Leo, Natta och Teddy är rädda och utmattade efter den skrämmande drabbningen med lärarinnan. Delar av skolan förstördes i en brand, men kan mardrömmen verkligen vara över? Eller finns det någon som vill ha upprättelse? Som vill dem illa.
Skolans nya vikarie har nyligen flyttat till trakten med sin familj. Han är ung och rolig, och intresserar sig på ett sätt som är svårt att värja sig emot. Men snart anar de alla tre att något inte står rätt till i hans hus i skogen. Huset där en fader, galen av sorg, anklagade sin äldsta dotter när hennes syskon dog i en eldsvåda. Där en mycket gammal ondska slog rot och började gå i arv.
Frostbitna är den tredje delen i Lena Ollmarks serie Firnbarnen. I serien ingår även Inmurade och Brännmärkta.
Ollmark är en mästare på mellanstadieskräck. Med spökhistorier, ovetande vuxna och lågstadiebarn som ritar mystiska figurer och skanderar ramsor.
Tredje delen i Firnbarnen kan läsas fristående, men det är nog bäst att läsa böckerna i ordning. Frostbitna börjar strax efter bok två och dectre barnen anar att ondskan ännu inte är besegrad. Och här är mitt problem med läsningen, Alltså jag älskade bok ett och två. Jag tyckte de var nutida men gammaldags och med trovärdig men överraskande handling. Och jag blev rädd!!! Jag ryser mycket av denna sista del också . Men jag blir också förvirrad. Hur kunde de upprepa sina misstag igen !!!! Det är lite samma plot. Jag fastnar inte gör karaktärerna. Och jag fattar inte slutet!!!! Jag måste prata med mån läsare om det, jag måste vara trög för jag får det inte att gå ihop. Vem var vad? Och varför. De andra två böckerna är superbra, den bär känns mer som en upprepning än avslutning. Tråkigt. Fast en oerhört ryslig upprepning .
Det är fem år sen jag läste förra delen av Firnbarnen och den här har antagligen suttit i min bokhylla lika länge. Jag gillar skarpt hur kusliga alla böckerna är och flera gånger blev den här delen så pass kuslig att jag satt med rysningar. Jag kommer aldrig se nattfjärilar på samma sätt igen. Frostbitna utforskar ursprunget till ondskan och barnen (speciellt Natta) tar reda på vad som hände för att lärarinnan skulle hamna där hon hamnade. Jag uppskattar hur författaren skriver barnen. De är tolv år gamla och hon gör det så tydligt att de står med ena foten i tonåren och den andra kvar i barndomen. De vill så gärna bli tagna på allvar av de vuxna i sin närhet och inte bli sedda som "bara barn", samtidigt som de kräver stöd av sina äldre. Barnen beskriver den nya läraren Viktor som så mycket äldre än dem, men samtidigt som mycket yngre än de andra lärarna, vilket får mig att tro att Viktor inte ens är trettio år än och hans beteende genom hela boken är något som jag verkligen kan relatera till. Natta försöker desperat upprätthålla sin image som den duktiga, Teddy försöker desperat att bli sedd som en person utöver det vanliga, och Leo försöker desperat att bryta från sin ligistimage. De är barn halvvägs ur barndomen och författaren beskriver de så väl. Teddys suck och stön över att de vuxna inte förstår är något som jag fortfarande kan relatera till. Under bokens gång får läsaren "höra" diverse olika spökhistorier och de hänger alla ihop med ondskan. Jag läste den här boken mitt i natten med minusgrader utomhus och jag rekommenderar starkt att alla gör likadant.
Jag förstår inte hur mellanstadiebarnen som jag jobbar med pallar med Firnbarnen (Del 1 heter Inmurade och del 2 Brännmärkta). Det är en ruskigt bra skräckserie men jag hade aldrig i hela livet klarat att läsa den som barn! I den sista och avslutande delen finns ett litet kapell som påminner mig om en extremt obehaglig plats i True Detective. Bara det, att Lena Ollmark kan skapa så gastkramande miljöer och människoöden - det är konst!
Som bokserie håller alla tre böckerna en väldigt bra linje och knyts ihop i sista delen. Som bok för sig är den lite av en väntan på att något ska hända. När det väl slår in är det kanske inte helt som jag hoppats. Men jag är väldigt glad att Ollmark lagt tre böcker på Firnbarnen, för hon har lyckats skapa fasansfulla levnadsöden och en riktigt, riktigt bra läskig stämning!
Tredje boken och fortfarande så fruktansvärt obehaglig att läsa! Tvåan är nog dock min favorit, även om Ollmark spinner vidare på historien här så töjer hon på gränserna. Å andra sidan är det faktiskt en mellanåldersbok, så det är mer än tillåtet. Det var dock ett par delar som förvirrade mig då det var saker som inte stämde överens med föregående bok, som den där specialuppgiften, visst uppmuntrade lärarna dem i Brännmärkta att göra den tillsammans? Och visst var det Bibbi och inte Anders som höll i den? Petitesser, men ändå frustrerande. Utöver det var boken en suveränt ruskig skräckis!
Precis som dom två tidigare böckerna i denna serie är bok 3 en bok som man inte vill sluta läsa.
Spänningen i den fångar upp en totalt och man vill bara veta vad som kommer hända och hur det ska gå för barnen. Jag hade nog själv inte klarat av att läsa den som barn då jag tycker den är läskig men nu som vuxen uppskattar jag den mycket.
Lika läskig som de föregående två i serien. Imponerande hur Ollmark klarar av att få storyn om lärarinnan att växa i varje bok utan att det känns långsökt.