What do you think?
Rate this book
Trilogin #1
Storm i den pelare som bär
Den svårt deprimerade är som den där japanske soldaten som var förvissad om att andra världskriget fortsatte, och som avfärdade alla tecken på motsatsen med att det var propaganda från fienden. Förskansad i djungeln i trettio år efter krigsslutet fortsatte han striden. Lika fanatiskt hängiven avvisar den deprimerade allt som strider mot den egna verklighetsuppfattningen, och drar sig djupare och djupare in i vansinnets skogar. Alternativet är otänkbart. Han ensam hörsammar sanningen.
Andreas Lundberg är född 1975 och bosatt i Göteborg. Denna skakande skildring av en djup depression är hans första bok.
Andreas Lundberg är född 1975 och bosatt i Göteborg. Denna skakande skildring av en djup depression är hans första bok.
162 pages, Paperback
First published October 10, 2016
2 people are currently reading
100 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 22 of 22 reviews
June 1, 2021
A few months after being released from a closed psychiatric ward, the Swedish author, publisher and translator Andreas Lundberg was surprised to discover that his mobile phone was full of messages he had forgotten that he had ever written. He edited those messages to write this book. They tell the horrifying story of his severe depression and his therapy, including a dozen administrations of ECT (electroconvulsive therapy, more commonly known as shock treatments). It is not a pleasant read, but one might say it is necessary for a deeper understanding of major depressive disorder (suicidal depression) and how it is treated, including the controversial use of ECT.
December 12, 2018
Den tyngsta, rakaste, vackraste skildring av djup depression jag någonsin läst. Varje sida mättad av både tung semantik och fantastisk ordkonst.
Read
November 18, 2021Läst i littkurs // Det här var väldigt jobbig läsning. Väldigt tungt nästan hela tiden. Verkligen ett mörker utan något avslut … förutom kanske i efterordet. Språket är däremot fantastiskt. Beskrivningarna och metaforerna fungerar verkligen. Men jag vet inte om jag skulle rekommendera den till någon.
November 2, 2018
Det här är en bok som räddar människoliv!
Det tog ett långt samtal om J-K Husymans i Alastors monter på Bokmässan innan det kröp fram att den jag pratade med var Andreas Lundberg, författaren till ”Storm i den pelare som bär”.
Såklart skröt han inte. Det gör sällan deprimerade.
Anledningen till att jag visste om hans verk var att den är skriven ur en djup depression, en självhatets historia som inte slutat med suicid utan i överlevnad. Jag hade tidigare hållit i boken, men ställt tillbaka den eftersom jag inte känt mig redo, jag ser fortfarande knappast ljuset ur min egen avgrund. Tårögt och med en stor klump i halsen köpte jag ändå boken, och skyndade sedan därifrån för att inte börja gråta direkt där i montern. Så stark är den, ensamhetskänslan i en depression, och så desperat törstande efter sammanhang blir en drabbad.
”Om vi bara kunde se. ”Depressionsepidemi” står det i tidningen. Den svarta Draken som vrålande reser sig upp genom släktleden, genom DNA-spiralerna. Vi är hans livsrum. Han andas oss som eld. Verklighetens helvete. Helvetets verklighet.”
Det är många gånger mest intressant att höra om en läsupplevelse någon haft, vad gjorde en läsning med den som läste? Här blir skillnaden på olika läsare tydlig, jag är helt ointresserad av tidsfördrivslitteratur, den sortens ytliga underhållning som inte utmanar. I mitt läsande vill jag lära känna andra, jag vill känna saker, bli berörd, upprörd, slutkörd, bortkörd, och jag vill lära mig saker om mig själv.
 ”Storm i den pelare som bär” uppfyller minst sagt de premisserna, den tränger ner genom min strupe, får tag om mitt stelnade hjärta och sliter fram det och dissekerar det sedan långsamt. Men Lundberg ger mig också verktyg till att sy ihop ett det igen, utan sjukdomens värsta varbölder. Den här boken är smärtsam läsning, faktiskt rent fruktansvärd, och därför så viktig.
”Självmordet fräser i mig, en blixt som letar efter en plats att slå ner. Ögonen bedömer trädgrenar, granskar dörrhandtag, jämför broar, uppskattar avståndet från balkongen ner till gatan.”
”Storm i den pelare som bär” är skriven på mobilen under en fyra månader lång slutenvårdsvistelse på Affektiva på Sahlgrenska. Den handlar inte om en depression, den är skriven ur en depression. Även om min historia inte är alls samma som Lundbergs, letar sig hans skildring djupt in i mig och sliter ut tårar, snor, flåsande andetag och ömma käkar. Jag skriver samtidigt en skolövning på skamtema, och när jag är färdig med boken, min uppgift, och flera dagars skakande ångestpåslag, belönas jag med sprängande huvudvärk och orkeslöshet. Läsupplevelsen är motsatsen till feelgood, men effekten blir någonslags katarsis. Jag kommer ut ur boken lite starkare, lite mindre ensam.
En skilsmässa och otrohetshistoria utlöser Lundbergs djupaste fas av depressionen, men vi förstår indirekt att han brottats med sin hjärna mycket länge. Han skildrar skickligt inifrån sjukdomen hur världen upplevs annorlunda. Jag har en fantastisk partner, vänner som stöttar, har aldrig behövt inneliggande vård, men känner ändå igen mig i mycket. Hur det känns att låtsas vara människa utan att längre kunna känna det själv, rädslan över att inte kunna bli bättre, panikrädslan att ha smittat sina barn med sin psykiska sjukdom.
”Att anstränga sig för att le på rätt ställe, att nicka och humma: det är sjukdomen som imiterar mänsklighet, men stelt och inte särskilt övertygande längre. När någon ler vrider jag läpparna uppåt, när någon frågar någonting hummar jag. I grund och botten är den jag blivit fullkomligt ointresserad av allt, inåtkrökt i sitt eget vidriga, okommunicerbara gråtmörker.”
”Jag väntar på att få sms med skolfotografens bilder från förskolan, vettskrämd att få se spår av vansinnet i flickornas öppna, levande ansikten.”
Lundbergs avgrund är djupare än min och det är stärkande att veta att han hittat någon slags väg uppåt. Men det provocerar att han dels knappast minns att ha skrivit den, och att det gjorts från avgrundens mörker. För boken är så litterärt skicklig, prosalyriskt vacker, med respektfulla och hjärtskärande porträtt både av Lundberg själv men också av hans medpatienters öden. Det hugger i hjärtat varje gång larmet går och vi förstår att en till har förlorats till självmördarnas skog. Dessutom är boken full av belästa citat. Att han lyckats skriva detta ur sin depression är en fantastisk prestation! (Även om jag förstår att den är redigerad i efterhand, även om jag kan tänka mig att Thåströms ord som lett mig genom livet kanske också gäller Lundberg: ”Måste visa att jag lever, så därav mitt tjat.”)
Jag märker hur jag provoceras av Lundbergs sjukdomsperspektiv, att depression är något genetiskt och miljöskapat som en inte kan rå för. Eller så här, jag tror på Lundbergs förklaring i förhållande till sig själv och de andra patienterna. Men när jag vrider på perspektivet och ser in i mig själv så tror jag inte längre på det. Då tror jag fortfarande att jag bär skuld till mitt mående. Att jag gjort mig förtjänt av att må som jag gör.
Men Lundberg får mig att inse att det där är sjukdomen som talar inuti mig. Att det inte är mina egna tankar. Det är depressionen som med våldsam kraft skriker mig ned på huk i mitt inre tomrum, men att jag faktiskt kan resa mig.
Den insikten är svår, men innehåller oerhörd kraft.
Tycker du att det låter jobbigt att läsa den här boken? Det är det. Fruktansvärt. Vidrigt. Men detta är många människors verklighet. Den borde delas ut till hela Sveriges vuxna befolkning. För, direkt eller indirekt, så tror jag att alla påverkas av den svarta draken och hans pestsmitta.
Du som är drabbad ska läsa den för att känna igen dig och förstå att du inte är ensam.
Och du som är frisk i skallen, du ska läsa den för att du ska förstå att depression inte handlar om någon som bara är lite ledsen eller lat, som är ömklig eller bara tycker synd om sig själv. Eller om du är så empatilös att du är en sådan som ser någon klättra över räcket på Älvsborgsbron och tar fram din mobiltelefon istället för att försöka hjälpa. Eller om du är jubelidiot som Horace Engdahl och tycker att alla som vill ta livet av sig borde få göra det.
Lundberg gestaltar hur en depression kapar hela hjärnan, skapar nedåtgående tankebanor som bekräftar alltings jävlighet och tillvarons mörker. Och visar hur det är en sjukdom. En nitlott i arv och miljö-tombolan. Inget en själv kan rå för att en drabbas av, men som faktiskt går att lära sig att leva med, tillsammans med andra, med rätt verktyg och förhållningssätt.
Du som är drabbad måste förstå att du inte är ensam, att vi behöver dig.
Du som inte är drabbad måste också förstå det, för vi som är behöver ditt stöd.
”Vansinnet stiger som tidvattnet, och som tidvattnet ska det sjunka undan.”
Det enda jag tydligt saknar i boken är Lundbergs förhållande till sin tro, jag skulle gärna ha läst mer hur hans sjukdom förhåller sig till religionen, hänger de alls samman och så vidare.
Boken skildrar heller inte Lundbergs tillfrisknande, men jag förstår att det skulle blivit en annan sorts bok. I efterordet beskriver han sig som en nykter alkoholist, att han inte förväntar sig att någonsin kunna bli helt frisk från sin depression, men att han däremot lär sig känna igen och skilja på depressionens tankar och sina egna, och på så vis kan han leva och faktiskt ibland vakna på gott humör. Det låter magiskt.
Tack Andreas Lundberg, tack för att du är så jävla modig. Tack för att du ger oss drabbade hopp genom att vara ärlig ditt mörker.
Jag hoppas verkligen att många vågar läsa den här.
Det tog ett långt samtal om J-K Husymans i Alastors monter på Bokmässan innan det kröp fram att den jag pratade med var Andreas Lundberg, författaren till ”Storm i den pelare som bär”.
Såklart skröt han inte. Det gör sällan deprimerade.
Anledningen till att jag visste om hans verk var att den är skriven ur en djup depression, en självhatets historia som inte slutat med suicid utan i överlevnad. Jag hade tidigare hållit i boken, men ställt tillbaka den eftersom jag inte känt mig redo, jag ser fortfarande knappast ljuset ur min egen avgrund. Tårögt och med en stor klump i halsen köpte jag ändå boken, och skyndade sedan därifrån för att inte börja gråta direkt där i montern. Så stark är den, ensamhetskänslan i en depression, och så desperat törstande efter sammanhang blir en drabbad.
”Om vi bara kunde se. ”Depressionsepidemi” står det i tidningen. Den svarta Draken som vrålande reser sig upp genom släktleden, genom DNA-spiralerna. Vi är hans livsrum. Han andas oss som eld. Verklighetens helvete. Helvetets verklighet.”
Det är många gånger mest intressant att höra om en läsupplevelse någon haft, vad gjorde en läsning med den som läste? Här blir skillnaden på olika läsare tydlig, jag är helt ointresserad av tidsfördrivslitteratur, den sortens ytliga underhållning som inte utmanar. I mitt läsande vill jag lära känna andra, jag vill känna saker, bli berörd, upprörd, slutkörd, bortkörd, och jag vill lära mig saker om mig själv.
 ”Storm i den pelare som bär” uppfyller minst sagt de premisserna, den tränger ner genom min strupe, får tag om mitt stelnade hjärta och sliter fram det och dissekerar det sedan långsamt. Men Lundberg ger mig också verktyg till att sy ihop ett det igen, utan sjukdomens värsta varbölder. Den här boken är smärtsam läsning, faktiskt rent fruktansvärd, och därför så viktig.
”Självmordet fräser i mig, en blixt som letar efter en plats att slå ner. Ögonen bedömer trädgrenar, granskar dörrhandtag, jämför broar, uppskattar avståndet från balkongen ner till gatan.”
”Storm i den pelare som bär” är skriven på mobilen under en fyra månader lång slutenvårdsvistelse på Affektiva på Sahlgrenska. Den handlar inte om en depression, den är skriven ur en depression. Även om min historia inte är alls samma som Lundbergs, letar sig hans skildring djupt in i mig och sliter ut tårar, snor, flåsande andetag och ömma käkar. Jag skriver samtidigt en skolövning på skamtema, och när jag är färdig med boken, min uppgift, och flera dagars skakande ångestpåslag, belönas jag med sprängande huvudvärk och orkeslöshet. Läsupplevelsen är motsatsen till feelgood, men effekten blir någonslags katarsis. Jag kommer ut ur boken lite starkare, lite mindre ensam.
En skilsmässa och otrohetshistoria utlöser Lundbergs djupaste fas av depressionen, men vi förstår indirekt att han brottats med sin hjärna mycket länge. Han skildrar skickligt inifrån sjukdomen hur världen upplevs annorlunda. Jag har en fantastisk partner, vänner som stöttar, har aldrig behövt inneliggande vård, men känner ändå igen mig i mycket. Hur det känns att låtsas vara människa utan att längre kunna känna det själv, rädslan över att inte kunna bli bättre, panikrädslan att ha smittat sina barn med sin psykiska sjukdom.
”Att anstränga sig för att le på rätt ställe, att nicka och humma: det är sjukdomen som imiterar mänsklighet, men stelt och inte särskilt övertygande längre. När någon ler vrider jag läpparna uppåt, när någon frågar någonting hummar jag. I grund och botten är den jag blivit fullkomligt ointresserad av allt, inåtkrökt i sitt eget vidriga, okommunicerbara gråtmörker.”
”Jag väntar på att få sms med skolfotografens bilder från förskolan, vettskrämd att få se spår av vansinnet i flickornas öppna, levande ansikten.”
Lundbergs avgrund är djupare än min och det är stärkande att veta att han hittat någon slags väg uppåt. Men det provocerar att han dels knappast minns att ha skrivit den, och att det gjorts från avgrundens mörker. För boken är så litterärt skicklig, prosalyriskt vacker, med respektfulla och hjärtskärande porträtt både av Lundberg själv men också av hans medpatienters öden. Det hugger i hjärtat varje gång larmet går och vi förstår att en till har förlorats till självmördarnas skog. Dessutom är boken full av belästa citat. Att han lyckats skriva detta ur sin depression är en fantastisk prestation! (Även om jag förstår att den är redigerad i efterhand, även om jag kan tänka mig att Thåströms ord som lett mig genom livet kanske också gäller Lundberg: ”Måste visa att jag lever, så därav mitt tjat.”)
Jag märker hur jag provoceras av Lundbergs sjukdomsperspektiv, att depression är något genetiskt och miljöskapat som en inte kan rå för. Eller så här, jag tror på Lundbergs förklaring i förhållande till sig själv och de andra patienterna. Men när jag vrider på perspektivet och ser in i mig själv så tror jag inte längre på det. Då tror jag fortfarande att jag bär skuld till mitt mående. Att jag gjort mig förtjänt av att må som jag gör.
Men Lundberg får mig att inse att det där är sjukdomen som talar inuti mig. Att det inte är mina egna tankar. Det är depressionen som med våldsam kraft skriker mig ned på huk i mitt inre tomrum, men att jag faktiskt kan resa mig.
Den insikten är svår, men innehåller oerhörd kraft.
Tycker du att det låter jobbigt att läsa den här boken? Det är det. Fruktansvärt. Vidrigt. Men detta är många människors verklighet. Den borde delas ut till hela Sveriges vuxna befolkning. För, direkt eller indirekt, så tror jag att alla påverkas av den svarta draken och hans pestsmitta.
Du som är drabbad ska läsa den för att känna igen dig och förstå att du inte är ensam.
Och du som är frisk i skallen, du ska läsa den för att du ska förstå att depression inte handlar om någon som bara är lite ledsen eller lat, som är ömklig eller bara tycker synd om sig själv. Eller om du är så empatilös att du är en sådan som ser någon klättra över räcket på Älvsborgsbron och tar fram din mobiltelefon istället för att försöka hjälpa. Eller om du är jubelidiot som Horace Engdahl och tycker att alla som vill ta livet av sig borde få göra det.
Lundberg gestaltar hur en depression kapar hela hjärnan, skapar nedåtgående tankebanor som bekräftar alltings jävlighet och tillvarons mörker. Och visar hur det är en sjukdom. En nitlott i arv och miljö-tombolan. Inget en själv kan rå för att en drabbas av, men som faktiskt går att lära sig att leva med, tillsammans med andra, med rätt verktyg och förhållningssätt.
Du som är drabbad måste förstå att du inte är ensam, att vi behöver dig.
Du som inte är drabbad måste också förstå det, för vi som är behöver ditt stöd.
”Vansinnet stiger som tidvattnet, och som tidvattnet ska det sjunka undan.”
Det enda jag tydligt saknar i boken är Lundbergs förhållande till sin tro, jag skulle gärna ha läst mer hur hans sjukdom förhåller sig till religionen, hänger de alls samman och så vidare.
Boken skildrar heller inte Lundbergs tillfrisknande, men jag förstår att det skulle blivit en annan sorts bok. I efterordet beskriver han sig som en nykter alkoholist, att han inte förväntar sig att någonsin kunna bli helt frisk från sin depression, men att han däremot lär sig känna igen och skilja på depressionens tankar och sina egna, och på så vis kan han leva och faktiskt ibland vakna på gott humör. Det låter magiskt.
Tack Andreas Lundberg, tack för att du är så jävla modig. Tack för att du ger oss drabbade hopp genom att vara ärlig ditt mörker.
Jag hoppas verkligen att många vågar läsa den här.
January 28, 2024
Jag kunde knappt läsa vad som stod, kändes som att mitt hjärta skulle gå itu, återvända till det mörka. Så vackert, naket och ärligt skrivet. Han begrundar och genomsöker melankolins alla vrår, ångestens alla gator och svärtans oändligt mörka rymd. Han sätter ord på sådant som kan kännas obeskrivligt, använder ett språk som översätter depressionen och livets realitet i dess blodigaste och osminkade slag.
Ingen mask är påtagen, det är äkta och rått precis så som verkligheten.
January 29, 2025
Rå och ärlig skildring av depression. Inte livets bästa läsning och formen tilltalade inte mig jättemycket, men väldigt fint innehåll.
May 19, 2020
3 som läsupplevelse men 4 som beskrivning av depression. Visste inte riktigt hur jag skulle läsa den då den beskrivs som en berättelse och inte som en roman.
”Hon försöker trösta mig med att ”det finns ju andra kvinnor”. De andras världsbild förtätad i detta ”ju”. Det svenskaste av ord. Som om det skulle vara en tröst att vi är så utbytbara för varandra, konsumtionsvaror.”
”Hon försöker trösta mig med att ”det finns ju andra kvinnor”. De andras världsbild förtätad i detta ”ju”. Det svenskaste av ord. Som om det skulle vara en tröst att vi är så utbytbara för varandra, konsumtionsvaror.”
February 23, 2023
Skriven på depressionen språk, med dess vackraste röst. Talar man själv språket tar man givetvis till sig boken på ett djupare sätt.
January 19, 2025
Alastor Press var ett av de första småförlagen jag fick upp ögonen för och under deras första år köpte jag allt de gav ut och läste det mesta. Utgivningen hade ett slags mörker som röd (eller snarare svart) tråd, men när Lundberg som var en av grundarna själv debuterade som författare med denna bok 2016 var det kanske ändå mörkare än något av vad Alastor någonsin gett ut.
Det här är en berättelse inifrån en depression och en tvångsinläggning på psyket. Viljan att upphöra, att ta sitt eget liv, ligger som en fond och små inblickar från livet på kliniken varvas med nattsvarta reflektioner och fantasier som ligger poesin nära. Det är en tillvaro och ett tillstånd som är svår att föreställa sig, och kanske just därför så värdefull att få inblick i.
Att Lundberg varit förläggare och översättare (under pseudonymen Elias Wraak) syns också i de citat som finns insprängda i texten av sådana som Rilke (som också lånat boken dess titel), Rimbaud, de Quincy och Baudelaire. Även Bibeln förekommer flitigt, liksom beskrivningar av hur en kremering går till.
Det är i sammanhanget kanske svårt att säga att jag "ser fram emot" att läsa de kommande två delarna i Lundbergs trilogi, men jag kommer definitivt att göra det.
Det här är en berättelse inifrån en depression och en tvångsinläggning på psyket. Viljan att upphöra, att ta sitt eget liv, ligger som en fond och små inblickar från livet på kliniken varvas med nattsvarta reflektioner och fantasier som ligger poesin nära. Det är en tillvaro och ett tillstånd som är svår att föreställa sig, och kanske just därför så värdefull att få inblick i.
Att Lundberg varit förläggare och översättare (under pseudonymen Elias Wraak) syns också i de citat som finns insprängda i texten av sådana som Rilke (som också lånat boken dess titel), Rimbaud, de Quincy och Baudelaire. Även Bibeln förekommer flitigt, liksom beskrivningar av hur en kremering går till.
Det är i sammanhanget kanske svårt att säga att jag "ser fram emot" att läsa de kommande två delarna i Lundbergs trilogi, men jag kommer definitivt att göra det.
April 26, 2017
Prempa på ponton "litteraturtidskriften för unga" för att få reda på mina åsikter, hade hjälpsamt länkat till vår hemsida om den inte var hackad och skändad av viagrareklam för tillfället
March 14, 2023
Sann människa
March 22, 2018
Två månader på sluten avdelning i en deprimerad hjärna. Allt annat än deprimerande läsning. Fint beskrivet, vackert språk. Bra efterord.
May 14, 2024
woah, wtf. okej?
visst!
bra, djup, skrattretande ibland, jag hittar sarkasm, men kanske gör det mig till den sjuka.
visst!
bra, djup, skrattretande ibland, jag hittar sarkasm, men kanske gör det mig till den sjuka.
October 27, 2025
''Självmordet fräser i mig'', tänk att inleda en bok så och att självmordet fräser genom hela boken i otrolig mening efter otrolig mening:
''Mitt hjärta, urvridet, slaget mot stenarna som tvätt.''
''Jag har inget inre, bara inälvor.''
''Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag tog dig för givet, men så som man tar gravitationen för givet och aldrig fruktar att man plötsligt ska lätta från marken och hjälplöst falla ut i rymden. Men svindeln grep mig, jag drogs upp i håret som en askpelare och föll in i solen.''
''Sköterskan sa till mig att duscha. Man märker lika lite som ett lik när man börjar lukta. Grät i hett vatten i tjugo minuter.
''Några av vårdarna har vant sig av med att säga ''god morgon''. De säger bara ''morgon''. Vår sjukdom griper omkring sig, letar fotfäste, vill hitta mer att besmitta och bryta sönder. ''God? Jag önskar att jag var död, allt är meningslöst.''
''Synen blir sämre och sämre. Håller boken på armlängd avstånd, bokstäverna ändå som döda fruktflugor.''
''Mitt hjärta, urvridet, slaget mot stenarna som tvätt.''
''Jag har inget inre, bara inälvor.''
''Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag tog dig för givet, men så som man tar gravitationen för givet och aldrig fruktar att man plötsligt ska lätta från marken och hjälplöst falla ut i rymden. Men svindeln grep mig, jag drogs upp i håret som en askpelare och föll in i solen.''
''Sköterskan sa till mig att duscha. Man märker lika lite som ett lik när man börjar lukta. Grät i hett vatten i tjugo minuter.
''Några av vårdarna har vant sig av med att säga ''god morgon''. De säger bara ''morgon''. Vår sjukdom griper omkring sig, letar fotfäste, vill hitta mer att besmitta och bryta sönder. ''God? Jag önskar att jag var död, allt är meningslöst.''
''Synen blir sämre och sämre. Håller boken på armlängd avstånd, bokstäverna ändå som döda fruktflugor.''
August 31, 2023
En rapport inifrån en depression, från då det gått så långt att jaget är inlagd, med suicidtankar. Den mörka upplevelsen skildras i en metaforisk och citatrik poetisk prosa, som gör lidandet än mer påtagligt och obehagligt. Tänker på alla jag känner som genomlidit detta, flashar minnen från besöken på psyk. Det är en stark och obehaglig skildring, tung att läsa. Samtidigt verkligen litteratur, trots jagets påstående om motsatsen.
Read
October 21, 2023Bråddjup förtvivlan och ångest, i besvärande vacker prosa, besvärande på grund av den förtvivlan, den ångest, den avsaknad av livsgnista, avdomnad, dvalliknande depressionen som beskrivs. I stunden. Fascinerande och förskräckligt på en och samma gång, och min önskan att ingen nånsin ska behöva uppleva liknande är stark och livskraftig. Kanske extra markant för mig själv med tanke på den privata koppling jag har till individer som själv varit inlagda av ett och annat skäl.
Svårt.
Och viktigt.
Svårt.
Och viktigt.
Read
September 14, 2019”Vi är varandras vålnader, vi hemsöker varandra, släpar tröstlöst klagande våra skuggor i varandras världar.”
January 12, 2020
Mörkt, hypnotiskt, poetiskt, något repetitivt.
January 26, 2020
En av de mest fantastiska böcker jag läst. Någon borde göra ett musikalbum inspirerat av dessa texter.
May 12, 2021
Så jävla ärligt
November 27, 2021
Fotnoterade litterära referenser, intertextuell kindergarten. Killen mår ju inte riktigt bra.
Displaying 1 - 22 of 22 reviews