I debattboken Lärarens återkomst ger pedagogikprofessorn och spelforskaren Jonas Linderoth upprättelse till den svenska lärarkåren. De lärare som tror på att undervisa har under lång tid demoniserats av politiker, skolforskare, fackförbund och lärarutbildare. Detta menar författaren är en av orsakerna till Sveriges lärarbrist och en delförklaring till svensk skolas stora problem. Idéer om att elever lär sig bäst när de söker kunskap på egen hand, att man inte bör dela in skolan i olika ämnen och att all kunskap endast är konstruktioner har skadat läraryrkets själva kärna. Denna konstruktivistiskt inspirerade pedagogik berövar elever rätten till en god utbildning.
Linderoth visar på skadeverkningarna inom svensk skola på flera nivåer: från grundskolan till lärarutbildningen. Lärarens återkomst är en debattbok som introducerar ett alternativt perspektiv på lärande, samt gör en mycket kritisk genomlysning av skolans digitalisering.
I en värld där rasande PISA resultat relativiseras, där fler och fler lärare flyr från skolan, och där lösningen på bristande elevprestationer anses vara att ge varje elev varsin iPad så är Jonas Linderoths bok Lärarens återkomst en fläkt av frisk luft och kanske årets viktigaste bok.
Alla av Sveriges oräkneligt många flumpedagoger bör bli tvingade att läsa den här boken och bör bli obligatorisk kursbok på lärarutbildningen.
Jonas Linderoth kommer med befogad kritik av det system han själv varit med och jobbat fram. Lärarens återkomst är en mycket välkommen granskning av lärarutbildningens brister av en författare med verklig insyn. I en tid där alla anser sig ha rätt att ha synpunkter på både skola och pedagogik är detta en mycket välkommen röst!
Personlig och stundtals underhållande, ja tom rolig utan att göra minsta avkall på skärpa i argumentationen. En debattbok som träffar både rätt publik och rätt i tid. Rekommenderas alla med koppling till skola.
Jag vill börja med att säga att jag gillar den här boken! Men litteratur som rör lärarutbildningen, didaktikämnet och synen på lärare i Sverige, är för mig inte så upphetsande läsning. Jag hade också önskat en starkare forskningsanknytning i diskussionerna och en tydligare röd tråd igenom boken.
Jag tycker dock att Jonas sätter fingret på en del saker som skavt i mig länge. Exempelvis hur teknik blivit ett självändamål och hur känslan av förakt mot kunskapsförmedling landar i självstudieuppgifter som inte alltid är så bra för eleverna. Detta märktes också under lärarutbildningen. När jag läste psykologiämnet berättade de för oss att de hade utvärderat undervisningen i samtalsmetod statistiskt, och kommit fram till att studenterna behövde 15 timmar handledd träning för att man skulle kunna se en statistisk säker förbättring i gruppen - därför gav de oss också 15 timmar handledd träning. På lärarprogrammet fick vi en bok och ett seminarium på en timme. Det var uppenbart otillräckligt och detta trots att alla lärare förväntas använda sig av professionella samtal regelbundet i sitt arbete. Det var därför intressant att läsa om varför lärarutbildningen är och upplevdes som så splittrad i sitt innehåll under tiden jag studerade.
Slutligen var det intressant att läsa ett teoretiskt alternativ till hur man kan se på inlärning - undervisning som hjälper oss att fungera mer effektivt med vår miljö - och som ger lärare en grund att jobba och tänka på ett annat sätt.
Svensk skola har dominerats av en konstruktivistisk kunskapssyn. Dvs att kunskapande är en process som sker i eleven när information möter elevens tidigare erfarenheter. Lärarens främsta roll är att fungera som en slags coach. Inre motivation, intressen och kreativitet är ledord för ett gott lärande.
Pedagogikprofessorn Jonas Lindroth vänder på detta och framför sina argument varför vi behöver ta tillbaka den förmedlade läraren som brinner för sitt ämne. Han slår även ett slag för den ekologiska kunskapsteorin, skapad av William Gibson, (som jag aldrig fått höra om tidigare, inte under lärarutbildningen och inte en gång under mina 23 år som lärare).
Detta är boken som jag inte visste att jag saknat. En bok som ger mig hopp om den svenska skolans framtid, nu gäller det bara att få den i händerna på fler lärare, skolledare och politiker.
He was preaching to the choir while I read this, since I never like constructivism. I'm the type of teacher that Jonas prefers: I love my subject, know it well, and can explain it in a way that my students can understand and build up their knowledge base.
This book is a little repetitive (I think I would have preferred it in essay form instead of an entire book), but the ideas are solid. It's time constructivism and postmodernism went into the trashcan of history. Bring back "traditional" teachers!
Den första delen av boken är en lång (men viktigt) bekräftelse av det som många svenska lärare redan vet: skolsystemet har havererat. Den starka ideologin som styr skolan är problematisk. Trots sin kritik lyckas författaren att porträttera socialkonstruktivister som personer som vill väl, men som har fel. Denna aspekt är väldigt viktig: skoldebatten är redan polariserad, vi behöver inte bråka mer om skolan, vi behöver fixa den!
Den sista delen av boken är inspirerande och presenterar ett alternativ till socialkonstruktivismen.
Alla som jobbar som lärare och som är intresserade av pedagogik borde läsa denna bok!
Intressant bok som utmanar hela utbildningsväsendet i Sverige. Man förstår att det blev stort hallåj om den. Mycket lättläst - det är knappt så man tror att den är skriven av en professor! - och lätt att följa med i. Rekommenderas åt alla med intresse för skolan, och skolans utveckling.
Att läsa om efterspelet och förstå hur illa behandlad Linderoth blev av sina kolleger för att han berättade om sin syn på skolan är en skam för universiteten. Det är skönt att kunna webbsöka sig till att han idag verkar vid ett universitet där kollegerna hälsar på honom - och det är skönt att det finns människor som drivs mer av kunskap och av sin tro på att berätta (sin egen) sanning än av prestige.
Ojämn bok, långrandig och briljant! Författaren hänfaller till svart/vitt-tänkande där ny pedagogik ställs mot äldre pedagok och korar en vinnare (äldre). Mycket lästid slängs bort i de skyttegravarna, istället för att få blicka framåt, hade varit väldigt kul att få höra mer om hur lärare och elever ska hantera den massiva kris skolan befinner sig i. Korta partier är dock helt Briljanta och lyfter sig över den rådande debatten genom att fördjupa sig i en fin lektion i kognition, perception och lärande, Saknar dock ett tydligt barnperspektiv med förståelse för hur epigenetik och trauma påverkar barns behov av olika sorts pedagogik. Istället kallas elever "svaga elever" och påstås lämnas efter när de inte får den äldre pedagogiken, aom att det inte fanns fler alternativ. Inte ett ord om Montessori eller Waldorf, två rätt stora pedagogiska perspektiv. Hade också uppskattat en diskussion om hur ökad lärartäthet skulle kunna vara en ekonomisk samhällsnytta, contra utgifter för digitaliseringen.
”Tänk om det är så att orsaken till att gångna generationers lärare känner igen sig i vår tids klassrum är att de ser läraryrkets själva kärna. Tänk om det är så att instruera, berätta och visa är väl fungerande pedagogiska arbetsformer. Kan det vara så att denna enkla struktur - att den som kan något berättar detta för den som inte kan något - har överlevt i århundraden eftersom det är ett överlägset sätt att organisera undervisning?”