What do you think?
Rate this book
Los Caballitos de Tarquinia
Los personajes de esta novela pasan sus vacaciones en Italia, a la orilla del mar, bajo un calor abrasador, que la brisa del atardecer apenas consigue atenuar. Dos parejas, una de las cuales tiene un niño que bien podría ser el personaje central del libro, ya no saben con seguridad en qué punto está su capacidad de amor. Todo parece inmovilizarse en el torpor de aquella playa estrecha, incluso el drama que acaba de estallar (un joven ha saltado por los aires al pisar una mina abandonada en la última guerra) e incluso también la tentación de una aventura amorosa. No obstante, repentina e inesperadamente, todo parece ponerse de nuevo en movimiento bajo los trémulos frescos etruscos de la necrópolis de Tarquinia.
Esta obra, como todas las suyas, transmite la certeza que siente la Duras de que el amor absoluto es a la vez necesario e imposible. Como dice alguien aquí : «Ningún amor en el mundo puede ocupar el lugar del amor».
Esta obra, como todas las suyas, transmite la certeza que siente la Duras de que el amor absoluto es a la vez necesario e imposible. Como dice alguien aquí : «Ningún amor en el mundo puede ocupar el lugar del amor».
212 pages, Paperback
First published January 1, 1953
37 people are currently reading
858 people want to read
About the author
Marguerite Duras
396 books3,282 followersMarguerite Germaine Marie Donnadieu , known as Marguerite Duras, was a French novelist, playwright, screenwriter, essayist, and experimental filmmaker. Her script for the film Hiroshima mon amour (1959) earned her a nomination for Best Original Screenplay at the Academy Awards.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 96 reviews
June 17, 2023
Many readers have been bored reading The Little Horses of Tarquinia because talking about boredom is boring. Not when you write like Marguerite Duras. And installing boredom in a situation is essential when the novel's subject seems to me to confront the characters with the attraction for novelty. Sara is bored on a vacation that is too obvious. The unusual (because a man arrives with a motorboat) pushes her to live an extramarital affair. The desire for the flesh and novelty nourish the feeling of love.
March 22, 2021
Real Rating: 4.5* of five
I discovered the joys of reading Marguerite Duras after I began working for John Calder at Riverrun Press in New York. It was a fabulous fringe benefit indeed.
Not for the young. It is brutally frank and unspeakably cruel. It possesses itself of, in, a kind of soporific addictive ennui that someone who has never been in love with an other for a long time can dare to conjure, still less enact.
This is the burden of the book's refrain:
If that frightens you, read it; if it confuses you, don't.
I discovered the joys of reading Marguerite Duras after I began working for John Calder at Riverrun Press in New York. It was a fabulous fringe benefit indeed.
Not for the young. It is brutally frank and unspeakably cruel. It possesses itself of, in, a kind of soporific addictive ennui that someone who has never been in love with an other for a long time can dare to conjure, still less enact.
This is the burden of the book's refrain:
“There are no vacations from love,” he said. “That does not exist. Love, it is necessary to live it completely with its boredom and everything; there are no vacations possible for that.”
He was speaking without looking at her, facing the river.
“And that is love. To distract yourself from it, one cannot. Like life, with its beauty, its shit and its boredom.”
If that frightens you, read it; if it confuses you, don't.
March 26, 2023
I have been reading French author Marguerite Duras for about four years now. I have grown quite fond of her though at first I read these books in no particular order. I also have a copy of a biography about her and am now reading that bit by bit, concurrently with reading her books in order of publication: a successful way for me to acquire a deep understanding of an author I admire.
The Little Horses of Tarquinia was her third novel, published in 1953. Her subject is love, always viewed from a many faceted approach. She is also focused on the life of women in relation to men, children, personal freedom, as well as a search for some unnamed satisfaction.
In Little Horses, Sara is on holiday with her husband Jacques and her 4 year old son. They are on the coast of some ocean, perhaps the Mediterranean but she doesn't say. The heat blazes, the accommodations are shoddy, there is little to do. Everyday they swim, sit at a restaurant with friends, drink Campari on ice.
These people talk incessantly but not about much. Sara is not liking Jacques much on this holiday. Another couple, who lives there year round, argue but swear they would never leave each other. One other single female friend is known for her many affairs with men.
This could all be as boring as Sara's holiday. An undercurrent of possible infidelity on the parts of both Sara and Jacques rumbles behind the scenes but you feel it will probably not happen.
Still, I liked the book. I felt I could hear the endless conversations, know the heat and torpor. In America we don't go "on holiday." We go "on vacation" and we cram as much as we can into every hour. As an adult I find being on vacation a bit boring myself.
The other main idea here is marriage/long term relationships and how often people tire of each other, not just sexually but as personalities. What to do? How to go on? The anticipation of an affair relieves that for a while but life does go on, people hoping and dreaming, some even striving, even finding success.
In the end we are all just people but Marguerite Duras does something magical with her prose and gets into my head as though she were a friend. I wonder if she always had the same translator. I must look into that. Because her books all affect me in this way.
The Little Horses of Tarquinia was her third novel, published in 1953. Her subject is love, always viewed from a many faceted approach. She is also focused on the life of women in relation to men, children, personal freedom, as well as a search for some unnamed satisfaction.
In Little Horses, Sara is on holiday with her husband Jacques and her 4 year old son. They are on the coast of some ocean, perhaps the Mediterranean but she doesn't say. The heat blazes, the accommodations are shoddy, there is little to do. Everyday they swim, sit at a restaurant with friends, drink Campari on ice.
These people talk incessantly but not about much. Sara is not liking Jacques much on this holiday. Another couple, who lives there year round, argue but swear they would never leave each other. One other single female friend is known for her many affairs with men.
This could all be as boring as Sara's holiday. An undercurrent of possible infidelity on the parts of both Sara and Jacques rumbles behind the scenes but you feel it will probably not happen.
Still, I liked the book. I felt I could hear the endless conversations, know the heat and torpor. In America we don't go "on holiday." We go "on vacation" and we cram as much as we can into every hour. As an adult I find being on vacation a bit boring myself.
The other main idea here is marriage/long term relationships and how often people tire of each other, not just sexually but as personalities. What to do? How to go on? The anticipation of an affair relieves that for a while but life does go on, people hoping and dreaming, some even striving, even finding success.
In the end we are all just people but Marguerite Duras does something magical with her prose and gets into my head as though she were a friend. I wonder if she always had the same translator. I must look into that. Because her books all affect me in this way.
April 1, 2019
Um casal com um filho — e uma criada para aturar o cachopo — está de férias com outro casal amigo. Conversam, bebem bitter campari, torram ao sol e aborrecem-se. Uma das mulheres entretém-se com uma aventura extra-conjugal; a outra a cozinhar para uns velhotes, cujo filho morreu ao pisar uma mina.
Um romance morno sobre os problemas existenciais de quem só lhes falta "sarna para se coçarem".
Um romance morno sobre os problemas existenciais de quem só lhes falta "sarna para se coçarem".
June 8, 2012
It wasn't an easy book. I almost gave up.
I'm glad i kept reading.
Vacation in Italy. Hot. A dead son. Awful heat. Waiting for rain to arrive. More heat. Nothing to do but talk and drink. Love affairs. Waiting for something to happen. Fire.
varying moods and emotions. Choices to be made.
Boredom.
Boredom.
Love.
Boredom.
Love.
Love.
" - Il n'y a pas de vacances à l'amour, dit-il, ça n'existe pas. L'amour, il faut le vivre complètement avec son ennui et tout, il n'y a pas de vacances possibles à ça... Et c'est ça l'amour. S'y soustraire, on ne peut pas. Comme à la vie avec sa beauté, sa merde et son ennui. "
I'm glad i kept reading.
Vacation in Italy. Hot. A dead son. Awful heat. Waiting for rain to arrive. More heat. Nothing to do but talk and drink. Love affairs. Waiting for something to happen. Fire.
varying moods and emotions. Choices to be made.
Boredom.
Boredom.
Love.
Boredom.
Love.
Love.
" - Il n'y a pas de vacances à l'amour, dit-il, ça n'existe pas. L'amour, il faut le vivre complètement avec son ennui et tout, il n'y a pas de vacances possibles à ça... Et c'est ça l'amour. S'y soustraire, on ne peut pas. Comme à la vie avec sa beauté, sa merde et son ennui. "
February 27, 2022
"På det hela taget kunde ingen komma ihåg en semester som varit så misslyckad som denna.”
I förordet skriver Annina Rabe att den här romanen från 1953 är en bagatell i Marguerite Duras författarskap. Jag håller inte med, möjligen är den mer lättbegriplig. Jag älskar den här romanen som ställer frågor och hänvisar till ett liv bortom konstnären och inom mig. Till något som fanns där omedvetet innan jag tog del av verket. En bra bok är ofullbordad tills läsaren fullbordar den. Även jag känner mig fullbordad när jag läser De små hästarna i Tarquinia, jag hamnar som i ett lyckorus för att det är så vansinnigt bra. Hennes meningar är ofta som toppen av isberg som konnoterar en större innebörd och som jag måste fundera ganska mycket kring. Mina funderingar och tolkningar av romanen får nog räknas som spoilers. Varning!
Så vad handlar den då om? Inte om hästar, om känslor förstås!
Under några dygn följer vi två semestrande heterosexuella par, en barnflicka, en väninna och ”mannen” som de lär känna på plats. En av kvinnorna som är gifta heter Sara. De badar, spelar boule, pratar, grälar, röker och dricker Campari.
Acklimatisera! Det är ordet jag tycker beskriver den här romanens tema. Hur människan tvingas acklimatisera sig till platsen de befinner sig på, tiden de befinner sig i, vädret, människorna omkring, sitt äktenskap och livets premisser. Men också till sitt medvetande, sina minnen, förväntningar, och till kärleken. Att acklimatisera sig till människans ondska, krig och dödande, är väl inte möjligt? Eller är det? Hur kan man egentligen någonsin vara glad när man vet att andra människor lider och förlorar varandra i krig?
I Durasland är drömmen i färg och de fysiska erfarenheterna i svartvitt. På semestern som är dålig, pratar man om vart man borde åkt istället. ”All upplevd kärlek är en degradering av kärleken…” Precis som naturen är knastertorr och förbjuder spirande, är Saras liv. Hon är uttråkad, isolerad, letargisk. Det är klart väder och sol vareviga dag. Regnet fattas Sara och det är inte det enda som fattas.
Enligt Duras kan man inte acklimatisera sig till ett äktenskap. Oavsett om man förändras eller försöker stå emot den förändring som åldern medför. När man inte längre är kär i kärleken försvinner kvinnligheten ur kvinnan och manligheten ur mannen. I värsta fall omdanas man till en person svår att älska. Kärlekens fängelse är av guld, men likväl ett fängelse. Man måste genomgå kärlekens alla faser innan man slipper ur, hur tråkigt man än har det. Att låta kärleken åldras i takt med de som är föremål för den är inte helt lätt och framkallar trångmål.
Duras försöker förstå sig på män. Hon menar att unga män fantiserar om att få använda sin styrka ädelmodigt för att rädda en kvinna. Denna fantasi lever kvar i mannen medan han åldras. Men den unga kvinnan i fantasin, som han ska rädda, åldras inte. Detta är ett av Duras svar på frågan varför män i övre medelåldern inte sällan lämnar sin fru för en yngre. När de kommit i den åldern att självrannsakan är oundviklig, vill de – innan det är för sent – leva ut sin fantasi.
Semester hjälper alltså föga, eftersom man inte kan ta semester från sig själv och sitt liv. Jag jämför med Ett år av vila och avkoppling där själva syftet för huvudkaraktären är att ta semester från sitt liv och sina känslor. Hon gör det på hemmaplan med hjälp av sömntabletter.
Det finns ett berg (som kunde varit Sinai om det inte vore för att vi är i Italien) vars skugga faller över karaktärerna. På det berget har en man sprängts i luften av en mina. Den unge mannens sörjande föräldrar befinner sig på berget och karaktärerna hälsar på dem med jämna mellanrum. Precis som jag tänker på döden med jämna mellanrum men sedan lämnar den hemska tanken när det blir för jobbigt, traskar karaktärerna ner för berget och fortsätter att klaga över hettan, hotellmaten och sina kärleksproblem. Pojkens föräldrar vägrar skriva under dödsattesten för sin son. De är som i ett limbo, först när de skriver under är han död på riktigt. De tvingas acklimatisera sig till den rådande situationen. Tillsammans med tullare som ska förmå föräldrarna att skriva på, pressar de sig alla tillsammans in i skuggan för att undkomma solens heta strålar. Duras förmedlar vackert att vi alla är människor med samma behov, oavsett vilka yrken eller om vi är i krig mot varandra. Andra världskriget satte ett avtryck i Duras som hon enligt egen utsago aldrig blev fri från.
Sara längtar efter omväxling och det okända. Där kommer ”mannen” Jean väl till pass. Om det är som jag tror att Jean är svart (det står aldrig att han är svart men det finns flera anledningar att tro att så är fallet), tänker jag att hans båt är en metafor för den frihet från skuld som han har jämfört med de vita priviligierade. Oavsett om de är medvetna om sina fördelar gnäller de alltjämt kring vardagens tristess och hur låsta de är på semesterorten. För de finns bara en dålig väg som leder bort, för mannen som är ett med sin mahognyfärgade båt finns möjlighet att fritt sväva på vattnet. En dag tar han med gänget långt ut från stranden för att visa havsbotten:
”Men Diana ropade att de måste ge sig iväg.
– Vet du inte att vi inte är sådana människor som står ut med att se på havsbotten? sa hon.
– Ingen gör det, sa mannen.”
De semestrande människornas vardagstristess står i bjärt kontrast till de som upplevt lidande eller förlorat människor de älskat. Å ena sidan samtala för att slippa tänka på livets förgänglighet, å andra sidan drabbas av döden. Det är en typ av klasskillnad som Duras närmar sig på ett genialt och unikt sätt. Även med barnflickan som vägrar underställa sig sina arbetsgivare, ringar hon in klasskillnader på ett bakvänt och underbart sätt.
Jag älskar allt med den här romanen som innehåller enormt mycket på få sidor och dessutom är lite utav en hyllning till slampan.
I förordet skriver Annina Rabe att den här romanen från 1953 är en bagatell i Marguerite Duras författarskap. Jag håller inte med, möjligen är den mer lättbegriplig. Jag älskar den här romanen som ställer frågor och hänvisar till ett liv bortom konstnären och inom mig. Till något som fanns där omedvetet innan jag tog del av verket. En bra bok är ofullbordad tills läsaren fullbordar den. Även jag känner mig fullbordad när jag läser De små hästarna i Tarquinia, jag hamnar som i ett lyckorus för att det är så vansinnigt bra. Hennes meningar är ofta som toppen av isberg som konnoterar en större innebörd och som jag måste fundera ganska mycket kring. Mina funderingar och tolkningar av romanen får nog räknas som spoilers. Varning!
Så vad handlar den då om? Inte om hästar, om känslor förstås!
Under några dygn följer vi två semestrande heterosexuella par, en barnflicka, en väninna och ”mannen” som de lär känna på plats. En av kvinnorna som är gifta heter Sara. De badar, spelar boule, pratar, grälar, röker och dricker Campari.
Acklimatisera! Det är ordet jag tycker beskriver den här romanens tema. Hur människan tvingas acklimatisera sig till platsen de befinner sig på, tiden de befinner sig i, vädret, människorna omkring, sitt äktenskap och livets premisser. Men också till sitt medvetande, sina minnen, förväntningar, och till kärleken. Att acklimatisera sig till människans ondska, krig och dödande, är väl inte möjligt? Eller är det? Hur kan man egentligen någonsin vara glad när man vet att andra människor lider och förlorar varandra i krig?
I Durasland är drömmen i färg och de fysiska erfarenheterna i svartvitt. På semestern som är dålig, pratar man om vart man borde åkt istället. ”All upplevd kärlek är en degradering av kärleken…” Precis som naturen är knastertorr och förbjuder spirande, är Saras liv. Hon är uttråkad, isolerad, letargisk. Det är klart väder och sol vareviga dag. Regnet fattas Sara och det är inte det enda som fattas.
Enligt Duras kan man inte acklimatisera sig till ett äktenskap. Oavsett om man förändras eller försöker stå emot den förändring som åldern medför. När man inte längre är kär i kärleken försvinner kvinnligheten ur kvinnan och manligheten ur mannen. I värsta fall omdanas man till en person svår att älska. Kärlekens fängelse är av guld, men likväl ett fängelse. Man måste genomgå kärlekens alla faser innan man slipper ur, hur tråkigt man än har det. Att låta kärleken åldras i takt med de som är föremål för den är inte helt lätt och framkallar trångmål.
Duras försöker förstå sig på män. Hon menar att unga män fantiserar om att få använda sin styrka ädelmodigt för att rädda en kvinna. Denna fantasi lever kvar i mannen medan han åldras. Men den unga kvinnan i fantasin, som han ska rädda, åldras inte. Detta är ett av Duras svar på frågan varför män i övre medelåldern inte sällan lämnar sin fru för en yngre. När de kommit i den åldern att självrannsakan är oundviklig, vill de – innan det är för sent – leva ut sin fantasi.
Semester hjälper alltså föga, eftersom man inte kan ta semester från sig själv och sitt liv. Jag jämför med Ett år av vila och avkoppling där själva syftet för huvudkaraktären är att ta semester från sitt liv och sina känslor. Hon gör det på hemmaplan med hjälp av sömntabletter.
Det finns ett berg (som kunde varit Sinai om det inte vore för att vi är i Italien) vars skugga faller över karaktärerna. På det berget har en man sprängts i luften av en mina. Den unge mannens sörjande föräldrar befinner sig på berget och karaktärerna hälsar på dem med jämna mellanrum. Precis som jag tänker på döden med jämna mellanrum men sedan lämnar den hemska tanken när det blir för jobbigt, traskar karaktärerna ner för berget och fortsätter att klaga över hettan, hotellmaten och sina kärleksproblem. Pojkens föräldrar vägrar skriva under dödsattesten för sin son. De är som i ett limbo, först när de skriver under är han död på riktigt. De tvingas acklimatisera sig till den rådande situationen. Tillsammans med tullare som ska förmå föräldrarna att skriva på, pressar de sig alla tillsammans in i skuggan för att undkomma solens heta strålar. Duras förmedlar vackert att vi alla är människor med samma behov, oavsett vilka yrken eller om vi är i krig mot varandra. Andra världskriget satte ett avtryck i Duras som hon enligt egen utsago aldrig blev fri från.
Sara längtar efter omväxling och det okända. Där kommer ”mannen” Jean väl till pass. Om det är som jag tror att Jean är svart (det står aldrig att han är svart men det finns flera anledningar att tro att så är fallet), tänker jag att hans båt är en metafor för den frihet från skuld som han har jämfört med de vita priviligierade. Oavsett om de är medvetna om sina fördelar gnäller de alltjämt kring vardagens tristess och hur låsta de är på semesterorten. För de finns bara en dålig väg som leder bort, för mannen som är ett med sin mahognyfärgade båt finns möjlighet att fritt sväva på vattnet. En dag tar han med gänget långt ut från stranden för att visa havsbotten:
”Men Diana ropade att de måste ge sig iväg.
– Vet du inte att vi inte är sådana människor som står ut med att se på havsbotten? sa hon.
– Ingen gör det, sa mannen.”
De semestrande människornas vardagstristess står i bjärt kontrast till de som upplevt lidande eller förlorat människor de älskat. Å ena sidan samtala för att slippa tänka på livets förgänglighet, å andra sidan drabbas av döden. Det är en typ av klasskillnad som Duras närmar sig på ett genialt och unikt sätt. Även med barnflickan som vägrar underställa sig sina arbetsgivare, ringar hon in klasskillnader på ett bakvänt och underbart sätt.
Jag älskar allt med den här romanen som innehåller enormt mycket på få sidor och dessutom är lite utav en hyllning till slampan.
August 13, 2016
O que mais impressiona neste livro é o fato de ninguém nunca tê-lo adaptado para o cinema, se bem convertido de uma linguagem a outra, construiria-se um filme denso, opressivo e desesperador em cima dos momentos, diálogos e ações mais corriqueiros da vida.
April 6, 2015
"There are no vacations from love," he said. "That does not exist. Love, it is necessary to live it completely with its boredom and everything; there are no vacations possible for that."
September 8, 2017
Vad är väl en semester i Duras-land?
Den kan ju va fruktansvärt långtråkig
och dötrist och tråkig och
alldeles, alldeles underbar.
Den kan ju va fruktansvärt långtråkig
och dötrist och tråkig och
alldeles, alldeles underbar.
November 18, 2019
Duras... la chaleur torride de l'Italie, les désirs irrépressibles, les amours troubles et cette langue délicieuse.
December 24, 2020
Trop hétérosexuel
November 20, 2022
Betyg: 3,5
Tät och varm och fylld av en gassande sol som stundtals gör en dåsig. Här händer inte mycket, det dricks bitter campari och badas på stränderna, klagas på värmen och vandras längs floden. Allt flyter på i ett stilla mak och det är i relationerna dem emellan som handlingen sker. Små subtila steg åt olika håll, för att sedan återfalla in i den italienska hettan igen.
Tät och varm och fylld av en gassande sol som stundtals gör en dåsig. Här händer inte mycket, det dricks bitter campari och badas på stränderna, klagas på värmen och vandras längs floden. Allt flyter på i ett stilla mak och det är i relationerna dem emellan som handlingen sker. Små subtila steg åt olika håll, för att sedan återfalla in i den italienska hettan igen.
July 25, 2022
3.5
Mysig! Som en ögonblicksbild in i någons semestertillvaro. Den gjorde mig sugen på att resa i europa och enbart dricka campari bitter
Mysig! Som en ögonblicksbild in i någons semestertillvaro. Den gjorde mig sugen på att resa i europa och enbart dricka campari bitter
April 21, 2022
Pour un roman si absorbé avec l'ennuie, c'était un oeuvre très intéressant, sourtout à la fin. Cependant, la prose et l'intrigue de Duras ne sont pas pour tout. Grossièrement dit, Les Petits Chevaux est un roman de vacance, ennuie, chaleur, ennuie, conflit, ennuie, mort, ennuie, et infidélité. C'est un goût acquis.
January 3, 2022
De små hästarna ja, kom jag på tre fjärdedelar in, de nämns nämligen inte förrän då. Hetta, semestertristess, en inskjuten eller underliggande referens till kriget genom minröjaren som dör och föräldrarna som vägrar skriva under dödsattesten (förresten andra boken på några veckor jag läser som har med minröjningsdöd, eller förresten tre - Kriget har inget kvinnligt ansikte har ju onekligen sådana berättelser i sig, den andra är Ugrešićs Räven) och uttrycket att den svarte vet mer om den vite på grund av deras olika positioner som återkommer, sant otrohet och, kan man väl säga, hur man kan älska och vara tillgiven varandra trots att man stör sig på varandra. Ganska realistiskt skriven, upprepande och tristessig, vilket gör att man känner semesterledan. Samtidigt intressant nog att läsa vidare, nästan märkligt nog.
Läs inte förordet om du inte vill ha bokens handling spoilad. Förstår inte den här tendensen - kan inte den typen av text komma efteråt isf?
Läsprojekt: #52böcker2022 (vecka 1: en bok som utspelar sig under sommaren) - följ och var med på instagram om du vill.
Läs inte förordet om du inte vill ha bokens handling spoilad. Förstår inte den här tendensen - kan inte den typen av text komma efteråt isf?
Läsprojekt: #52böcker2022 (vecka 1: en bok som utspelar sig under sommaren) - följ och var med på instagram om du vill.
August 29, 2024
3.5⭐️
“– Il n'y a pas de vacances à l'amour, dit-il, ça n'existe pas. L'amour, il faut le vivre complètement avec son ennui et tout, il n'y a pas de vacances possibles à ça.
Il parlait sans la regarder, face au fleuve.
– Et c'est ça l'amour. S'y soustraire, on ne peut pas. Comme à la vie, avec sa beauté, sa merde et son ennui.”
“– Il n'y a pas de vacances à l'amour, dit-il, ça n'existe pas. L'amour, il faut le vivre complètement avec son ennui et tout, il n'y a pas de vacances possibles à ça.
Il parlait sans la regarder, face au fleuve.
– Et c'est ça l'amour. S'y soustraire, on ne peut pas. Comme à la vie, avec sa beauté, sa merde et son ennui.”
July 24, 2022
l'été, les vacances, l'ennui, et puis le campari
May 14, 2018
Just finished reading the book for the second time. The first time was ages ago. I felt like re-reading it after having seen, also for second time, Cet Amour-là, based on Duras' relationship with Yann Andréa, her much younger "admirer and companion," someone who has written her daily for five years. Jeanne Moreau plays Duras. It is definitely worth watching. Yann Andrés, whose real name was Yan Lemée, was a young philosophy student at Caen (Normandy) when he discovered Duras, having just read Les Petits Chevaux de Tarquinia (hence my desire to re-read it). He relates that he fell in love immediately, abandoned his studies and started reading everything Duras has written. She did not respond to any of his letters for five years. Then, in 1975, she sends him a copy of a very short book of hers (36 pages) that had just been published. It sounds like he was taken somewhat aback and he stops writing her for awhile. She sends him a number of other books, thereafter. He starts writing her again. That summer, he telephones her while she is in Trouville (Normandy). She asks him to come and visit. He comes and stays. He is her companion for 16 years (till she dies) (Yan Andréa was guy). Among other things, she makes him change his name to Andréa which was his mother's first name.
The storyline of the book is rather "simple," a group of friends who keep going to the same place, each year, for their summer vacation. What matters are the sentiments, the interactions, the love, hate, desire, dislike.... Definitely worth reading and the film worth watching.
The storyline of the book is rather "simple," a group of friends who keep going to the same place, each year, for their summer vacation. What matters are the sentiments, the interactions, the love, hate, desire, dislike.... Definitely worth reading and the film worth watching.
July 8, 2024
Der kurze Roman ist wie geschaffen für einen heißen Sommer, für lange Tage am Strand und für Menschen, die in die Abgründe der Beziehungslangweile schauen wollen. Duras hat in ihrem unnachahmlichen Stil einen Sommerurlaub verschiedener Menschen südlich von Neapel nachgezeichnet, die ihr Liebesleben hinterfragen. Es entsteht eine aufgeladene Atmosphäre zwischen den Charakteren und das Stimmungsgewitter drängt darauf sich zu entladen. Der Roman spielt kurz nach dem Zweiten Weltkrieg, wirkt aber zeitlos. Die Hitze und der nach Campari riechende heiße Atem der Protagonisten (Campari bitter wird in dem Buch laufend getrunken) sind für den Leser bzw. die Leserin regelrecht spürbar.
This entire review has been hidden because of spoilers.
July 4, 2020
"De todo y nada".
Novela patrocinada por Campari.
Novela patrocinada por Campari.
July 28, 2023
J'ai été vraiment plus qu'agréablement surprise, je ne m'attendais pas du tout à ce livre, venant de la part de Duras dont j'avais déjà lu un livre (et demi).
C'est vraiment un roman absolument magnifique que je ne peux que recommander grandement, mais il est sûr que sa lecture sera différente en été, sous le soleil brûlant italien.
L'histoire peut sembler légère et futile mais elle recèle beaucoup de vérités sur le thème qu'est l'amour.
Mes deux extraits préférés pour vous convaincre à lire le livre :
"-Mais elle le sait, dit Sara, elle sait tout. Pourquoi une jeune fille ?
- Je ne sais pas très bien, parce que les jeunes filles ça ne sait pas que ça veut, ça doit être pour ça, ça veut tout et rien, les choses et leur contraire à la fois. Mais aimer une jeune fille, c’est n'aimer personne puisque ça ne reste pas, puisque ça change en devenant femme."
"-Il n'y a pas de vacances à l'amour, dit-il, ça n'existe pas. L'amour, il faut le vivre complètement avec son ennui et tout, il n'y a pas de vacances possibles à ça.
Il parlait sans la regarder, face au fleuve.
-Et c'est ça l'amour. S'y soustraire, on ne peut pas"
C'est vraiment un roman absolument magnifique que je ne peux que recommander grandement, mais il est sûr que sa lecture sera différente en été, sous le soleil brûlant italien.
L'histoire peut sembler légère et futile mais elle recèle beaucoup de vérités sur le thème qu'est l'amour.
Mes deux extraits préférés pour vous convaincre à lire le livre :
"-Mais elle le sait, dit Sara, elle sait tout. Pourquoi une jeune fille ?
- Je ne sais pas très bien, parce que les jeunes filles ça ne sait pas que ça veut, ça doit être pour ça, ça veut tout et rien, les choses et leur contraire à la fois. Mais aimer une jeune fille, c’est n'aimer personne puisque ça ne reste pas, puisque ça change en devenant femme."
"-Il n'y a pas de vacances à l'amour, dit-il, ça n'existe pas. L'amour, il faut le vivre complètement avec son ennui et tout, il n'y a pas de vacances possibles à ça.
Il parlait sans la regarder, face au fleuve.
-Et c'est ça l'amour. S'y soustraire, on ne peut pas"
June 21, 2025
O amor pode ser entediante. Pode até parecer questionável se vale mesmo a pena ou se, no fundo, somos incapazes de viver sem ele.
Este livro é sobre o tédio das férias entre amigos, num lugar onde o calor arrasa a vontade, uma narrativa minuciosa que revela como o quotidiano do amor se constrói entre inquietações, altos e rasos, num ciclo onde a euforia e a angústia se confundem.
Marguerite Duras escreve com a precisão do banal; agarra no comum e, justamente por isso, nos arrasta para dentro dele.
Afinal somos todos pessoas comuns
Este livro é sobre o tédio das férias entre amigos, num lugar onde o calor arrasa a vontade, uma narrativa minuciosa que revela como o quotidiano do amor se constrói entre inquietações, altos e rasos, num ciclo onde a euforia e a angústia se confundem.
Marguerite Duras escreve com a precisão do banal; agarra no comum e, justamente por isso, nos arrasta para dentro dele.
Afinal somos todos pessoas comuns
This entire review has been hidden because of spoilers.
March 10, 2024
3,5
"Varme og kulde var meget forskellige ting. Varme var forbundet med idéen om ferie, det var kulde ikke. Varmedepression, solangst, som Diana sagde, følte man uden tvivl ikke så ofte som kuldedepression, men den var mere uudholdelig. Varme ansporede ikke en til at arbejde, men til den totale frihed, mens kulde tilsyneladende var mere frugtbar, den ansporede til handling. Idéerne spirede frem i mennesker om vinteren. Men om sommeren viste menneskers sande natur sig meget tydeligere. Menneskers opførsel fortalte mere om dem om sommeren end om vinteren. Det skulle man i hvert fald tro. I solen åbnede en persons karakter sig og lod sig se."
"Varme og kulde var meget forskellige ting. Varme var forbundet med idéen om ferie, det var kulde ikke. Varmedepression, solangst, som Diana sagde, følte man uden tvivl ikke så ofte som kuldedepression, men den var mere uudholdelig. Varme ansporede ikke en til at arbejde, men til den totale frihed, mens kulde tilsyneladende var mere frugtbar, den ansporede til handling. Idéerne spirede frem i mennesker om vinteren. Men om sommeren viste menneskers sande natur sig meget tydeligere. Menneskers opførsel fortalte mere om dem om sommeren end om vinteren. Det skulle man i hvert fald tro. I solen åbnede en persons karakter sig og lod sig se."
September 20, 2024
J’ai adoré ce livre ! L’atmosphère est tout ce que j’aime, l’été, la chaleur, la mer…
Cependant, il faut s’accrocher pour profiter pleinement de ce roman, et découvrir toute la beauté qui en découle.
Cependant, il faut s’accrocher pour profiter pleinement de ce roman, et découvrir toute la beauté qui en découle.
January 6, 2020
Oh la la
September 7, 2022
Entre l’amour et la haine il n’y a qu’un pas ; au milieu il y a Marguerite Duras.
February 8, 2025
bitter campari
August 18, 2025
agosto: aburrimiento y deseo
October 18, 2025
roman de vacances court et oppressant. la chaleur aplatit tout dans ce petit village au bord d'un lac, où les touristes boivent campari sur campari, se chamaillent et se plaignent de leurs vacances ratées. dialogues obliques qui éclairent les dynamiques nouées des couples - ennui fidélité désir, logistique du quotidien, bouffe et bals.
Displaying 1 - 30 of 96 reviews