Hannahs kropp tynar bort, men hon ser det inte själv. Hon vägrar att äta. Ändå känner hon sig stark. Hon har kontroll.
Medan hon koncentrerar sig på att bli ingenting skickas hon fram och tillbaka i vårdmaskinen. Hon är lika fast i de oändliga sjukhuskorridorerna som i sitt eget huvud. Hon hittar ingen väg ut, men börjar förstå att hon inte är ensam. Hon finner tröst hos medsystrarna från förr – Twiggy, Kate Moss och Sylvia Plath.
Lina Kalmtegs roman skildrar en ung kvinnas orubbliga sätt att möta livet, ett sätt som får världen utanför att förlora all mening. Det är en mörk berättelse samtidigt, i både språk och handling, bär på en våldsam kraft.
Författaren ger en tunn beskrivning av en ung anorektikers väg genom sjukdomen. Trots att historien beskriver en allvarlig sjukdom med återkommande sjukhusinläggningar blir jag inte särskilt berörd. Jag tycker inte att Kalmteg bidrar till att göra bilden av tillståndet klarare. Det är för grunt. Det finns ingen början. Det går inte att förstå.