Våren 1961, några år före kulturrevolutionen, reste Cecilia Lindqvist till Beijing för att studera kinesiska och lära sig spela det urgamla stränginstrumentet qin (uttalas ch´in). Då visste hon ännu ingenting om dess märkliga toner, namn och inskriptioner, och hon hade aldrig hört de sagor och berättelser som musiken återger. Men bland hungriga studenter och äldre kinesiska lärde kom hon snart i kontakt med en uråldrig tradition.
Att spela qin var i det gamla Kina en sorts meditation, ett sätt att befria sig från världen och hitta en väg till visdom. Det var den bildade överklassens främsta instrument. Men också för trötta ämbetsmän, förvisade oppositionella och fattiga poeter erbjöd qin en tillflykt undan en hård värld och visade vägen till den kinesiska kulturens hjärta.
Bok som väver ihop både personliga historier omkring instrumentet och skriver om kinesisk historisk kultur kretsande kring det. Allt förstås sett ur ett svenskt perspektiv.
Upplever den som "varm" och "vänlig". Var en ganska långsam läsning för mig som är snabbläsare. Inte sagt i negativ mening utan snarare positiv. Jag saktade ner och "var i boken" mera. Läste den som en av böckerna ut en ärvd bokhylla och hade planerat att skänka bort den. Nu kommer den att bli kvar i min bokhylla.
It brought me back to a special period of time, when Chinese is still closed, and a Swedish lady study Chinese Qin, which has been forgotten by most of Chinese local people...This books show lot of enthusiasts of Qin and its stories.