Första boken av Platons ”Skrifter” i ny översättning från det grekiska originalet av Jan Stolpe. Bok 1 innehåller åtta av de klassiska texterna. I ”Sokrates försvarstal” ger Platon ett porträtt av sin vördade läromästare när han står inför rätta, anklagad för att ha vilsefört ungdomen och infört nya gudar. I ”Kriton” förklarar Sokrates varför han inte vill rymma ur fängelset och undkomma sin dödsdom. ”Euthyfron”, ”Laches” och ”Den mindre Hippias” är tre korta dialoger där Platon låter Sokrates använda samtalsformen för att påvisa begreppsoreda och ogenomtänkta ståndpunkter. Temat i ”Gästabudet” är kärleken, i ”Faidon” själens odödlighet. ”Gorgias” är en av Platons allra fränaste skrifter, där han går till angrepp mot ytlig talekonst och mot den cyniska maktfilosofi som han anser ligga till grund för politiken i hemstaden Athen. Jan Stolpes översättning av Platon planeras utkomma i sex böcker och skall omfatta alla skrifter som går under Platons namn, även de mindre kända och oäkta skrifterna. Översättningarna är försedda med förklarande noter.
Sokrates försvarstal, Kriton, Euthyfron, Laches, Den mindre Hippias, Gästabudet, Faidon, Gorgias
I Jan Stolpes lovordade översättning kommer nu Platons Skrifter: Bok 1 i storpocket. Det finns få texter som har haft lika stort inflytande över det västerländska tänkandet. I den här volymen förekommer bland annat Sokrates försvarstal, där Platon återger sin läromästares argument för sitt liv efter att denne dömts till döden. Även Sokrates sista tid i fängelset gestaltas, men det är inte bara hans bittra öde som finns här. I Gästabudet hålls tal till kärleken.
Plato (Greek: Πλάτων), born Aristocles (c. 427 – 348 BC), was an ancient Greek philosopher of the Classical period who is considered a foundational thinker in Western philosophy and an innovator of the written dialogue and dialectic forms. He raised problems for what became all the major areas of both theoretical philosophy and practical philosophy, and was the founder of the Platonic Academy, a philosophical school in Athens where Plato taught the doctrines that would later become known as Platonism. Plato's most famous contribution is the theory of forms (or ideas), which has been interpreted as advancing a solution to what is now known as the problem of universals. He was decisively influenced by the pre-Socratic thinkers Pythagoras, Heraclitus, and Parmenides, although much of what is known about them is derived from Plato himself. Along with his teacher Socrates, and Aristotle, his student, Plato is a central figure in the history of philosophy. Plato's entire body of work is believed to have survived intact for over 2,400 years—unlike that of nearly all of his contemporaries. Although their popularity has fluctuated, they have consistently been read and studied through the ages. Through Neoplatonism, he also greatly influenced both Christian and Islamic philosophy. In modern times, Alfred North Whitehead famously said: "the safest general characterization of the European philosophical tradition is that it consists of a series of footnotes to Plato."
Jag tycker om Sokrates, man får en känsla av hans röst som alla typ böjer sig inför. Och så dricker han giftbägaren sedan han bevisat att döden är oacceptabel för själen, som därför är odödlig. Hans själ lever åtminstone i Platons skrifter. Men det kommer inte ens nära bibelns budskap. Kärleken är viljan till gemenskap med det sköna. Men det sköna är att frigöras från begäret, renheten, detta perspektiv saknas liksom hos den moderna religionen
En bok med flera skrifter där Platon framlägger sin filosofi med hjälp av Sokrates som huvudkaraktär. Att Platon lägger upp det på detta sätt gör det lite svårt att särskilja Platons och Sokrates filosofi, då Sokrates aldrig skrev ner något. Skrifterna består främst av dialoger där Platon, genom Sokrates, med hjälp av frågor och slutledning försöker komma till kärnan av de begrepp hans diverse samtalspartners använder i sin argumentation. Skrifterna handlar om en rad olika ämnen, däribland ärlighet, kärlek, rättvisa, dygd och godhet.
Istället för att rada upp de olika skrifternas innehåll tänker jag istället lista de viktigaste sakerna jag tar med mig från denna bok:
- I "Sokrates försvarstal" försvarar sig Sokrates i rätten mot de anklagelser som riktas emot honom (som SPOILER ALERT leder till dennes avrättning). I försvarstalet beskriver Sokrates att han har en "daimon" som följer efter honom och varnar honom när han säger osanningsenliga saker. Denna "daimon" (vilket rimligtvis kan tolkas som Sokrates samvete) är dock tyst när det inte finns någon uppenbar osanning i det Sokrates säger. Sokrates tolkar detta som att han har en gudomlig ledsagare som funkar som ett verktyg för att skala bort det falska i hans tankegångar, och som åtminstone leder honom till att inte ljuga eller sprida missriktade åsikter. Detta är något som jag verkligen kan relatera till, då jag själv känt, och känner, att något skär sig inom mig när jag säger något som inte är rätt eller genuint.
- I princip alla dialoger stöter Sokrates på motsägelser i det hans motparter säger. Han rotar systematiskt upp dessa genom att ställa frågor om vad de menar, och försöker komma till botten med vad de har för grundbegrepp. Han leder sina samtalspartners till vad följderna blir av deras påståenden och visar upp för dem hur de har fel. Samtalen verkar alltid leder till grundläggande antaganden som hålls. Detta tycker jag är mycket intressant, då det får mig att rannsaka mina egna antaganden och vilka grunder mina ståndpunkter har. Jag tycker att det är viktigt att åtminstone försöka vara internt konsekvent i sina antaganden och dess konsekvenser; för hur kan man någonsin vara säker på att man har nått absolut kunskap eller sanning?
- Som en följd av den föregående punkten msäger Sokrates genomgående att han när som helst är villig att ändra ståndpunkt om han skulle bli vederlagd. Denna intellektuella ödmjukhet ser jag som en dygd och något eftersträvansvärt, då jag med många andra (alla?) oftast är för envisa och stolta för att ändra åsikt.
- Jag tycker mig även se flera spår av Platons formfilosofi genom texterna, speciellt i "Gästabudet" som handlar om kärleken. Kärlek kan ta flera specifika former, men kärleken i sig själv står ovanför de specifika manifestationerna. Kärleken är en Form, en Idé, ett grundkoncept, som bara upplevs genom den skugga som projiceras i människans perception och känslor. (När jag beskriver detta känner jag att jag är ute på lite djupt vatten, då jag inte är helt säker på att jag skildrar idén helt korrekt. Men formfilosofin är något jag försöker greppa genom att skriva om det.)
Sammanfattningsvis en mycket läsvärd och intressant bok då den dels har legat till grund för i princip hela västvärldens tanke och filosofi, och dels för att den fick mig att tänka och reflektera rejält emellanåt (vilket jag verkligen uppskattar). Boken är inte speciellt komplex, mer än att Sokrates emellanåt är väldigt meta vilket ibland kan bli förvirrande.
This book was lots of fun to read, and while I was bothered by the occasional leaps of logic, all in all I enjoyed this a lot (though whether I agreed is a different matter).
This entire review has been hidden because of spoilers.
Läste alla, men denna recensionen är specifikt till den sista texten "Gorgias" eftersom jag recenserat de andra separat redan. Gorgias får 4.4/5 av mig. Mest pga en otrolig sak som sker runt mitten -- när Kallikles kommer in och grundligt ifrågasätter hela Sokrates sätt att leva. Tyvärr fulländar han ej sin kritik -- han fastnar i hedonism, som inte är en bra lösning.
I denna blir en sak tydligt; det att leta efter visdom och kunskap, för Sokrates är det viktigast av allt; -- varför? Jo, för en okunnig man kommer agera felaktigt och dumt; han kommer till och med "agera mot sin egen vilja" som Sokrates uttrycker det ---- alltså, han agerar definitivt, men sett i ett bredare perspektiv så agerar han inte enligt "sina intressen", vad än dessa kan vara. Så implikationen av detta blir just att du måste skaffa visdom INNAN du agerar. Låter snart som en paradox, för -- då måste du anta att denna kunskapshämtning är rätt sätt att leva -- men i de flestas erfarenhet är det väl så -- att inskaffa mer kunnande har oftast lett oss till att förakta våra tidigare val; som ofta är så förhastade och dåraktiga. Så låt oss bli som Sokrates och inhämta visdomen först. Mer självifrågasättande sker; och det är nog den bästa delen av dialogen. I början av dialogen tror man att man vet vad man ska förvänta sig -- det vanliga, Sokrates mobbar några Athenare tills de är förargade och förvirrade. Men här möter han nästan sin match -- en rätt Nietzschean karaktär nästan, som verkar se allting mycket bredare och i större perspektiv än vi kommit att förvänta oss. Platon verkar gå utanför sig själv -- gå bortom ramen han satt upp. Kallikles sätter upp en ny ram runt Sokrates som nog de flesta läsare skulle hålla med om. Vi är alla bra på olika ting, och börjar förakta det vi ogillar, medan vi prisar det vi är bäst på. Vem kan egentligen säga emot detta gällande Sokrates? Han verkar (tyvärr) förakta all sorts av konst, poesi, musik, matlagning -- allt estetiskt helt enkelt. Har han en bra anledning till detta, eller gör han bara sig själv fattigare? För mig verkar det som det senare; men han har bra skydd. Han har väggar av mytisk och metaforiskt språk redo för alla attacker. Han ser sig själv som läkare för Athen; en förbättrare för människorna. Han har rätt på ett sätt; i hans tillvägagångssätt påminner han invånarna om vad de inte vet; gör de ödmjukare osv. Han förstärker deras logiska tänkande generellt. Men även detta har en dyster eller ondsint skugga över sig -- nämligen karaktären av Sokrates. Specifikt i denna dialog blir man nästan rädd för honom, han visar en aspekt av sig själv som verkar genomborra bladet och går direkt ut in i läsaren -- en otrolig medvetenhet, av både sig själv och de som observerar honom. Vi börjar inse att egentligen kan vi aldrig veta när Sokrates är uppriktig, när han faktiskt talar "sanning", eftersom för Sokrates finns ingen sanning! Eller, det blir uppenbart hur hårt han håller sin enda kunskap "jag vet inget" och den får en demonisk sida då. I den rörelsen så förnekar han allting. Han går bortom mänskligt förstånd, han blir en unik karaktär av ett oförståeligt djup. Han närmar sig mer ett svart hål; hur ska man någonsin få fast honom i sina tankar? Är han lycklig eller är han pessimist? Föraktar han alla som han pratar med? Är han alltid före oss, tänker ut våra egna tankar före honom? Om han är en sådan intellektuell gud blir han en av de mest alienerade människorna på jorden; och han borde känna oändlig sorgsenhet och förlust inför världen som han blivit given. Han har ingen like; ingen som kan mäta upp sig till honom i förnekande -- som kan hålla så mycket i minne och åtanke. Då börjar man förstå varför han icke räds för döden; på ett sätt är han redan död spirituellt. Det enda han har att hoppa för är sin bortgång -- det är den enda saken han inte har koll på. Han lever i en intellektuell öken; modellen för intellektualitet från antika grekland. Man tänker ibland på Jesus när man läser denna dialogen (och de tidigare i boken), det finns många paralleler. Lärjungar som inte förstår hans metaforer, likgiltighet inför döden, osäker identitet. Vi når också något sorts av dramatiskt klimax -- Kallikles vägrar acceptera Sokrates sätt att argumentera. Kallikles vet intuitivt vad de "ädla" eller "goda" människorna är -- men kan såklart ej definiera det klart och tydligt. Så när Sokrates försöker låsa ner honom i hans otillräckliga definitioner så ger Kallikles upp, och säger i princip "spåk är ej tillräckligt för att beskriva idéen jag har i mitt huvud"; ord har nått sin gräns, eller så har vår fantasifulllhet nått en begränsning. Och så fortsätter Sokrates ändå och drar ut allting till ALLTID samma slutpunkt -- det goda, det onda, osv... Men detta är också ett skämt av Sokrates. Det är att visa hans ultimata dumhet; inte för att han fullkomligt har fel -- många saker kräver definitivt en mer nyanserad bild (e.g. hedonism) -- men Sokrates når ofta en alltför simplistisk bild ändå. Han fastnar i den stela logiken och det okänslomässiga förnuftet -- det kalla och tråkigt settet att se världen. Och ändå avslutar han dialogen med en myt från ingenstans......... Men det fantastiska är ändå att Platon blir sin egen bästa kritiker i Gorgias. Jag blev lamslagen; för det verkade som att Nietzsche's bästa argument mot Platon kom från Platon själv -- att Platons medvetenhet på något sätt redan fantiserat upp Nietzsche's bästa idéer, så att Nietzsche själv bara är en av många tankar Platon redan haft. Att bli så inhägnad av en tänkare; visar på storslagenheten av denna text. En text som går utanför sig själv; där alla kritiker bara speglar texten tillbaka på sig själv -- där alla de mest intelligenta tankarna om texten bara är utdragna från texten -- då har vi ett verk av nästintill oändlig dimension; en tänkare utan proportioner, utan begränsning. Man känner sig nästan som Schubert som sa inför Beethovens sista fiolkvartetter "Vad finns kvar att skriva efter detta?" -- fast vi tänker: hur ska vi någonsin kunna tänka bredare än Platon? Såklart har västerländskt tänkande nått långt längre sen dess. Kanske inte i filosofi, men inom andra avenyer som Romanerna och Teaterkonsten. Så även vi har hopp; vi är inte fast helt i Platons alltför dogmatiska vision av mänskligt levande... Den kan dock vara fasansfullt övertygande ibland.
Andra intressanta bitar: Fokus på brott och straff där straffet lindrar. En del där Sokrates tvingas tala för sig själv, och det är utanför hans normala element definitivt. I delen där Kallikles invigs så giver han i princip konceptet av Nietzsches "övermänniska"; den som är över gott och ont; den som skapar idéen av gott och ont, den som skapar idealen för samhället; den som ger en ny tolkning för levande. Jag tycker ej de fick rätt slutsats kring retorik dock; jag skulle säga att retorik är en vetenskap som kräver ett objekt, alltså något att verka på. Men precis som "kryddning" eller matlagningsteori är det nödvändigt -- t.ex. en läkare kan inte göra sina mediciner alltför beska. Vår stackars kropp, och vår stackars förnuft! Att uttrycka sig perfekt koncist är en dygd! Annars flyr vår tid oss alltför snabbt och vårt minne tappar vi... Så bortkasta ej retorik. Sett som helhet, väldigt klyftig och bra, men ibland lite "slingrande"; kan inte få fotfäste -- lite för mycket som en faktiskt dialog. Kunde vara lite enklare att följa och lite kortare. Man tycker nästan synd om Sokrates mot slutet, för ingen verkar bry sig längre. Bara hans vilda illusioner bryter ut; och ingen ens låtsas tro honom...
Denna har åldrats väldigt bra för att vara rätt så gammal. Den följer Sokrates som ungefär går runt och käbblar med folk. Personer blir irriterade på honom, men andra gillar honom (en erkänner t.o.m. att han har en crush på Sokrates mitt på en bjudning). Det var kul att försöka hitta fel i argumenten och komma med egna motargument. Om man bara lär sig lite om sofister, Athen och annan bakgrundsinfo lär vem som helst kunna förstå det mesta här.
Ett verktyg, till ödmjukhet och till att börja tänka. I min betygssättning, går jag emot Sokrates uppmaning och vädjan att välja det goda framför det behagliga, och sätter en 4:a istället för en 5:a. Kanske ändrar mig i framtiden om jag lyckas bli lite klokare.
Rekommenderar starkt!
Den dialog jag tyckte allra mest om var Gorgias, därefter Kriton.
2024-11-22: “Platons skrifter har haft en omätlig betydelse för västerlandets tänkande.”
Den första boken innehåller åtta dialoger: Sokrates försvarstal, Kriton, Euthyfron, Laches, Den mindre Hippias, Gästabudet, Faidon och Gorgias.
Denna första volym skildrar Sokrates sista tid inklusive hans försvarstal. Om man inte läst detta tidigare är det en upplevelse utöver det vanliga. Platon anses vara en av de filosofer som skriver med en ojämförlig klarhet, jämför Bryan Magee i boken en filosof bekännelser. Västerländskt tänkande har varit präglat av Platons idévärld i 2000 år. Filosofin efter Platon är, så att säga, ”fotnoter till Platons verk”.