Din tjänare hör

Jernbanan #1

by Sara Lidman

Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.

Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana - senare av bygget av norra Stambanan - genom hans hemsocken Lillvattnet.

Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket - ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.

Sitt sista tal håller han - istället för kungens uteblivna invigningstal - när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.

Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava - Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar - sockenhorans dotter, IsakMårten - storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.

Genres: Fiction, Swedish Literature, Historical Fiction

256 pages, Hardcover

First published January 1, 1977

About the author

Lidman was raised in the Västerbotten region of northern Sweden. She studied at the University of Uppsala where her studies were interrupted by her receiving tuberculosis. She achieved her first great success with the novel Tjärdalen (The Tar Still). In this novel and in Hjortronlandet she depicts themes like alienation and loneliness. In this and her following three novels, she described the difficult conditions for poor farmers in the northern Swedish province Västerbotten during the nineteenth century.

Her innovative style was influenced by dialects and biblical language.

In connection with her first four novels, she wrote a number of texts with strong political content. She engaged in protest against the Vietnam War (including traveling to North Vietnam and participating in the Russell Tribunal) and apartheid in South Africa. She also supported the miners strikes in North Sweden and was active in the Communist movement and after that in the environmentalist movement. After 1977, she wrote five additional novels that dealt with the colonization of northern Sweden.

She was awarded a number of prizes, including the Nordic Council's Literature Prize for her work Vredens barn.

Reviews

[Mina Widding · Rating 4 out of 5]

Ja ni, det här språket hon har! Det sjunger vidare i mig, och det liksom förutan vad det handlar om. Vad det handlar om är ju också så livsviktigt, de här människorna, den här platsen, det här arbetet i armod, den här tron på framtiden som Didrik ser lysa i Jernbanans skenor. Och jag älskar hur hon tar sig friheter med berättandet, låter det mer poetiska och symboliska varvas med narrativ och rörelser och händelser, och anekdoter som får plats och liv. Hon bryter till och med fjärde väggen! Ser fram emot att ta emot följande böcker i eposet.
Var som tvungen att läsa när jag började läsa hennes dagböcker, det är ju sammantvinnat. Och jag har läst alldeles för lite Lidman i mina dagar.

[Roland Hassel · Rating 3 out of 5]

När hon skriver riktigt bra, vilket inte sker egentligen ofta, men sker, skriver hon inte bra i en konventionellt mening, utan i en helt okonventionell mening; i det att meningar, anslag, infall känns fullkomligt nya, aldrig tidigare använda, språket på ett helt överrumplande vis färskt, eget, nytt. Men det är också, mest, en aningens tung läsning, försvårad av västerbottnisk slang från 1800-talet och otaliga bibliska referenser och allusioner. I motsats till sina samtida författarkollegor som beskriver fattig landsbygd är det också en i grunden ganska munter bild av livet, svårmod finns men det är inget Enqvistskt, Torgny Lindgrenskt eller ens Mobergskt mörker, snarare liknar vardagsbeskrivningarna en lite mindre busig, jag vill säga Fritjof Nilsson Piraten. Men det är andra gången på kort tid jag liknar någon vid Piraten, som jag nog inte läst sen jag var tonårig, så förmodligen projicerar jag bara mina idéer om hur en någorlunda gladlynt folklivsskildrare skriver på den ystra skåningen.

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 3 out of 5]

Jag har påbörjat den sjudelade västerbottenpajen om när ”Öfvre Norrland” får järnväg. Men så långt kommer vi inte i den här första delen som utspelar sig i slutet av 1800-talet, i byn Lillvattnet. Där bor huvudpersonen Didrik Mårtensson som tillsammans med byns karlar deltar i det hårda arbetet med utdikning, för att nya vägar ska kunna byggas. Didrik är tvåspråkig och kan – till skillnad från många andra – läsa på rikssvenska i Skjellet-avisen och vet därför att ”från det verkliga Schwärje sändas helt visst anrop till Kronans alla socknar och undersåtar”. Det gäller järnvägen som han vill vill leda till byn för att öppna portarna till resten av Sverige.

Sara Lidman (1923-2004) behöver knappast någon närmare presentation. Jag har dock undrat varför jag sällan sett hennes namn i olika bokforum, till skillnad från exempelvis Moa Martinsons, Selma Lagerlöf, Kerstin Ekman eller hennes efterföljande Nina Wähä och Karin Smirnoff. Nu vet jag.

Jag älskar västerbottenpaj men den här är.. seg. Din tjänare hör är en fragmentarisk essäroman. Dialekten och de många olika karaktärerna gör den svårläst. Lidman växlar hej vilt mellan olika berättarperspektiv, ämnen, dialekter och språkbruk. Jag får kämpa för att hålla fokus och somnar gång på gång ifrån boken. Lidmans språkskatt är ganska svårsmält. Men jag hittar ordlistan längst bak och vänjer mig sakteligen vid skjelletmålet. Jag tycker det är en rörig men samtidigt smått fantastisk berättelse med ett gripande tema.

Sara Lidman talar från det perifera Sverige via Didrik som för en kamp mot centralmakten. Därför måste hon åtminstone delvis använda det västerbottniska folkmålet. De två språken är en dikotomi som förstärker andra motstående värden i romanen som stad/glesbygd, ord/jord, civilisation/bondesamhälle, världsman/inskränkt, rik/fattig, rikssvensk/västerbottning. Sverige kan likställas med en kolonialmakt som förtrycker och exploaterar Västerbottens mark och människor.

Titeln belyser Didriks önskan att kunna svara när centralmakten talar, han tycker att de ska ”taga emot Kronans anrop med det stolta svaret: tala Herre din tjänare hör.”

Det här är således en bok om klass, makt, språk, historia, religion, kultur och fördomar i Sverige. De kvinnliga karaktärerna är lika tuffa som jag tänker mig författaren själv. Men inte slipper de undan frozen fright för det.

”Det gick inte att behålla både granens språk och skolans språk, utan jag fick lov att ta ett.”

Jag är inte speciellt sugen på nästa bok. Men jag är nyfiken på flera av karaktärerna: grävmaskinen Spadar-Abdon som arbetar fyra gånger så snabbt som sina kollegor. Den alkoholiserade doktor Ström kan tala om orättvisor men gör det med ord som inte Didrik förstår. ”Rikssvensken” Holmgren som visar sig vara lika grisig som andra män i byn och så Didrik och hans kärlek Anna-Stava.

”Hur annorlunda han tänkt sig de finas liv; att de som aldrig behövde dika eller mocka gödsel skulle ha en kroppslig stolthet – föra sig ädelt och hava ett i allo höviskt skick.”

[Evelina Liliequist · Rating 3 out of 5]

Min första Lidman, men inte den sista! Även om den krävde sin läsare. Hade det inte varit för min kärlek till Västerbotten, till dialekterna och nostalgi boken väckte i mig så hade jag nog inte fastnat. Berättelsen är spretig och emellanåt går en vilse i historien, men till sist kom jag hem i stilen.

Väl värd att läsa och gav mersmak!

[Lale Svensson · Rating 3 out of 5]

Vackert och ålderdomligt språk. Hon har en helt egen röst.

[mera Mira · Rating 3 out of 5]

Den är speciell men kommer inte glömma den

[Siri]

Lidman är ju fantastisk som alltid.

[Eva · Rating 4 out of 5]

Första två tredjedelarna, lägger landet, 1800-talets obygd, gränsen mot vildmarken, den otyglade, kärren som kräver hårt arbete att dika, stenar att få ur den obanade marken, allt beskrivs via samtal, hörsägen, poetiskt, som en impressionistisk målning av suddiga färgklickar som flyter samman först sedan man backat ut ur dess närhet. Samtal och minnen rör sig fram och tillbaka i tiden lär oss känna traktens folk, en per kvadrat kilometer, som inte känner andra böcker än bibeln, och fått sina namn därur, och nästan ingen är skrivkunnig, för i skogen ligger Schwärje så långt borta.

Men Didrik Mårtensson känner intuitivt att livet och världen har mer att ge, bara de hade järnväg och kunde bindas samman med resten av landet. mot slutet har länsman Holmgren fått upp ögonen för Didriks talanger att tala och skriva, och hur de med hjälp av klokhet, handelsbod och gästgiveri, skall göra sin socken intressant nog att få ekonomerna söderöver att vilja dra järnvägen åt deras håll. För de har rikedomar - Skogen.

[Anja Hildén · Rating 4 out of 5]

Jag tappar tråden ibland; inte för dialekten utan för att jag inte riktigt hänger med i det outtalade jag förväntas förstå. Men hon är makalös på att göra att dom där 1800-talsmänniskorna till levande personer, till medmänniskor.

[Jark Lulle · Rating 3 out of 5]

Intressant språk och karaktärer, men något fick mig att att inte riktigt fastna. Det enda jag läst av Lidman sedan innan, Tjärdalen, älskade jag och hade höga förväntningar på den här. Ska definitivt läsa del 2 i Jernbanan i vår, kanske omvärderar den här efter den.

[Åsa Svensson · Rating 4 out of 5]

"Han gick till handelsboden utan annat ärende än att få trängas".
Glesbygdslivet i 1800-talets slut, så som det skildras av Lidman i denna bok, känns väldigt aktuellt.

[Susanna Forssblad · Rating 5 out of 5]

Ibland läser man något som är till synes långsamt, utdraget och inte så händelserikt, men sedan inser man, när man läser och hela tiden vill fortsääta, att just detta är stor litteratur. Det här är text som säger så mycket genom sina små, anekdotiska berättelser.

Det är del 1 i Sara Lidmans epos Jernbanan, som handlar om livet på landsbygden i Västerbotten på 1800-talet. Det handlar om klass, relationen mellan land och stad, drömmar, kroppsligt arbete som mening och samtidigt frågan om hur själen kan få sitt utlopp på annat sätt. Läs läs!

[Jacob Tjernström · Rating 3 out of 5]

Blir liksom inte mer än en lång prolog för resten av eposet. Den stora skaran karaktärer introduceras men hinner aldrig bli fördjupade då nästa aspekt av Lillvattnet ska redogöras för. Har svårt att känna någon slags förhållande för boken i sig utanför resten av eposet.

[Lisa Schagerström · Rating 3 out of 5]

Kanske är jag för disträ för Lidman för tillfället, men jag tyckte att boken var långtråkig. Ibland tjongar det till i meningarna på ett fantastiskt Lidmanskt sätt, men mest var det bara okej.

[Axel W · Rating 4 out of 5]

Bra! Härligt med en bok utan skurkar, förutom stockholmarna och myggen förstås >:(

[Em · Rating 5 out of 5]

Rereading these bc i gifted them to my mom for christmas… i think the prose is just fantastic

[Mattias Jakobsson · Rating 4 out of 5]

Uppläst med dialekt vilket alltid går hem hos mig, kan ibland bli svårt att förstå dock. rekommenderar att ha någon äldre från Norrland till hands som kan stödja med ”översättning”

[Märta Sahlsten · Rating 1 out of 5]

Läste halva, sjukt svår då den bland annat är skriven på mycket dialekt. Synd då jag verkligen är intresserad av Norrlands sekelskifte

[Sofie]

Läste in klar den här. Stilen är intressant men föll mig inte i smaken. Jag är oftast ute efter berättelser som kan fånga mig och denna gjorde inte det.