PO Enquists tredje roman är en riktig banger! Här ser man fröna till de historiska romaner han skulle skriva men även de mer autofiktiva verken. Jag hajar till när jag läser om en död katt i en grotta, ett Enquistiskt påskägg, annars verkar inte de språkliga signaturer som annars är så signifikativa i senare böcker vara påkomna än (som begagnande av orden ”oomkullrunkeligt”, ”divla”, ”flänna” och ”illtrivas” för att nämna några). Men det här är oomkullrunkeligt en riktigt bra bok.
Berättelsen har två huvudkaraktärer. Den ene är Friedrich Meisner, en vad vi idag hade kallat alternativmedicinare eller kanske healer. Enquist har baserat honom på den tyske läkaren och astronomen Franz Mesmer (från vilken engelskans ”mesmerized” har sitt ursprung). Vi följer hans cykliska berättelse; han kommer till en stad, bedrar invånarna, vinner förtroende, avslöjas och flyr. Många av hans ränker antyds av berättaren och sker utanför orden, vilket gör läsaren delaktig i mytologiseringen.
Den andra huvudkaraktären är doktor Claus Selinger. Han är sympatisk och tvivlande på det där vetenskapliga sättet. Han bor och är verksam i den fiktiva staden Seefond (anspelning på Enquists uppväxtort Sjön?) dit Meisner anländer. Selingers dotter är blind sedan ett hemskt sexuellt övergrepp. Som förälder gör man allting för sina barn, och den tvivlande vetenskapsmannen med läkarlicens låter Meisner behandla dottern som mirakulöst återfår synen. Därefter faller han handlöst för Meisner och blir hans observatör.
Det här är till mycket en bok om makt, hur den berusar men också hur den kan förtrolla med sin blotta uppenbarelse, särskilt om den makthavande har retoriken med sig. Makt tillkommer när folk tror och kan därifrån eskalera till högmod hos den uppburne. Men om den vilar på en lögn kommer verkligheten att komma ikapp. Meisner är, ovetande av begreppet, en utövare av placebo. Med alternativa metoder botar han Seefonds invånare, gärna kvinnorna, som VILL bli friska. Här uppstår en ljuvlig dissonans som Enquist skickligt skriver fram. De metoder som läkarna vid den här tiden (sent 1700-tal) använder är nämligen inte mycket bättre, mer effektiva, än det kvacksalveri som Meisner praktiserar. Blodiglar och laxermedel ordineras av läkarna, verkningslöst mot det mesta. Selinger har sett många ”operationen lyckades men patienten avled”. Samtidigt bringar den placeboeffekt som Meisner ingjuter i de villigt troende verkliga resultat.
När människor känner sig svikna av Gud och läkarvetenskapen öppnar sig en spricka. Meisner utnyttjar denna spricka. Det intressanta tycker jag är att Meisner är medveten om sitt bedrägeri: han ser illusionen som ett konstverk. Här skapas en friktion som gör honom till en trovärdig karaktär. Ändamålen helgar medlen, människor blir ju faktiskt friska, menar han. När doktor Selinger avslöjar Meisners bluff, inför honom själv såväl som för hans patienter, erkänner han och motargumenterar inte. Samma sker i rättegången.
Selinger är en tvivlare. Han tvivlar in i det sista, även när det blir uppenbart för honom att Meisner är en bedragare. Människorna har ju fått något att tro på? Hans egna dotter har ju blivit botad? I sin dagbok skriver han att han skulle: ”…förinta många olyckligas enda hopp” om han satte dit Meisner. Å andra sidan resonerar han ”En tyrann som bygger vägar kan dock vara en tyrann”. Han gestaltar flera teman som boken svärmar kring, inte minst att både tro och tvivel kan vara vansinnigt i för stora portioner. Han ställer också läsaren frågan: vilket pris har sanningen?
Det som gör boken aktuell tänker jag är att vi i dag lever i en värld där det finns sprickor som maktfullkomliga bedragare utnyttjar, mitt framför våra ögon. Jag tänker på världspolitiken och inte minst extremhögerns frammarsch. Särskilt på sociala medier; där finns en spricka, en polarisering, något ej reglerat, en fri spelplan, men också svikna människor. Därför läser jag något hoppfullt i doktor Selingers slutord, som träffar mig hårt: ”Kunde vi falla för honom där inne, tänkte jag, hade vi ett behov av honom, då måste vi ha glömt bygga upp någonting i denna vår stad.”