I självbiografin Mitt första liv – Den gudarna älskar dör inte minns Bodil Malmsten sin första film, den om tandtrollen Karius och Baktus, och hon minns sin första kyss. Mitt första liv handlar om den för varje dag allt mer fantastiska barndomen i en by i mellersta Norrlands fjälltrakter och om ungdomen i London och Vällingby. Det är glesbygd och fräknar, norrsken och underläge, storstäder inte lika verkliga som hembyn. I kapitlet ”Ångermannagatan” berättar Bodil Malmsten om sitt livs, än i dag, värsta upplevelse. Det var inte när hon vid sjutton års ålder var på vippen att dö – hennes livs värsta upplevelse var värre än döden, mycket värre. Mitt första liv är illustrerad med teckningar av Bodil Malmsten och fotografier ur hennes familjealbum. Dokument som lever kvar så länge Bodil Malmsten gör det, för alltid. »Att jag skulle dö är lika otänkbart som att jag blir sexti, det faller på sin egen orimlighet.«
För utgivningen av Mitt första liv startar Bodil Malmsten bokförlaget Finistère (»världens ände«, där Bodil är bosatt sedan 1999). Utgivningen sker i samarbete med Modernista.
Bodil Malmsten (born 19 August 1944 in Bjärme, Jämtland) was a Swedish poet and novelist. She was born close to Östersund in Jämtland, Sweden and grew up at her grandparents.
The English translation of her novel, Priset på vatten i Finistère (The Price of Water in Finistère, translated by Frank Perry), was selected as a Book of the Week on BBC Radio 4. In the novel, having decided to pack up and leave her country of birth, she recounts the story her settling into her new home in the Finistère département, in the northwest of France. It is told in a series of vignettes about gardening, learning the language, dealing with French bureaucracy, and struggling with writer's block.
She was awarded a doctorate honoris causa ad gradum (honorary degree) by the Faculty of Human Sciences at the Mid-Sweden University in Östersund in 2006.
”Det är klokt och roligt och gripande och alldeles underbart. När jag hade läst färdigt boken började jag omedelbart läsa om den. Mycket mera kan man inte begära av en bok.” Så skrev Aftonbladets kritiker om boken och jag instämmer. Bodil Malmsten är fantastisk!
Ljudbok, med Bodils fantastiska röst. Orättvist att ha andra bedömningskriterier jämfört med andra böcker - den hade nog varit värd tre stjärnor om det inte varit för att jag jämför med andra verk från samma författare som jag tagit del av och som jag nog aldrig gett under fyra i betyg.
”Att jag flyttade till Finistère betyder inte att jag flyttade från Sverige. Var och en som levt så länge som jag vet att man aldrig flyttar ifrån någonting. Hur mycket man än flyttar till något nytt så följer det föregående med.
Man lämnar inte sitt liv, man har det med sig. Man överger inte sig själv och i och med det inte heller sina närmaste.”
”Jag har inte bett om att bli född! Nej just det. Att bli född är en gåva som ingen har bett om och som ingen förtjänat.”
”Berättelsen måste passera genom mig och det gör den inte utan påverkan. För varje gång en berättelse berättad förflyttas den ett steg längre bort från sanningen och ett steg närmre sig själv som berättelse.”
”Om jag kände mig skyldig så var det för att jag var det. Det betydde inte att jag tog på mig mer än min del av ansvaret för situationen, det var bara ingen stor sak. Jag var inget offer, det fanns ingen skuld.”
Fint om att växa upp men denna antologi av berättelser från barndomen utan någon röd tråd gjorde boken svårläst och spretig. Stundvis kände jag inte att berättelserna hade ett sammanhang. Malmsten skriver dock poetiskt och vardagligt på samma gång och beskriver den förändrande arbetarklassen under 50- och 60-tal. (Användningen av n-ordet så många gånger i boken är dock lite osmakligt, men antagligen en produkt av tiden boken skrevs?).
Jag trodde jag skulle bli bortsvept av Malmsten i den här boken. Jag tycker det jag läst tidigare av henne, men den här var så tråkig och fantasilös att jag höll på att sluta och läsa. Jag vet inte riktigt varför boken inte lyfter när den egentligen borde kunna göra det, men det känns mest som att hon är sur och vill skriva ur sig eller försöker att sätta spinn på sina minnen. Jag blev mycket ointresserad av personen Malmsten efter att ha läst detta. Jag tror nog hon är intressant i verkliga livet, men som självbiografi skulle jag gå till många andra böcker innan jag läser detta (nu kan jag ju inte få detta ogjort, men jag kan i varje fall varna andra).
Det är lite svårt för mig att förstå varför användandet av ordet "Neger" i Bodils berättelse framställs som en fråga om politisk korrekthet, medan ordet "lapp" efterföljs av ett resonemang om ordets makt osv. Men det var njutbar läsning i alla fall.
Så beskrivande och intetsägande på en och samma gång. Boken berättar allt och inget om Bodils barndom. Den är personlig men med stark integritet. Många meningar fastnar i mig, jag läser dem flera gånger för att riktigt insupa dess mening. En väldigt vacker läsning med humoristiska inslag.
Jag tycker om Bodil Malmstens snirkliga språk och de små historierna och minnena hon återberättar från barndomen i Jämtland. Att skriva en sån här bok och sedan säga att man hatar nostalgi är dock motsägelsefullt.