Ju äldre jag blir, desto bättre tycker jag om klichéer. Tidigare i livet har jag inte på några villkor kunnat acceptera platta karaktärer eller onyanserande och psykologiskt otrovärdiga berättelser men ju mer erfarenheter jag har samlat på mig, desto tydligare ser jag klyschorna i livet. De är många och människor är för det mesta enkla och deras inneboende konflikter uråldriga. Det är kanske därför jag gillar "Nu". På grund av klyschorna. Herman är förvisso inte enkel eller platt men alla läsare förstår honom, vet vem han är, har sett honom förut. Vissa kanske är trötta på honom men det är inte jag. Irriterad, kanske, men inte less. "Nu" är en lite tunn roman, men den räcker. Den bär.