När Thorsten Jonsson (1910-1950) gick bort vid fyrtio års ålder var det en bitter förlust för den nya svenska litteraturen. Han hade då en position bland de allra främsta. Hans vidsträckta bildning, hans psykologiska skärpa, hans rikt nyanserade stilkonst i förening med hans stora erfarenhet gjorde honom till en av 40-talets stora nyskapare.
Dimman från havet blev hans sista verk. Man kan kalla novellerna för en enda berättelse i fyra satser. Iakttagaren/berättaren, amerikanen Henry Taylor granskar sin kontinent ur fyra olika aspekter, från fyra punkter på USA:s karta, och med honom gör vi en upptäcktsfärd in i det ännu så bristfälligt utforskade område som heter Amerikas väsen, amerikanens själ.
Samtidigt rör berättelsen oss alla i vår tids tragik och vår tids livsmöjligheter. Vad som händer med Thorsten Jonssons så nära iakttagna gestalter där borta, det kan hända här också - vi vet det när vi har läst bokens första avsnitt, Dr Philip, Ted och Patricia. Människojakten, det politiska offerväsendet, kärlekens oro och ångest och sökandet efter blodets enkla, självklara lycka – allt detta speglas på dessa sidor som är så präglade av Thorsten Jonssons vakna intellekt, ömsinta förståelse, omutliga kritik och djupa, varma mänsklighet.
I fyra noveller får jag följa huvudpersonen Henry, som arbetar med att sälja båtmotorer på ett stort företag, när han möter vänner och Amerika ur fyra olika perspektiv på fyra olika platser. Novellerna går att läsa fristående men hänger samtidigt ihop, både genom huvudkaraktären, men också de av hans vänner som återkommer.
Gillade att boken kändes lätt, jag gled genom språket när jag läste. Gillade inte de så trista beskrivningarna av de kvinnliga karaktärerna, men jag får kanske ha visst överseende eftersom boken är utgiven 1950. Tyckte extra om miljöbeskrivningarna och tempot i boken sista novell ”Dimman från havet”.