klassen med att bära äkta amerikanska jeans.
417 pages, Hardcover
First published August 31, 2016
50 people are currently reading
472 people want to read
About the author
Jan Guillou
98 books693 followersJan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou (born 17 January 1944) is a Swedish author and journalist. Among his books are a series of spy fiction novels about a spy named Carl Hamilton, and a trilogy of historical fiction novels about a Knight Templar, Arn Magnusson. He is the owner of one of the largest publishing companies in Sweden, Piratförlaget, together with Liza Marklund and his common-law wife, publisher Ann-Marie Skarp.
Guillou's fame in Sweden was established during his time as an investigative journalist. In 1973, he and co-reporter Peter Bratt exposed a secret intelligence organization in Sweden, Informationsbyrån (IB). He is still active within journalism as a column writer for the Swedish evening tabloid Aftonbladet.
In October 2009, it was revealed that Guillou had been recruited by the KGB in 1967. The exposure of his activities came after the tabloid Expressen requested the release of documents from the Swedish Security Service (Säpo) and published information from the Säpo files along with information gained through interviews with former KGB Colonel Oleg Gordievsky about Guillou's case. The records showed that Guillou's involvement with the KGB continued for five years, until 1972.
From Wikipedia
Guillou's fame in Sweden was established during his time as an investigative journalist. In 1973, he and co-reporter Peter Bratt exposed a secret intelligence organization in Sweden, Informationsbyrån (IB). He is still active within journalism as a column writer for the Swedish evening tabloid Aftonbladet.
In October 2009, it was revealed that Guillou had been recruited by the KGB in 1967. The exposure of his activities came after the tabloid Expressen requested the release of documents from the Swedish Security Service (Säpo) and published information from the Säpo files along with information gained through interviews with former KGB Colonel Oleg Gordievsky about Guillou's case. The records showed that Guillou's involvement with the KGB continued for five years, until 1972.
From Wikipedia
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 121 reviews
November 27, 2016
Femtiotalet är ungdomens tid, första årtiondet med något mellan barn och vuxna: tonåringar. Eric Lauritzen växer upp i Stockholm i en familj som tappat sin glans. Eftersom det är han som berättar från sitt perspektiv och uppfattningsmöjligheter är det mycket i familjens utveckling man bara kan ana. Det är skola, elaka rektorer, sex, rock 'n roll och amerikanska bilar. Eric är sympatisk och räddar hela boken, jag ville verkligen att det skulle gå bra för honom.
September 29, 2016
Den här var en besvikelse. Jag gillar övriga delar i serien "det stora århundradet" men den här boken var bara en blek omskrivning av Ondskan (som i sig var bra!). Pojke växer upp med mamma och styvfar. Åker på stryk av styvfar. Simmar på fritid, hamnar på Stjernsbergs internat, remember the story?
En kuriosa var att förra boken jag lyssnade var Romance, En enda Risk av Simona Ahrnstedt med Julia Dufvenius. Denna bok av Guillou med Thomas Bolme som uppläsare. Vi kan väl säga att det var två väsensskilda upplevelser :)
En kuriosa var att förra boken jag lyssnade var Romance, En enda Risk av Simona Ahrnstedt med Julia Dufvenius. Denna bok av Guillou med Thomas Bolme som uppläsare. Vi kan väl säga att det var två väsensskilda upplevelser :)
September 4, 2016
Ytterligare en mycket intressant bok i serien om det stora århundradet som gick snabbt och lätt att läsa, framför allt för att den har ett starkt driv som gör det svårt att lägga den ifrån sig. Och även om det i början kändes lite tråkigt att återigen byta huvudperson, vilket ju betyder att man inte får fortsätta följa de karaktärer som man redan etablerat en relation till, så vänjer man sig än en gång och uppskattar snart det nya perspektivet.
Det som ganska snabbt fångade min uppmärksamhet och först kändes som ett ganska märkligt grepp var att den här romanen har många likheter med Guillous tidigare och kanske mest kända (och lästa) roman Ondskan. Här återfinns "farsan" och "eftermatenstryket" med klädborste, skohorn eller hundpiska. Skulle detta bli en ny version av Ondskan? Det kändes ganska lamt...
Men efter ca 100 sidor avvek, som tur var, handlingen mer och mer från Ondskans och då uppstod istället frågan "vad är då meningen med dessa paralleller till Ondskan"? Vad är det egentligen som skiljer den bokens huvudkaraktär Eric från Ondskans Erik? Ja, förutom stavningen av namnen alltså? Här börjar det bli mer spännande än om det enbart skulle ha rört sig om ett sorts återberättande av en över 30 år gammal redan känd roman.
Jag tror att den här boken kan läsas som en sorts kommentar till boken Ondskan. Erik och Eric har mycket gemensamt, men också en hel del som skiljer dem åt, framför allt när det gäller klassbakgrund. Och när handlingen till slut kommer till internatskolan Stjärnsberg och parallellen tar fysisk form genom att Erik Ponti från Ondskan för första gången nämns vid namn blir detta uppenbart genom en jämförelse mellan Eriks och Erics olika sätt att hantera helvetet där. Eller rättare sagt, det som var ett helvete för Erik (och som alltså utgör hela handlingen i romanen Ondskan) blir inte särskilt svårt att hantera alls för Eric som har förmågan att böja sig för grupptrycket och pennalismen istället för att göra hårdnackat och våldsamt motstånd som Erik gör. Det antyds mer eller mindre bokstavligt att det framför allt är tack vare Erics familjetillhörighet som är avgörande. Han kommer ju från en välkänd överklassfamilj, flera av skolkamraterna känner redan till bland andra hans morbror och morfar och om inte annat har de ju alltid seglingen som gemensamt intresse. Stjärnsberg blir intressant nog en lugn och stabiliserande period i Erics liv.
Ytterligare en mycket intressant aspekt är att Guillou även i denna roman lyckas mycket väl med att föra in det feministiska perspektivet som blev så omtalat i den roman som föregick denna i serien, Blå stjärna. Här är i och för sig huvudkaraktären alltså en pojke som växer upp i 50-talets Sverige men kvinnorna i hans närhet, framför allt modern, tillåts utgöra en påtaglig närvaro. Och kanske uttrycker sig detta som bäst när det gäller Erics relationer till jämnåriga flickor? Bland annat finns en mycket realistisk våldtäktsscen som faktiskt verkar utgå från det perspektiv som manliga feminister vanligtvis har så svårt för: tänk om den som begår våldtäkter inte alls är en psykiskt störd och socialt missanpassad galning utan snarare en helt vanlig man SOM JAG SJÄLV? Men Guillou lyckas alltså mycket väl.
Jan Guillou har med andra ord återigen lyckats med att skriva en roman som både är fängslande rent fiktionsmässigt men som också känns både trovärdig och intressant att läsa ur historisk synpunkt. Bara det att han jämför Englands och Frankrikes kolonialism under 50-talet med Nazismens brott under andra världskriget är ett mycket intressant perspektiv som få har vågat eller ens har velat/kunnat se tidigare i Sverige. Nu är det den svåra biten kvar, att vänta på nästa roman i serien som, förhoppningsvis, kommer om ett år. Fast Guillou själv har ju uttryckt tvivel om huruvida han ska orka hålla takten med en bok om året i fortsättningen... Attans också!
Det som ganska snabbt fångade min uppmärksamhet och först kändes som ett ganska märkligt grepp var att den här romanen har många likheter med Guillous tidigare och kanske mest kända (och lästa) roman Ondskan. Här återfinns "farsan" och "eftermatenstryket" med klädborste, skohorn eller hundpiska. Skulle detta bli en ny version av Ondskan? Det kändes ganska lamt...
Men efter ca 100 sidor avvek, som tur var, handlingen mer och mer från Ondskans och då uppstod istället frågan "vad är då meningen med dessa paralleller till Ondskan"? Vad är det egentligen som skiljer den bokens huvudkaraktär Eric från Ondskans Erik? Ja, förutom stavningen av namnen alltså? Här börjar det bli mer spännande än om det enbart skulle ha rört sig om ett sorts återberättande av en över 30 år gammal redan känd roman.
Jag tror att den här boken kan läsas som en sorts kommentar till boken Ondskan. Erik och Eric har mycket gemensamt, men också en hel del som skiljer dem åt, framför allt när det gäller klassbakgrund. Och när handlingen till slut kommer till internatskolan Stjärnsberg och parallellen tar fysisk form genom att Erik Ponti från Ondskan för första gången nämns vid namn blir detta uppenbart genom en jämförelse mellan Eriks och Erics olika sätt att hantera helvetet där. Eller rättare sagt, det som var ett helvete för Erik (och som alltså utgör hela handlingen i romanen Ondskan) blir inte särskilt svårt att hantera alls för Eric som har förmågan att böja sig för grupptrycket och pennalismen istället för att göra hårdnackat och våldsamt motstånd som Erik gör. Det antyds mer eller mindre bokstavligt att det framför allt är tack vare Erics familjetillhörighet som är avgörande. Han kommer ju från en välkänd överklassfamilj, flera av skolkamraterna känner redan till bland andra hans morbror och morfar och om inte annat har de ju alltid seglingen som gemensamt intresse. Stjärnsberg blir intressant nog en lugn och stabiliserande period i Erics liv.
Ytterligare en mycket intressant aspekt är att Guillou även i denna roman lyckas mycket väl med att föra in det feministiska perspektivet som blev så omtalat i den roman som föregick denna i serien, Blå stjärna. Här är i och för sig huvudkaraktären alltså en pojke som växer upp i 50-talets Sverige men kvinnorna i hans närhet, framför allt modern, tillåts utgöra en påtaglig närvaro. Och kanske uttrycker sig detta som bäst när det gäller Erics relationer till jämnåriga flickor? Bland annat finns en mycket realistisk våldtäktsscen som faktiskt verkar utgå från det perspektiv som manliga feminister vanligtvis har så svårt för: tänk om den som begår våldtäkter inte alls är en psykiskt störd och socialt missanpassad galning utan snarare en helt vanlig man SOM JAG SJÄLV? Men Guillou lyckas alltså mycket väl.
Jan Guillou har med andra ord återigen lyckats med att skriva en roman som både är fängslande rent fiktionsmässigt men som också känns både trovärdig och intressant att läsa ur historisk synpunkt. Bara det att han jämför Englands och Frankrikes kolonialism under 50-talet med Nazismens brott under andra världskriget är ett mycket intressant perspektiv som få har vågat eller ens har velat/kunnat se tidigare i Sverige. Nu är det den svåra biten kvar, att vänta på nästa roman i serien som, förhoppningsvis, kommer om ett år. Fast Guillou själv har ju uttryckt tvivel om huruvida han ska orka hålla takten med en bok om året i fortsättningen... Attans också!
This entire review has been hidden because of spoilers.
September 5, 2018
Eindelijk weer een interessant vervolg !
Een nieuwe telg van de Lauritzen-familie komt aan het woord in de jaren '50.
Het lijkt wel als of Jan Guillou al mijn commentaren op de vorige boeken goed heeft gelezen en zich in dit boek heeft "aangepast". Maar dat is te veel lof voor mezelf, natuurlijk.
Eric is een heerlijke puber die op zoek gaat naar zijn identiteit in meer dan één (inhoudelijke) betekenis van het woord. Ik zag zo de foto van mijn moeder in uitstaande rok terug ... en die van mijn vader met vetkuif naast zijn motor.
De taal is duidelijk moderner en het boek geeft zin in het volgende volume ... 1968.
Opa Oscar en tante Christa krijgen eindelijk weer body. Broer Sverre blijft voor het grootste deel buiten beeld ... jammer.
De rest van de familie is ondertussen gestorven. Een nieuwe generatie neemt het verhaal over.
Een nieuwe telg van de Lauritzen-familie komt aan het woord in de jaren '50.
Het lijkt wel als of Jan Guillou al mijn commentaren op de vorige boeken goed heeft gelezen en zich in dit boek heeft "aangepast". Maar dat is te veel lof voor mezelf, natuurlijk.
Eric is een heerlijke puber die op zoek gaat naar zijn identiteit in meer dan één (inhoudelijke) betekenis van het woord. Ik zag zo de foto van mijn moeder in uitstaande rok terug ... en die van mijn vader met vetkuif naast zijn motor.
De taal is duidelijk moderner en het boek geeft zin in het volgende volume ... 1968.
Opa Oscar en tante Christa krijgen eindelijk weer body. Broer Sverre blijft voor het grootste deel buiten beeld ... jammer.
De rest van de familie is ondertussen gestorven. Een nieuwe generatie neemt het verhaal over.
December 1, 2016
Klart den dårligste af de indtil 6 bøger i serien
Nærmest en kedelig teenage- roman
Hvor hårdt det er er at have autoriative lærere i Stockholm i 1950erne (gab)
Hvor hårdt det er at være med ond stedfar
Hvor svært det er at finde sin identitet som teenager (gab)
Hvor svært det er med de første seksuelle erfaringer som ung teenager ( gab gab)
Hvor spændende rock - Roll var (gab)
Forfatteren dropper i denne bog alle de spændende linjer der er i de første 5 bøger - hvad skete det med Harald ?
Bogen er i den grad en skuffelse !
Efter eget udsagn er jan guilou en af Sveriges eneste rigtige forfattere - normalt enig - har læst stort set alt af mandens produktion - men denne gang !!!
Nærmest en kedelig teenage- roman
Hvor hårdt det er er at have autoriative lærere i Stockholm i 1950erne (gab)
Hvor hårdt det er at være med ond stedfar
Hvor svært det er at finde sin identitet som teenager (gab)
Hvor svært det er med de første seksuelle erfaringer som ung teenager ( gab gab)
Hvor spændende rock - Roll var (gab)
Forfatteren dropper i denne bog alle de spændende linjer der er i de første 5 bøger - hvad skete det med Harald ?
Bogen er i den grad en skuffelse !
Efter eget udsagn er jan guilou en af Sveriges eneste rigtige forfattere - normalt enig - har læst stort set alt af mandens produktion - men denne gang !!!
June 26, 2018
Zas trochu jiný pohled na Švédské dějiny. Pohled malého kluka, který si idealizuje svojí maminku, vás přenese do 50. let. Pro mě neznámé reálie, takže mě to bavilo, ale jak moc bych chtěla vědět víc o ostatních z rodiny z předchozích dílů... :)
July 26, 2018
One of the best in the series so far. I loved it!
October 30, 2024
Storyn börjar 1953, alltså ett glapp på åtta år sedan förra boken. Jan Guillou föddes 1944 och ska nu integreras i berättelsen om sin familj.
Han byter berättargrepp - gör det bitvis till en envägsdialog, daterad 1968, med sin moster Johanne. Förvirrande i början men rationellt. I en bisats får vi t ex veta att Lauritz’ utomäktenskapliga son Henning adopterats av sin halvsyster Johanne.
1950-talet beskrivs genom den socialt överklassfostrade men genom livets vändningar ekonomiskt strängt tuktade tonåringen Eric(Jan)’s erfarenhet och ögon. Han blir något av en anpassningsbar kameleont.
Han byter berättargrepp - gör det bitvis till en envägsdialog, daterad 1968, med sin moster Johanne. Förvirrande i början men rationellt. I en bisats får vi t ex veta att Lauritz’ utomäktenskapliga son Henning adopterats av sin halvsyster Johanne.
1950-talet beskrivs genom den socialt överklassfostrade men genom livets vändningar ekonomiskt strängt tuktade tonåringen Eric(Jan)’s erfarenhet och ögon. Han blir något av en anpassningsbar kameleont.
January 15, 2022
Bättre än förväntat. Vilket annat perspektiv passar bättre än tonåringens att beskriva 50-talet. Elvis, rock'n'roll, raggare, men också klass, idrott och kärlek. Gubbigt blir det ju ibland, men ändå är det svårt att sluta läsa.
November 24, 2018
‘Real American Jeans’ is the 6th book of The Great Century series by Jan Guillou (unfortunately not available in English). This is the only book of the series written with a first-person narrative, the narrator being Éric Letang, of the 3rd generation of Lauritzen.
The story starts on 9 March 1953, the day of the death of Stalin and spans until the early 1960s. It gives a good insight into the 1950s in Sweden. The Social-democrats have been steering Sweden for more than a decade, and a first generation of working-class children make it to Junior High-School. Meanwhile, Éric’s family has financial difficulty, and he has to go to the same school as the working class. It’s a fascinating depiction of the difficult social-integration of children whose parents have such different social backgrounds. And all seen through the eyes of the naïve young Éric.
A masterpiece.
The story starts on 9 March 1953, the day of the death of Stalin and spans until the early 1960s. It gives a good insight into the 1950s in Sweden. The Social-democrats have been steering Sweden for more than a decade, and a first generation of working-class children make it to Junior High-School. Meanwhile, Éric’s family has financial difficulty, and he has to go to the same school as the working class. It’s a fascinating depiction of the difficult social-integration of children whose parents have such different social backgrounds. And all seen through the eyes of the naïve young Éric.
A masterpiece.
January 1, 2017
Efter att ha läst de tidigare böckerna i serien, var denna bok en besvikelse. Barnperspektivet fungerar dåligt och det tar ett bra tag innan berättelsen får upp styrfarten. Vad inläggen från 1968 har att göra i boken förblir ett mysterium. Varför svamlar han om att skriva om den blå stjärnan, om och om igen, som var boken innan i serien? Den unge Lauritzen beskriver sin värld, inte speciellt väl, och har många frågor, som varken han eller läsaren får svar på. Det är svårt att hålla rätt på personerna och hur de hänger ihop släktmässigt. Som historisk roman om 1950-talet är den en besvikelse. De tidigare böckerna kan jag varmt rekommendera, de var ett nöje att läsa. Hoppas nästa är mer i klassisk Guillou berättaranda.
February 14, 2017
Guillou är en duktig författare som är säker i sin research o låter en ung man 1968 beskriva sitt 50-tal. Ingen sträckläsare, men en intressant tillbakablick.
June 11, 2018
Jak už jsem psala, mám tuhle sérii ráda - a to částečně i proto, jak střídá vypravěčské styly. Stavitelé mostů byli psáni jinak než Norský dandy, Modrá hvězda se lišila od Mezi červenou a černou. Pravé americké džíny jsou krokem hodně jinam, nemůžu rozhodně říct, že by to byl můj nejoblíbenější díl série, ale byly místy velmi sugestivní. Jen bych se teď ráda dozvěděla i ty další prvky, jak skončil Carl Lauritz, co rodina Rosy, kam se poděl Harald? Doufám, že přijdou další díly až do současnosti, přestože věřím, že psát o věcech teprve pár desetiletí vzdálených bude mnohem těžší, než o začátku 20. století.
September 17, 2021
This was probably one of the least interesting parts of the series thus far, in my view. In this book, the focus is changed quite a lot as compared with the previous book in the series. Here we focus on the childhood of Erik (Letang). It is not not interesting, but it does not reach the same levels as the previous book. Perhaps that is just because you have to get to know the new characters. The previous characters, which I already love and care about, do not play a very large role in this instalment.
Parts of the book consists of correspondence between Erik and his Aunt, which discusses the contents of the book (the other parts are thus to be understood as a scrip of a book which Erik is writing. I was not entirely sold on this concept. I found it a bit odd, although it of course gave Guillou a way of explaining certain parts of the story which would have been hard to do otherwise,
Parts of the book consists of correspondence between Erik and his Aunt, which discusses the contents of the book (the other parts are thus to be understood as a scrip of a book which Erik is writing. I was not entirely sold on this concept. I found it a bit odd, although it of course gave Guillou a way of explaining certain parts of the story which would have been hard to do otherwise,
October 20, 2019
Udemærket bog, der klart er bedre mod slutningen end i starten. Jeg kan forestille mig, at det var en svær opgave at skrive opfølgeren til "blå stjerne", der foregår på en tid hvor der historisk er en høj grad af "spænding". Der er helt sikkert også en væsentlig historie der bør fortælles i 50'erne, men den har ikke samme spændingsmoment. Nogle af hans fortæller-tekniske "greber" er ikke lige min kop te - jeg tror først at det helt giver mening hen i mod slutningen for mig - men det er jo smag og behag- Alt i alt i ganske gennemsnitlig bog (for mit vedkommende).
September 21, 2020
Deel 7 over de familie Lauritzen. Ik ga nog maar even door met deze serie. Er worden flink wat jaren overgeslagen en we zijn beland in de vijftiger jaren. Jaren waarin de Amerikaanse cultuur steeds belangrijker wordt, jaren ook van politieke spanning in de wereld. De puber Eric vertelt zijn verhaal, maar er zijn ook hoofdstukken die spelen in 1968. Hierin wordt als het ware commentaar geleverd op Erics verhaal en soms wat gecorrigeerd. Een aparte structuur! Sprak me minder aan dan eerdere delen...
April 3, 2018
Het is wat als je een paar dagen weg bent en maar 1 boek bij je hebt.... Dat was dan ook de enige reden dat ik het uitgelezen heb. Flutverhaal. Na 'De Bruggenbouwers' wordt ieder deel van deze serie eigenlijk steeds minder.
May 31, 2025
Again a pageturner and couldn't stop reading, you can learn so much from these historical books, way of life and perspectives by Jan Guillou
March 27, 2020
English review, followed by Norwegian review
// English //
So, out of the books I've read in this series, "Ekte Amerikanske Jeans" is, so far, my least favourite.
The books continue to be well written, and I think Guillou does characterisation very well, something that heightens the quality of the story, but still, I feel like this book lacks ... direction.
It feels very much like 400 pages of filler. And don't get me wrong, it's interesting filler, but it's just not as engaging as most of the previous books.
The book chooses to skip a bit after the second world war, something I find strange. It focuses on a new character, Eric, who is one of the second Lauritzen brother's grandchildren.
The trouble, for me, is that I'm so impatient to learn what happens to the characters I already know. I want to know more about Johanne's life. I want to get closer to Sverre, see how he's doing. I want to know what happened to Harald, Lauritz's son, who joined the Nazis during the war.
But instead, we're focused on a new, young boy, who knows almost nothing about any of this. Sverre is merely in the background on two or three occasions, Johanne is present only by her suggested edits to Eric's writings, and we are given no information whatsoever about Harald.
And I just don't care enough about this new kid to really become properly invested in his life, particularly not when there are other characters I'm much more impatient to know more about.
So I wish Guillou had focused on someone else here, and I wish we got to know more about the part of the Lauritzen family we've been following so far.
Still, though, this wasn't a bad read. Just ... not great. At least compared to most of the other books in the series.
// Norwegian //
Ok, så, av de bøkene i serien jeg har lest, er nok dessverre "Ekte amerikanske jeans" den jeg har likt dårligst så langt.
Boken er fortsatt godt skrevet, og jeg synes Guillou er veldig god på karakterer, noe som høyner boken i min anseelse, men jeg føler fremdeles at denne sjette delen mangler ... retning.
Det føles i grunn som 400 sider med fyll. Og misforstå meg rett, det er interessant fyll, men det mangler definitivt noe av driven til de foregående bøkene.
I "Ekte amerikanske jeans" har Guillou valgt å hoppe litt frem i tid etter annen verdenskrig, noe jeg syntes var merkelig. Den tar for seg en ny karakter, Eric, some er en av den andre Lauritzenbrorens barnebarn.
Problemet jeg har er at jeg er så utålmodig etter å lære hva som foregår med de karakterene jeg allerede har blitt kjent med. Jeg vil vite mer om Johannes liv. Jeg vil tettere innpå Sverre og se hvordan det går med ham. Jeg vil vite hva som skjedde med Harald, eldstesønnen til Lauritz, som tok parti med Nazistene under krigen.
Istedet vier boken fokus til en ny, ung gutt som vet lite til ingenting om noe av dette. Sverre er kun en bakgrunnskarater, som så vidt blir nevnt ved et par anledninger, Johanne er tilstede kun gjennom sine endringsforslag til teksten Eric forfatter, og vi får ingen informasjon overhodet om Harald.
Og jeg bryr meg rett og slett ikke nok om Eric til å bli ordentlig investert i hans liv, spesielt ikke når det er andre karakterer jeg så skrekkelig gjerne vil høre mer om.
Så jeg skulle ønske Guillou hadde rettet fokuset et annet sted her, og jeg skulle ønske vi kunne få vite mer om den delen av Lauritzenfamilien vi har fulgt så langt.
Likevel var ikke dette dårlig lesning. Det var bare ... ikke fantastisk. I hvert fall ikke sammenlignet med de andre bøkene i serien.
// English //
So, out of the books I've read in this series, "Ekte Amerikanske Jeans" is, so far, my least favourite.
The books continue to be well written, and I think Guillou does characterisation very well, something that heightens the quality of the story, but still, I feel like this book lacks ... direction.
It feels very much like 400 pages of filler. And don't get me wrong, it's interesting filler, but it's just not as engaging as most of the previous books.
The book chooses to skip a bit after the second world war, something I find strange. It focuses on a new character, Eric, who is one of the second Lauritzen brother's grandchildren.
The trouble, for me, is that I'm so impatient to learn what happens to the characters I already know. I want to know more about Johanne's life. I want to get closer to Sverre, see how he's doing. I want to know what happened to Harald, Lauritz's son, who joined the Nazis during the war.
But instead, we're focused on a new, young boy, who knows almost nothing about any of this. Sverre is merely in the background on two or three occasions, Johanne is present only by her suggested edits to Eric's writings, and we are given no information whatsoever about Harald.
And I just don't care enough about this new kid to really become properly invested in his life, particularly not when there are other characters I'm much more impatient to know more about.
So I wish Guillou had focused on someone else here, and I wish we got to know more about the part of the Lauritzen family we've been following so far.
Still, though, this wasn't a bad read. Just ... not great. At least compared to most of the other books in the series.
// Norwegian //
Ok, så, av de bøkene i serien jeg har lest, er nok dessverre "Ekte amerikanske jeans" den jeg har likt dårligst så langt.
Boken er fortsatt godt skrevet, og jeg synes Guillou er veldig god på karakterer, noe som høyner boken i min anseelse, men jeg føler fremdeles at denne sjette delen mangler ... retning.
Det føles i grunn som 400 sider med fyll. Og misforstå meg rett, det er interessant fyll, men det mangler definitivt noe av driven til de foregående bøkene.
I "Ekte amerikanske jeans" har Guillou valgt å hoppe litt frem i tid etter annen verdenskrig, noe jeg syntes var merkelig. Den tar for seg en ny karakter, Eric, some er en av den andre Lauritzenbrorens barnebarn.
Problemet jeg har er at jeg er så utålmodig etter å lære hva som foregår med de karakterene jeg allerede har blitt kjent med. Jeg vil vite mer om Johannes liv. Jeg vil tettere innpå Sverre og se hvordan det går med ham. Jeg vil vite hva som skjedde med Harald, eldstesønnen til Lauritz, som tok parti med Nazistene under krigen.
Istedet vier boken fokus til en ny, ung gutt som vet lite til ingenting om noe av dette. Sverre er kun en bakgrunnskarater, som så vidt blir nevnt ved et par anledninger, Johanne er tilstede kun gjennom sine endringsforslag til teksten Eric forfatter, og vi får ingen informasjon overhodet om Harald.
Og jeg bryr meg rett og slett ikke nok om Eric til å bli ordentlig investert i hans liv, spesielt ikke når det er andre karakterer jeg så skrekkelig gjerne vil høre mer om.
Så jeg skulle ønske Guillou hadde rettet fokuset et annet sted her, og jeg skulle ønske vi kunne få vite mer om den delen av Lauritzenfamilien vi har fulgt så langt.
Likevel var ikke dette dårlig lesning. Det var bare ... ikke fantastisk. I hvert fall ikke sammenlignet med de andre bøkene i serien.
July 20, 2017
Sjovt indslag i "Det store århundrede"-fortællingen.
Hidtil har Guillou brugt alvidende fortæller til at fortælle historien om Lauritzen-klanen i det 20. århundrede. Det er ingen hemmelighed, at serien er løst baseret på hans egen slægts historie, men det hele bliver godt nok forvirrende, nu hvor han skifter til jeg-fortæller.
Hovedpersonen her er Eric Letang. Dattersøn til Oscar Lauritzen og en fransk diplomat. Han sidder som spirende forfatter og jurist i 1968 og skriver breve til sin moster, som er litteraturanmelder. Disse breve er "indpakning" til en gennemgang af Eric Letangs liv i 1950erne, og det er mit klare indtryk, at det er ret tæt på at være en ren erindringsbog om Guillous egne 1950ere.
Det er en sjov stil, Guillou her har valgt. Jeg var underholdt. Men det er ikke på højde med seriens tidligere bøger. Der er ikke noget i denne bog, der giver mig lyst til at opleve ting, jeg ikke har set - som Brobyggerne gjorde det med Bergensbanen og Aaafrika.
Hidtil har Guillou brugt alvidende fortæller til at fortælle historien om Lauritzen-klanen i det 20. århundrede. Det er ingen hemmelighed, at serien er løst baseret på hans egen slægts historie, men det hele bliver godt nok forvirrende, nu hvor han skifter til jeg-fortæller.
Hovedpersonen her er Eric Letang. Dattersøn til Oscar Lauritzen og en fransk diplomat. Han sidder som spirende forfatter og jurist i 1968 og skriver breve til sin moster, som er litteraturanmelder. Disse breve er "indpakning" til en gennemgang af Eric Letangs liv i 1950erne, og det er mit klare indtryk, at det er ret tæt på at være en ren erindringsbog om Guillous egne 1950ere.
Det er en sjov stil, Guillou her har valgt. Jeg var underholdt. Men det er ikke på højde med seriens tidligere bøger. Der er ikke noget i denne bog, der giver mig lyst til at opleve ting, jeg ikke har set - som Brobyggerne gjorde det med Bergensbanen og Aaafrika.
January 9, 2020
Jeg er faldet i gryden med fortællinger om det store århundrede, som Jan Guillou kalder sine fortællinger om 1900-tallet. Jeg var vild med Stålesens trebindsværk om samme periode (1900 – Morgenrøde – 1950 – High Noon og 1999 – Aftensang) og Ken Folletts serie om samme periode. Guillou og hans Lauritzenfamiliesaga er jeg kommet lidt skævt ind på, men nu rykker den. Jeg er vild med barnebarnet (Oscars) Eric Letangs jeg-fortælling i Ægte amerikanske cowboybukser. Om drengens opvækst med klø, fattigdom og oprejsning fortalt af ham selv med de fortællemæssige usandheder, der selvfølgelig må forekomme. 1950´erne er årtiet. Før det 6. bind skriver Guillou to bind om den store krig. Lauritz Lauritzens tyskvenlige tilgang til krigen i Ikke at ville se. Lauritz kan ikke forestille sig, at tyskerne er så nederdrægtigt onde, folk påstår. Han er som en struds, der nægter at ville se. Et ordentligt menneske med en brist. Det andet bind handler om Lauritz´ datter Johanne, der er en af de øverste ledere i den norske Hjemmefronten mod tyskerne. Blå stjerne er hun, og kvinderne i modstandsbevægelsen får et bind, hvor forfatteren ophøjer dem til de sande helte, mens mændene er nogle skvat.
December 6, 2017
Äkta amerikanska jeans är den sjätte delen i romanserien Det stora århundradet och den övergår här att berättas i jagform. Romanen om femtiotalet är både underhållande och intressant, i alla fall mig som är jämnårig med författaren. Inslagen från år 1968 är dock störande. Vissa händelser fungerar mer som enbart tidsmarkörer, men de är ju ändå intressanta. Romanen innehåller många rörande partier från barndomen i Saltis och senare inne i stan. Ett sånt exempel är när Eric masserar sin mammas ömma fötter framför Tvn på kvällarna.
Helt klart är att Guillou är en bra mycket bättre författare än före detta kompisen GW Persson.
Helt klart är att Guillou är en bra mycket bättre författare än före detta kompisen GW Persson.
November 27, 2016
The sixth book in the series. It is written as the first of them in "I-form". Very interesting to read about Sweden in the 1950's, a time when the man in the book is the same age as my father was at that time. Definately bounds for interesting conversations. Like howcome there were no education of the holocaust until the 1960's, how Sweden was so divided between the "old" upper class and the new middle class whom all voted for the Social Democrats (nothing accepted in Djursholm, Lidingö or Sandhamn, the former upper class Sthlm). Looking forward to book 7.
December 7, 2016
Jag började så smått tröttna på serien, därför tycker jag att det var intressant att han plötsligt i bok 6 i serien ändrar perspektiv på berättandet och går över i ett jag-format. Det kanske inget som han skall fortsätta med, men det gav mig åtminstone mer intresse att fortsätta. Kul också med meta-diskussionerna om texten direkt i boken. Det är som om han vill förekomma kritik från recensenter redan innan de har läst boken. Också intressant med referenserna till Ondskan.
På det hela taget en bra läsupplevelse som också kan läsas utan att ha läst de föregående böckerna.
På det hela taget en bra läsupplevelse som också kan läsas utan att ha läst de föregående böckerna.
October 2, 2016
Guillou kan sitt yrke, men nu går nog maskinen lite FÖR fort. Det blir lite platt och intetsägande. Ingen riktig nerv, men jag antar att det beror på avsaknaden av fiktion. Nu lever ju en del av de skildrade personerna fortfarande.
October 1, 2016
Helt klart sämsta boken i denna serie håller inte alls samma klass som de tidigare. Känns som en light version av ondskan i viss mån. Synd Guillou kan bättre än så här
June 4, 2017
Jag tycker att det är en mycket fin skildring av både huvudperson och samhälle i tiden.
February 21, 2018
Fantastisk usentimental skildring af tidsånden i 50'erne. Jeg har lyst til at læse mere om den periode.
September 10, 2022
En lite udda fågel i serien. Den utspelar sig i Stockholm i mitten och slutet av 1950-talet med Eric Lauritzén, Oscars barnbarn, i huvudrollen. Guillou har själv beskrivit Eric som sitt alternativa alter ego om han blivit jurist istället för journalist, vilket tydligen var nära ögat.
Det är den första boken som är skriven i första person, ett stilistiskt format jag har rätt svårt för överlag. Det är även ett försök att skriva med en annan röst: en sjuttioårig Jan som skriver om en tjugofemårig Eric som försöker skriva som en tolvårig Eric. Ibland funkar det helt okej, framförallt under bokens första hälft, men ofta faller det rätt platt.
Och det blir lite väl meta när varje avsnitt avslutas med den tjugofemårige Letangs brev i 1968 till sin faster litteraturkritikern om den självbiografi vi precis fått läsa.
*** SPOILERS ***
*** SLUT PÅ SPOILERS ***
Men så långt vandrar inte Guillous från hans vinnande koncept. Huvudkaraktären i även den här boken, den tredje generationen Lauritzén, lider av Guillous bästkomplex. Bäst på flipper, handboll, självdisciplin, det svenska språket, att ha könshår och framförallt på att simma. Det räcker inte med att en av Guillous huvudkaraktärer kan vara bra, nej de måste vara så jävla bäst till den grad att den lille pojken som knappt har hår på kuken är så bra på att simma att han slår damrekordet i simning.
Det blir så fruktansvärt platt när alla Jan Guillous huvudkaraktärer är så här. Det blir som om ett barn, eller en författare med fantastiskt skör självbild, har skrivit karaktärerna. Noll tuggmotstånd.
Det som kanske är mest intressant i hela boken är hur Eric plötsligt blir varse om klassamhället, något han inte förstår sig på. Det är också lite kul att läsa om sådant jag har hört släktingar berätta om, som fejden mellan Tommy Steele och Elvis, frallor i håret osv.
Men i övrigt är storyn rätt platt, det är mest en version av Ondskan som Guillou publicerade 35 år innan. Och det känns närmast hopplöst om tråkmånsen Eric är nästa karaktär vi ska följa i de resterande böckerna. Även om jag skrattade rätt gått om hans hårdföra försök till romantiska eskapader.
Det är den första boken som är skriven i första person, ett stilistiskt format jag har rätt svårt för överlag. Det är även ett försök att skriva med en annan röst: en sjuttioårig Jan som skriver om en tjugofemårig Eric som försöker skriva som en tolvårig Eric. Ibland funkar det helt okej, framförallt under bokens första hälft, men ofta faller det rätt platt.
Och det blir lite väl meta när varje avsnitt avslutas med den tjugofemårige Letangs brev i 1968 till sin faster litteraturkritikern om den självbiografi vi precis fått läsa.
*** SPOILERS ***
*** SLUT PÅ SPOILERS ***
Men så långt vandrar inte Guillous från hans vinnande koncept. Huvudkaraktären i även den här boken, den tredje generationen Lauritzén, lider av Guillous bästkomplex. Bäst på flipper, handboll, självdisciplin, det svenska språket, att ha könshår och framförallt på att simma. Det räcker inte med att en av Guillous huvudkaraktärer kan vara bra, nej de måste vara så jävla bäst till den grad att den lille pojken som knappt har hår på kuken är så bra på att simma att han slår damrekordet i simning.
Det blir så fruktansvärt platt när alla Jan Guillous huvudkaraktärer är så här. Det blir som om ett barn, eller en författare med fantastiskt skör självbild, har skrivit karaktärerna. Noll tuggmotstånd.
Det som kanske är mest intressant i hela boken är hur Eric plötsligt blir varse om klassamhället, något han inte förstår sig på. Det är också lite kul att läsa om sådant jag har hört släktingar berätta om, som fejden mellan Tommy Steele och Elvis, frallor i håret osv.
Men i övrigt är storyn rätt platt, det är mest en version av Ondskan som Guillou publicerade 35 år innan. Och det känns närmast hopplöst om tråkmånsen Eric är nästa karaktär vi ska följa i de resterande böckerna. Även om jag skrattade rätt gått om hans hårdföra försök till romantiska eskapader.
January 24, 2024
Andra halvan av Jan Guillous romanserie om 1900-talet inleds med 1950-talsskildringen "Äkta amerikanska jeans". Huvudpersonen är nu Jan Guillou själv, eller åtminstone hans alter ego Eric Letang. Fast är Eric Letang verkligen Guillous alter ego? Både ja och nej. Letangs uppväxt är en idealiserad bild av den uppväxt Guillou skildrar i romanen "Ondskan": han blir visserligen misshandlad av sin styvfar som barn, men ganska snabbt skiljer sig modern från honom och han försvinner ur Erics liv (och boken). Han har ett bra förhållande till sin halvbror Axel Eriks barndom är relativt lycklig, och när han till slut hamnar på Stjärnsberg (som är samma fiktiva internatskola som i "Ondskan") smälter han väl in bland eleverna där.
Bilden kompliceras ytterligare av att en viss Erik Ponti omnämns, samma Ponti som i Guillous andra uppväxtskilding, och han följer samma bana som i den romanen. Läsaren får alltså ett snabbreferat av "Ondskan" i den här boken". Är Eric Letang den person som Jan Guillou vill vara, medan Ponti är den person han blev, eller är Letangs tid på Stjärnsberg den verklighet som Gullous klasskamrater ibland har hintat om?
Romanen är ett avsteg från de tidigare romanerna i serien. Inte bara för att den är skriven i jagform, utan för att språket är mer likt en tonårsroman, ja i början närmast en bok för ännu yngre barn. Den utspelas mellan 1953 och 1959, och vi får följa Eric/Jan från det att han är knappt tio år fram tills dess att han är sexton. Tilltalet i boken förändras ju äldre huvudpersonen blir, och detta är faktiskt ett intressant grepp av Guillou.
Historien är också befriad från de stora problem som tidigare romaner dragits med: inga berömdheter som passerar revy och inga "smarta förutsägelser" som man kan göra med facit i hand. Kanske är Jan Guillous självförtroense större när han berättar om en tid han faktiskt har upplevt och tycker sig inte behöva sådana enkla grepp. "Äkta amerikanska jeans" är den bästa boken hittils i romansviten!
Bilden kompliceras ytterligare av att en viss Erik Ponti omnämns, samma Ponti som i Guillous andra uppväxtskilding, och han följer samma bana som i den romanen. Läsaren får alltså ett snabbreferat av "Ondskan" i den här boken". Är Eric Letang den person som Jan Guillou vill vara, medan Ponti är den person han blev, eller är Letangs tid på Stjärnsberg den verklighet som Gullous klasskamrater ibland har hintat om?
Romanen är ett avsteg från de tidigare romanerna i serien. Inte bara för att den är skriven i jagform, utan för att språket är mer likt en tonårsroman, ja i början närmast en bok för ännu yngre barn. Den utspelas mellan 1953 och 1959, och vi får följa Eric/Jan från det att han är knappt tio år fram tills dess att han är sexton. Tilltalet i boken förändras ju äldre huvudpersonen blir, och detta är faktiskt ett intressant grepp av Guillou.
Historien är också befriad från de stora problem som tidigare romaner dragits med: inga berömdheter som passerar revy och inga "smarta förutsägelser" som man kan göra med facit i hand. Kanske är Jan Guillous självförtroense större när han berättar om en tid han faktiskt har upplevt och tycker sig inte behöva sådana enkla grepp. "Äkta amerikanska jeans" är den bästa boken hittils i romansviten!
Displaying 1 - 30 of 121 reviews