"När jag var barn var jag tvungen att gömma mina Crumbserier för min mamma och pappa. Nu när jag själv är pappa måste jag gömma mina Crumbserier för mina barn. Trettio år har gått, och jag gömmer fortfarande mina Crumbserier.
Jag har diggat Robert Crumbs verk ända sedan 1967, då jag var en trumpen trettonårig scout i Portland, Oregon, som just läst klart Moment 22 och fattat att allt i mitt liv var fel. Mina polare och jag var töntiga wannabe-hippies. Våra föräldrar tvingade oss att klippa håret och gräsmattan, men vi vägde upp vår mesighet med att kolla in det allra skummaste mischmasch av musik, konst och böcker som vi kunde lägga vantarna på; grejer som Frank Zappas Freak Out!, Tuli Kupferbergs 1001 Ways to Beat the Draft, M. C. Escher- posters, The Fugs Virgin Fugs, och alla möjliga underground tidningar, psykedeliska flyers, och Big Daddy Roths hot rod-modellbilar.
Men så en sömnig eftermiddag ögnade jag igenom det senaste numret av Eye, en glassig tidning som var en sorts surrogat för den nya ungdomskulturen. Och precis där, på baksidan av postern som var inhäftad i varje nummer, började jag stirra med en febrig blandning av njutning och bestörtning på en frimärksstor reproduktion av omslaget till Zap Comics #1! Först i detta ögonblick fattade jag att det var detta jag väntat på under hela min pubertet.
När jag förberedde den här texten gick jag till bok hyllan och plockade fram alla serier, skissböcker, sam lade verk, intervjuer, och Crumbrelaterade sam lingsobjekt. Jag lovade mig själv att inte bli gråtmild, men efter att ha kollat igenom alla hans grejer, frossat i det i ett par månader, och när jag nu sitter här och skriver rent, så finns det inget sätt att komma runt det:
Det är en ynnest att få flämta och glo och skratta åt hans verk, för Robert Crumb är den främste."
Robert Dennis Crumb (born August 30, 1943)— is an American artist, illustrator, and musician recognized for the distinctive style of his drawings and his critical, satirical, subversive view of the American mainstream.
Crumb was a founder of the underground comix movement and is regarded as its most prominent figure. Though one of the most celebrated of comic book artists, Crumb's entire career has unfolded outside the mainstream comic book publishing industry. One of his most recognized works is the "Keep on Truckin'" comic, which became a widely distributed fixture of pop culture in the 1970s. Others are the characters "Devil Girl", "Fritz the Cat", and "Mr. Natural".
He was inducted into the comic book industry's Will Eisner Comic Book Hall of Fame in 1991.
Horrible. I knew this going in, as I'd already suffered through the beyond horrible film. But when I saw this up for grabs at the public library, morbid curiosity won the day, and I had to see if the comic were as horrible as the movie. It is. Disgusting art, disgusting text, disgusting plot. I hate the art style, the majority of the characters, especially the females, are truly hideous. That's before even getting into the illustrated genitalia of all the animal characters. The text is racist and misogynistic, it'd be right up Donald Trump's alley. And of course, the various plots. It's a series of comics, but they're all sexually explicit. *spoiler alert* Fritz has sex with his younger sister, he rapes a hippo woman, he takes drugs, gets in drunken brawls, attacks police officers, takes advantage of his friends, takes sexual advantage of several intoxicated and incapacitated female characters, cheats on his wife, organizes orgies, can't hold down a job, and, oh yeah, after taking carnal advantage of a bird woman, he eats her. He is a cat. I promise it's not nearly as funny or as shocking as it sounds. I think this shouldn't be read by anyone. Unless you're as high as a kite. In that case, by all means. It was written for you.
Difícil catalogar. Difícil puntuar. Difícil reseñar. Es una obra arrogante, llena de violencia sexual, de racismo abierto y desvergonzado, de un humor acidísimo. Difícil. También, muy estimulante, llena de una vitalidad imposible de ignorar.
Fritz the Cat é uma obra que não tem medo de chocar. Criado por Robert Crumb, o quadrinho usa o caos, o sexo explícito e a sátira para criticar a sociedade dos anos 60 e 70, especialmente as contradições dentro da contracultura. O personagem principal, Fritz, é um gato antropomórfico que se vê como um rebelde, mas na verdade, é um reflexo da hipocrisia e do egoísmo que permeiam todos nós. Ele busca liberdade, mas acaba aprisionado nas próprias ações, no próprio desejo.
Eu dei 4 estrelas porque, apesar de suas falhas evidentes e do excesso de provocação, Fritz the Cat é uma obra extremamente relevante e necessária. A crítica que ele faz à sociedade, à arte e à própria contracultura é incisiva, mas, ao mesmo tempo, o quadrinho se utiliza de um humor grotesco e muitas vezes desconfortável. A violência do conteúdo e a exploração de temas pesados são parte de sua proposta, e isso não pode ser ignorado. No entanto, é preciso ter cuidado na hora de criticar a obra, porque ela pode ser facilmente mal interpretada e até usada contra ela, o que subverte o propósito original de Crumb.
A obra não é para qualquer um — ela exige uma leitura atenta e uma mente aberta para os excessos que apresenta. É um espelho distorcido, mas ainda assim um espelho. E, nesse sentido, a sua importância está justamente no desconforto que causa. Não é uma obra de fácil digestão, mas que precisa ser lida e refletida, principalmente em uma época em que discutimos tanto sobre liberdade, identidade e os limites da arte.
Non mi voglio di certo elevare a conoscitore accanito di fumetti, ma non so se tutti quelli che hanno letto Fritz the Cat e l’hanno poi votato negativamente su gr sappiano di che anni si parla quando Crumb l’ha disegnato. Anni 60, Robert Crumb vende i suoi fumetti stampati a mano a Berkeley, prima università in cui nel 1964 c’è una rivolta studentesca. Le sue critiche erano rivolte al governo. Nel frattempo sta nascendo il movimento hippie e uno degli aspetti che lo caratterizzano è la libertà sessuale. Si può iniziare a parlare, dopo anni e anni di censure, del consumo di marijuana e altre droghe che fanno parte della vita degli studenti. Fritz the Cat, in quanto fumetto underground, non poteva non stare al passo coi tempi, in modo esagerato e proprio dellacontro cultura che andava formandosi. Potrà non piacere (ed è ovvio che va assolutamente disprezzato l’abuso sessuale) ma con Fritz the Cat, Crumb gioca sul sesso e la droga, cosa che per gli anni 60 è irriverente, nuova e in parte anche liberatoria. È grazie allo schifoso, violento Fritz the Cat, il primo vero fumetto dalla vena autobiografica, se oggi possiamo leggere memorie a fumetti.
Meni se ova kolekcija stripova uopšte nije svidela. Crtež izgleda kao skica, tabele su previše male, a slova sitna. Što se tiče same priče, razumem ovu težnju da se pokaže kritika društva kroz totalno mračne likove od kojih je svaka osoba nosilac nekog zla (podseća malo na Bojack-a Horsman-a, posebno poslednja priča kad Fric postaje poznati glumac koji se, nezadovoljan, stalno drogira i menja devojke za seks), ali mislim da je karikatura preterana i tipizirana, a pomalo i prevaziđena. Stripovi me nisu ostavili ravnodušnom, ali ne znam je li to gore od gađenja i nerviranosti koje sam stalno osećala. Ipak ovo sve mi liči na pokušaj isfrustriranog i jadnog pisca da bar kroz lik mačora šmekera ispuni sve svoje skrivene želje za porocima i ženskarstvom. Već prva priča sa incestom (iako su likovi mačke) mi se smučila (posebno jer sam pročitala da je Kramb lik mačka Frica napravio da zabavlja mlađu sestru?!) i tako je ostalo do kraja. Ne znam šta bih pohvalno rekla za ovaj klasik koji meni liči na pornografsko štivo. Možda mi je najupečatljivija kritika Kineza komunista koji su napravili novo oružje protiv američkih imperijalista. U pitanju nije atomska bomba, već projektil koji će da prenese 400 miliona Kineza na teritoriju SAD-a gde će ih lako brojčano pokoriti, a samim tim će Kina rešiti problem velike populacije. Sve u svemu, ovaj strip je možda bio revolucionaran i šokantan za vreme nastanka, ali sad je samo mučan, iako satira društva i dalje može da se primeni.
Kedi Fritz, Kötü Kedi Şerafettin'in üniversite okumuşu denebilir. İlk birkaç hikaye ilgimi çekti, ancak sonlara doğru mizojini tavan yapınca midem bulandı. Açık saçık içerikle bir sorunum yok, ama hayvan karakterler kullanmak, kadınların hepsini aptal kurgulamak için ve daha da kötüsü, tecavüzü meşrulaştırmak için bir bahane olamaz. Tek bir artısı var, o da Crumb'ın, Amerikan karşı-kültürünün atıllığıyla ve hippi arkadaşlarının kofti asiliğiyle hiç acımadan dalga geçmiş olması.
Non apto para wokes nin persoas que non saiban ler entre-liñas, ou que non se molesten en coñecer o contexto dos comix underground nos eua. Contén humor autodepreciativo, crítica á sociedade do seu tempo, o grotesco, o repulsivo, hipocresía... Non é nin máis nin menos do que pretende, se buscades un mesías non é aquí
La década de los 60 fue la del auge de los comix, obras contraculturales y contestatarias que se rebelaban contra el mainstream de la industria editorial. Una de las tiras más icónicas fue la de este cínico gato antropomorfo. Estaban llenas de crítica social, sexo explícito, violencia gráfica y mucho humor negro, pero negrísimo. Un escándalo para las buenas conciencias de entonces, y aún de ahora. El volumen reúne las múltiples historietas breves que fueron creadas por Crumb a lo largo de los años.
No sé si Crumb lo pretendía, pero Fritz es una buena caricatura de los sobrevalorados beatniks. Por lo demás, entiendo que no se haya editado casi en España, parece un trabajo marginal dentro de la obra del autor.
Probabilmente uno dei fumetti più schifosi nei quali mi sia mai imbattuta. Razzista, misogino, volgare, pieno di violenza gratuita. Sono sicura che ci sia anche altro, ma per me è stato impossibile andare oltre le prime storie.
tam bir klasik, abartı ve mizah. dünyanın saçmalığına bir ağıt kedi Fritz'in yaşamı, hareketi ve ölümü. Robert Crumb, David Lynch'i dahi etkilemiş bir çizerdir.
Deze Nederlande editie bevat drie Fritz the Cat-verhalen: 'Fritz Bugs Out', 'Secret Agent for the C.I.A.' en 'Fritz the No-Good'. In de eerste twee verhalen is Crumbs tekenstijl nog in ontwikkeling, maar in het laatste verhaal is deze al helemaal op orde. De drie verhalen zijn niet zozeer grappig, als wel uitstekende exponenten van de Amerikaanse tegencultuur van de sixties en daarom nog immer heel lezenswaardig.