Det är höst. Före detta filosofistudenten Herman för en stilla tillvaro i utkanterna av Berlin. Han går ut för att handla, sitter på en bänk och betraktar förbipasserande, återvänder hem och tillagar en kyckling. Vissa dagar regnar det. En dag slutar hans flickvän att höra av sig. I den digitala verklighetens utmattande informationsmättnad smälter världen ihop till ett enda pågående nu. Genom bakgator i Berlin, Paris och Lissabon följer romanen en man som tycker sig finna en väg ut ur verkligheten. Men har det som hänt verkligen gjort det? I en värld där allting är sammankopplat och genomlyst leder ingenting till någonting. Det finns inga förklaringar. Det finns inga berättelser. I en värld full av närvaro är det som är borta det enda som märks.
Titeln är perfekt, för det är verkligen som att befinna sig i nuet hela tiden. Jag lyssnade på den och sveptes genast iväg i flödet av iakttagelser och funderingar.
Ju äldre jag blir, desto bättre tycker jag om klichéer. Tidigare i livet har jag inte på några villkor kunnat acceptera platta karaktärer eller onyanserande och psykologiskt otrovärdiga berättelser men ju mer erfarenheter jag har samlat på mig, desto tydligare ser jag klyschorna i livet. De är många och människor är för det mesta enkla och deras inneboende konflikter uråldriga. Det är kanske därför jag gillar "Nu". På grund av klyschorna. Herman är förvisso inte enkel eller platt men alla läsare förstår honom, vet vem han är, har sett honom förut. Vissa kanske är trötta på honom men det är inte jag. Irriterad, kanske, men inte less. "Nu" är en lite tunn roman, men den räcker. Den bär.