"Vi satt i Eriks bil, susade genom landskapet och lyssnade på vit makt-musik i stereon. Det var som vilken annan dag som helst, och vi var som vilket par som helst."
Ja du, Anna-Lena, majoriteten av par lyssnar säkert på vit makt-musik tillsammans under bilfärder...
Kände inte till varken författaren eller storyn bakom boken när jag bestämde mig för att läsa den, så mina kommentarer är enbart baserade på innehållet i boken.
Det första man kanske tänker när man bestämmer sig för att läsa den här typen av bok, dvs om någon som propagerar så stark för något så negativt, är att man har lite förutfattade tankar kring personen i fråga. Att personen borde vara ond rakt igenom. Men, enligt mitt egna tycke, så tror jag inte fallet är så gällande Anna-Lena. Hon verkar vara en ganska så snäll och kreativ människa (kanske något självcentrerad, boken kretsade lite för mycket kring "jag" och inte "dom" eller "vi", men det kan vara lika mycket författarens fel) men det jag tror fick henne att hamna i fel umgänge enbart var för att hon inte verkar vara den smartaste individen. Missförstå mig inte, jag kanske inte heller är den skarpaste kniven i lådan, men hon genomför större delen av sina val utan att se några som helst konsekvenser. En förmåga som de flesta vuxna människor besitter.
En sak som störde mig i boken var följande kommentar från en diakon gällande att hon skulle förlåta sig själv; "Den enda synd man inte kan förlåta är att säga nej till kärleken. Och det gör ju inte du. Allt annat kan förlåtas."
Störande att hon accepterade detta som ett sätt att förlåta sig själv (positivt att det enbart var för tillfället och att hon faktiskt fann en bättre väg till förlåtelse, dvs denna boken för att sprida budskapet), men jag hakade upp mig mer på själva kommentaren. Vet inte men i min värld finns det oförlåtlighet; pedofili, våldtäkt etc.
Något som måste nämnas; boken är inte skriven väl enligt mig. Majoriteten av materialet är skrivet väldigt enkelt och totalt odetaljerat, man saknar väldigt mycket information. Det jag hade önskat var mer om hennes uppväxt och mindre om att Anna-Lena stör ihjäl sig på att henne sambo blir full en gång i kvartalet. Dock är det som boken saknar mest av, och som det marknadsför att den har, är en inblick i denna värld av nazism. Visst skrivs det om dessa saker men det lämnar kvar mycket att önska och jag tror faktiskt att Anna-Lena besitter denna information men att det bara inte kom med. Tråkigt.
Hade jag rekommenderat andra att läsa den? Nej, om dom vill läsa en bra bok. Ja, om dom har tröttnat på sina övriga Svensson-pockets (läs; kriminalare) i bokhyllan och vill ha något som inte anstränger det som finns bakom pannbenet allt för mycket.
Kort sagt; boken har ett bra budskap (dvs nazism = dåligt) men det når inte riktigt fram när det skrivs mer om familjelivet än de organisationer som den världen består utav.