Jonas Gren tajtar till sin poesi rejält i Antropocen. Texterna är mindre spretiga och mer fokuserade än i de tidigare samlingarna Lantmäteriet och Överallt ska jag vara i centrum: här är orden snarare än formen fokus. Det gör samlingen till mindre av ett formexperiment och mer dikter som har en tydligare tematik. Mycket kretsar kring människa och natur, och vårt förhållande till vår egen värld och planet.
Läste inte hela denna boken heller, cirka halva med utvalda dikter. Jag kan inte säga att detta var en diktsamling för mig. Jag tyckte orden som användes återkom lite för ofta, med tanke på dess normala användning. Det var även lite äckliga och konstiga dikter. De finaste dikterna var de med tydligt jag/du, eller de som uppenbart handlade om miljöförstöring.
jagfunktionen grenarnas kapillärer i vattenpölshimlen kosmisk strålning ackumulationsgiftmördaren denna godnattsaga i Vintergatan bilarna / stöpta av vax / smälte ned i beläggningen
Gren kompromissar för mycket med estetiken för att skriva fram sitt politiska budskap. Onödigt. Det blir sämre dikt och mindre intressant. Dock han har uppenbart talang. Svag trea.