Medan sextiotal övergår i sjuttiotal flyttar den unge Jimmy ifrån sin mamma och det lugna livet på landet till närmaste småstad och ett ensamt sjabbigt rum. Livet flyter inte på så bra som Jimmy vill - eller som hans mamma vill. Han söker kontakt och kärlek, men hur lydig och snäll han är så misslyckas allt från skola och jobb till förlovning. Med isoleringen kommer ångesten: fiskstim i drömmarna, frysningar i strupen och känslan av att bli blind. Motgångarna leder tillslut till ett totalt sammanbrott.
PGE, för mig mest känd genom den där superspännande poddserien om kvinnan som älskar och eventuellt kidnappar honom, oklart vad som egentligen hände. Men han är ju också författare och det här äventyret är från 1973. Social realism, lite naket, mycket psykisk ohälsa. Andra halvan, efter det att huvudpersonen Jimmy blir intagen på mentalsjukhus, är den intressantaste. Boken är i grunden ett upprop för vettigare behandling av dårar: mindre mediciner och elchocker, mer av samtal och fågelskådning. Låter rimligt.