I boken Preussiska anarkister skildrar Carl-Göran Heidegren författaren Ernst Jünger och den krets av radikala intellektuella som han och brodern Friedrich Georg rörde sig bland under åren kring nationalsocialismens maktövertagande i Tyskland.
Det är en fängslande berättelse om dem som utsett sig själva till den unga republikens vedersakare och banemän. Det är också en skildring av hur Ernst Jünger som författare och tänkare tolkade och skrev om sin samtid.
Berättelsen om Ernst Jünger och hans krets under Weimarrepublikens krisår är ingen vacker historia. Men det är en europeisk historia.
Ernst Jünger och hans bror Friedrich Georg beskrivs hur de levde och vilka de umgicks med under det tidiga 1900-talet i denna bok. De intellektuella kretsarna de umgicks i beskrivs. Preussisk = kalvanistiska dygder hur en persons bra dygder bör vara; Disciplin, militärism, lojalitet, flit, lydnad, rättskänsla med mera. Något som fortfarande idag präglar Tyskland samt Tysk kultur. Anarkism = Statens kontroll över den enskilde ska upphöra, frihet för individen. Uppfattade inte många referenser eller hänvisningar till exempelvis litteratur, vissa personer eller tankeströmningar. Återvänder till denna bok när jag läst mer tysk kanon så som Goethe eller Hermann Hesse.
"Preussiska anarkister – Ernst Jünger och hans krets under Weimarrepublikens krisår" målar som titeln utlovar mycket riktigt ett porträtt av den intellektuella miljö som Ernst Jünger och hans bror Friedrich Georg rörde sig i på 1920- och 1930-talen. Dels skildras personerna i denna miljö, men framförallt redovisas, jämförs, och kontrasteras deras idéer med varandra på ett nyanserat och överskådligt sätt. De sista kapitlen ger läsaren ett hum om hur främst Jüngers åsikter kom att förändras efter det att Hitler kommit till makten, och den spirituella förändring han genomgick under sin vistelse i Norge. Det allra sista kapitlet, vilket är en efterskrift från 2016, beskriver bland annat (förvisso mycket kortfattat) Jüngers fru Gretha och deras relation. På det hela taget en mycket väl underbyggd och framförallt väldigt intressant bok som tyvärr försämras något av Heidegrens värderande kommentarer om Jünger & co:s skriftställarskap och dess inverkan på samtiden. Lyckligtvis förekommer dessa inte alltför ofta i boken.