Med ett omisskännligt språk och med tonvis av humor skildrar Johanna Thydell tonårens känslomässiga kaos, i brytpunkten mellan barndom och vuxenblivande, i gränslandet mellan galenskap och realism.
Moa har det utmärkt, tack så mycket. Hon bor med sin pappa, pappas fru Susanne och sin älskade lillebror Lucas. Sedan finns vapendragaren och bästa vännen Otto. Livet leker, himlen är blå. Moas mamma Hedvig försvann visserligen utan ett spår när Moa var två år gammal, men det är inte direkt något Moa går och grubblar över.
En dag berättar hennes pappa att Hedvig har hört av sig. Moas försvunna morsa vill hux flux träffa Moa, men aldrig i livet att hon tänker skutta in i en famn som försvann för fjorton år sedan. Det vore visserligen bra med en förklaring. Men Hedvig ska inte få inbilla sig att Moa vill ha något med henne att göra. Ett möte ska det bli, inget mer.
Johanna Thydell har tidigare skrivit tre ungdomsromaner: Augustvinnande I taket lyser stjärnorna, Det fattas en tärning och Ursäkta att man vill bli lite älskad. 2012 utkom den prisbelönta bilderboken Det är en gris på dagis (bild: Charlotte Ramel). Tillsammans med Jenny Jägerfeld har hon podcasten Superältarna.
(M)ornitologen by Johanna Thydell book review: (M)ornitologen is about a 17 year old girl whose name is Moa. One day, her father tells her that her mother, Hedvig, wants to see her. The thing is, it has been 15 years since Moa has last seen her mother...So together Moa and her best friend Otto plan a project where Moa dresses herself as a bird watcher but instead of being a actual bird watcher, she is a mum watcher. Moa has a specific name for her mother and that is: Coo coo. The reason is because the coo coo doesn't take care of it's children. The Coo coo has it's eggs and then leaves them in another bird's nest. That is basically the story's plot and it's one of the most interesting plots I've read. There was a lot I liked about this book. I liked how the book was quick paced and not slow and boring. The book made me turn the pages. There was quite a lot that happened in each section and that is the sort of book that I really enjoy! I liked that the book didn't have chapters except they were set in days until Moa goes to her mothers summer house and then day one, day two when she is at the summer house. It was interesting how the days were layed out, instead of chapters layed out. I didn't really dislike anything about the book, except that in my opinion, it deserves a sequel! I want to know more about Moa! The ending left me thinking. Overall, I give (M)ornitlogen a 4/5 stars ⭐️⭐️⭐️⭐️ Such an original idea!
Jag kan bara läsa några sidor i taget av denna bok sedan måste jag lägga den ifrån mig. Och det är inte för att jag inte gillar den utan för att den behöver få smältas. Jag måste smälta det jag just läst så att knuten i magen försvinner. En riktigt stark bok!
Lånade boken enbart för att Thydell var min favorit när jag var 15-16 någonting. Spenderade större delen med att tänka att jag var för gammal för denna, men att det var mysigt ändå. Thydell har ett väldigt speciellt sätt att skriva (för att inte tala om speciellt sätt att använda kommatecken). Känns ibland lite stressigt men funkar ändå. Sjukt duktig på att skriva humoristiskt i kombination med viktiga och svåra teman. Någonstans vid de sista tio (kanske fem) sidorna tyckte jag inte att jag var för gammal längre. Minns att jag älskade Thydells sätt att skriva för att berättelserna verkligen är utklipp ur någons liv och för att man inte får de klyschiga slut man väntar sig. Finns många frågor kvar, men det känns bättre så för att det känns "på riktigt". Hade jag varit yngre hade jag kanske kunnat relatera mest till Moa, nu är jag i mellantinget där jag förstår både Moa och Hedvig. Känns lite synd att jag redan läst Thydells andra böcker. Kanske dags att läsa om?
Tycker väll att den var helt okej. Måste säga att jag tycker att den var ganska mysig att läsa - gav mig sjuka sommarkänslor! Vet inte riktigt vad ”syftet” med boken var? Varvet helt enkelt att hon skulle ta reda på varför hennes mamma stack? Trots det tycker jag att det var en väldigt mysig bok som var väldigt lättläst (läste den i en och samma sitting). Så för att sammanfatta tycker jag att den var ganska mysig men skulle nog inte rekommendera den till alla.
Kommer alltid beundra Johannas sätt att skildra ungdomars svårigheter. Denna bok ville man inte lägga ifrån sig, men samtidigt var själva plotten ganska tråkig. Man hade önskat (SPOILER) att man kunde känna någon slags kärlek i slutet i form av kanske en kram, eller att Moa förklarar på något vis att hennes mamma är betydelsefull för henne. Man ville typ att hon skulle ändra sig.. Men sammanhängande så är det en fint skriven bok med ett nog rätt så vanligt problem bland unga (och vuxna).
It was honestly okay up until the ending, it just made me dislike this book. I felt like this book had no real meaning, or for me at least it was sort of pointless. The main character felt flat and was annoying. Nevertheless, I don't regret reading it because it was a very quick read, but it just wasn't for me.
Bra, och skönt med en bok som hade mer sansat tempo än "Ursäkta att man vill bli lite älskad"! Jag gillar Johanna Thydells sätt att skriva - alltid om unga människor mitt i ett vägskäl i livet. Moa gillar jag mycket, men jag kan också störa mig på henne ibland, vilket är en bra sak då jag inte tycker om endimensionella karaktärer. Kolla in den.
Innerligt och rått om längtan efter rötter och samhörighet, att förstå och förstås. Den sköra gränsen mellan vänskap och kärlek, längtan och fruktan av att dela med sig av sitt innersta. Med härligt grov humor.
Det bästa med den här historien är att den känns som på riktigt. Den bara är som den är, liksom karaktärerna i den. Inga onda, inga goda, bara vardagsrealism och det är väl inte så bara.
Comedy and tragedy all in one! How do you spy on your mother who disappeared when you were two years old? If you don't have a perfect plan? But a messy life to start with?
A book that is equally funny, touching and emotional; a really great mix. Johanna Thydell uses really humoristic punchlines to capture tha main character Moa and her study of the very rare "bird": her own mother. When Moa was only two years old her mother left. Now when she's back, Moa decides to visit her for five days, but disguises the trip as necessary for her school project in bird-watching. What is the mother like? Who is she, why has she been traveling so much? And most importantly: why did she leave?
Personally, I found it realistic and not at all muchy and lovey-dovey. Moa is funny and I like how the book also evolves around her friendship with Otto. The spin of the "bird-watching" is funny and creative, like how Moa tries to observe the life of "Göken" (or the Cuckoo, code name for the mother) and the other "birds" in the mothers life.
Such a fun read. And it was so much deeper than I excepted it to be. Okay, Johanna Thydell writes emotional books, but the premise makes it seem lighter. Moas mother is back, and Moa has to pretend to be a ornithologist to be able to figure out why her mother left her, and why she came back.
But the front page of the book is what amuses me the most because that really looks like Hannah Hart (MyHarto).
Bra bok, inte riktigt lika bra som de tidigare men bra. Roligt att läsa hennes böcker då vi läst svenska språket tillsammans för många år sedan. Djup och humor, det gillar jag. Roliga skrivtekniska detaljer, t.ex. kommentarer. Det gillar jag.