Jävligt seg att komma in i. Men gillar Martinsons språk, det är fint att det blir mer detaljrikt (med mer eftertanke) när huvudkaraktären blir en annan, som att personligheterna speglas i språket. Finns också många tilltalande sägningar, som typ en som är ungefär: ”trots hennes räknekunskap hade hon slutat räkna med honom”. Fint! Fast just den är väl också lite sorgsen…