Works, such as the novels Crime and Punishment (1866), The Idiot (1869), and The Brothers Karamazov (1880), of Russian writer Feodor Mikhailovich Dostoyevsky or Dostoevski combine religious mysticism with profound psychological insight.
Fyodor Mikhailovich Dostoevsky composed short stories, essays, and journals. His literature explores humans in the troubled political, social, and spiritual atmospheres of 19th-century and engages with a variety of philosophies and themes. People most acclaimed his Demons(1872) .
Many literary critics rate him among the greatest authors of world literature and consider multiple books written by him to be highly influential masterpieces. They consider his Notes from Underground of the first existentialist literature. He is also well regarded as a philosopher and theologian.
"Si Stavroguin cree en Dios, cree que no cree. Si no cree en Dios, no cree que no cree."
La Confesión de Stavroguin fue descubierta en 1921 entre papeles y escritos que le dejara Dostoievski a su segunda y última esposa, Anna Grigorievna y originalmente, cuando apareció Los Demonios en 1873, el capítulo, que debería haber seguido al VIII de la segunda parte, por alguna razón desconocida fue eliminado por Dostoievski e incluso los editores posteriores se negaron a publicarlo. Dicen que Dostoievski utilizó parte del material para las novelas que escribiera después de "Los Demonios" y que son "El adolescente" y "Los hermanos Karamazov". Tal vez esa negativa y la autocensura remite a la naturaleza aberrante del crimen (podríamos usar esa palabra) cometido por Stavroguin con la pequeña Matriosha detuvo al autor y a los editores para que no se generara una polémica que podía llegar a desestabilizarlo innecesariamente, sobre todo en ese momento de su vida, cuando, superada su etapa de adicción al juego, exilio y adulterio, el autor estaba exorcizando SUS propios demonios. Nikólai Vsevolódovich Stavroguin es uno de los personajes más emblemáticos del libro "Los Demonios". De carácter bastante perverso como Piotr Verjovenski pero con ideales un tanto trastocados. Es un hombre que puede inclinarse tanto hacia el bien como para el lado del mal, pero sin remordimientos que lo atormenten. Él, como Kirilov también tiene sus fundamentos que le hacen plantear la existencia de Dios, aunque en este caso, en el de su confesión, el hecho cometido lo lleva a visitar al padre Tijón, tal vez, por el remordimiento del vil acto cometido con Matriosha aunque estableciendo su posición. Stavroguin es un hombre dispuesto a todo, incluso al suicidio, pero a diferencia de Kirilov, es capaz de hacerlo por una causa y no por plantearse cuestiones de alto vuelo filosófico-kirilovianas. Por momentos justifica el haberse dejado llevar por esos bajos instintos y por otro lado necesita que lo que hizo se sepa, y su carta confesional se publique a modo de purgar la condena que se impone, discutiendo esto con el sacerdote. Su diálogo con el padre Tijón adquiere relieves que ponen en tela de juicio hasta qué punto las buenas o malas acciones del individuo pueden justificarse o no. De hecho en un momento, Stavroguin pide que se le permita poder perdonarse a sí mismo. De todos modos, creo que lo intenta hacer desde un lugar equivocado, utilizando el orgullo y la altanería; justificando un hecho aberrante diría hasta por el simple hecho de no haber podido contenerse de la tentación ante el panorama que se le presentaba con la niña. Pienso también que el capítulo tampoco hubiera encajado correctamente en el desarrollo normal de la historia. Hubiera quedado un poco desajustado y habría desorientado al lector, es por ello que está bien que se pueda leer como un apéndice de Los Demonios o como un libro aparte. Me parece que hizo muy bien Dostoievski en eliminarlo del libro.
...μάθετε πως τους καταφρονώ όλους όσο καταφρονώ κι εμένα τον ίδιο. Και αν όχι περισσότερο, παρα πολύ περισσότερο. Κανείς δεν είναι σε θέση να βγει μπροστά μου και να με κρίνει...
Συγκλονιστικό κείμενο! Διαβαζοντας τον πρόλογο και πριν ξεκινήσω την ανάγνωση του δυνατού αυτού κειμένου, σοκαρίστηκα με το γεγονός ότι ο Φρόιντ ψυχαναλύοντας τον Ντοστογιεφσκι λέει: ότι η προτίμηση για χαρακτήρες βίαιους, φονιάδες, εγωιστές, μας επιτρέπει να υποθέσουμε ότι αυτές οι τάσεις υπήρχαν στην ψυχή του, το πάθος για το παιχνίδι και ίσως ο βιασμός μιας ανήλικης κοπέλας.
Στα του κειμένου:
Ο Σταυρόγκιν είναι ένα τραγικό πρόσωπο που βιώνει μέσα του το απόλυτο κενό, την πλήξη, την απολυτη έλλειψη νοήματος για τη ζωή. Διαθέτει μια κυνική ειλικρίνεια με την οποία απογυμνώνει ανελέητα τις πράξεις του, ενώ την ίδια στιγμή χλευάζει τα κατά συνθηκών ψεύδη. Ένας διχασμένος άνθρωπος, ικανός για όλα, θέλει να πιστέψει στον θεό μ' όλη τη δύναμη της ψυχής του, αλλά ταυτόχρονα το μυαλό του δεν του επιτρέπει να ζει με αυταπάτες. Είναι ένας Σίσυφος, ήρωας μιας τραγωδίας. (Από τον πρόλογο του βιβλιου)
"The novel Atheism and The Life of a Great Sinner clearly prove that Dostoevsky could not cope with the swarm of his creative imagination. He could not tame and conquer the rush of his elemental visions. His soul burnt too fiercely to be satisfied with an inferior light. All in flames, his soul set on fire and destroyed the flashing visions. And it seems as if iron necessity alone chained the writer to the desk and made it possible for us to read his works. There is something accidental in the published works of Dostoevsky. They do not represent the whole creator; they are paler than his original conceptions."
Συγκλονιστικό..η διαύγεια και ικανότητα του Ντοστογιέφσκυ να σκιαγραφήσει τόσο βαθιά και αληθινά την ανθρώπινη ψυχοσύνθεση είναι σχεδόν υπεράνθρωπες.
Κάποιες φορές νιώθω πως κανείς άλλος άνθρωπος δεν το έχει καταφέρει αυτό σε τέτοιο βαθμό και με τέτοια δεξιότητα. Κι αν θέλουμε οπωσδήποτε να προσδώσουμε έναν πατέρα στην Ψυχολογία, μόνο εκείνος αξίζει αυτόν τον τίτλο/ρόλο.
Άψογο ψυχολογικό πορτρέτο του Σταυρόγκιν που την ίδια στιγμή που νιώθει ένοχος και βαθιά μετανιωμένος για τα εγκλήματά του, περιγράφοντάς τα κυνικά, την ίδια αυτή στιγμή η ηδονή της ευχαρίστησης που νιώθει διαπράττοντας τα περνάει στον αναγνώστη. Συμβολική μορφή και ο Τύχων που προσπαθεί να πάρει μέρος της ευθύνης πάνω του, να ανακουφίσει τον ήρωα. Πράγμα όμως που ο ίδιος ο Σταυρόγκιν δεν επιθυμεί.
«Η απόλυτη αθεΐα είναι το προτελευταίο σκαλοπάτι πριν από την τέλεια πίστη».
Stavrogin is a character in Possesed(Devils) by Dostoevsky, 'Sravrogin's confession' is chapter that was censored out of that book. 'Life of a great sinner' is an unwritten novel. The two are translated by one and only Virginia Woolf.
Ανατριχιαστικό... Δεν έχω διαβάσει εωσφορικότερο (αντι)-ήρωα στη ζωή μου. Ο τρόπος που ο Ντοστογιέφσκι βυθίζεται και ανατέμνει την ψυχή των χαρακτήρων του είναι πραγματικά μοναδικός. Τώρα πρέπει να διαβάσω τους πλήρεις Δαιμονισμένους άμεσα!
Εξαιρετικό! Ένα βιβλίο που πρέπει και μπορείς (δεδομένου ότι είναι λιγότερο από 100 σελίδες) να διαβάσεις μονοκοπανιά. Η εξομολόγηση του Σταυρόγκιν γίνεται με τόση ένταση όση χρειάζεται χωρίς να αναλώνεται σε περιττές λεπτομέρειες και σε προσπάθειες να "συγκλονίσει" τον αναγνώστη με τα γεγονότα της εξομολόγησης αλλά δίνοντας βάρος στην ψυχολογία του εξομολογούμενου και την αντίδραση του εξομολογητή δεσπότη Τύχωνα που περνάει από διάφορα στάδια. Τόσο σύντομο και περιεκτικό και όμως τόσο βαθύ. Σίγουρα θα το ξαναδιαβάσω (πιθανότατα σε άλλη μετάφραση). Επιλέγω να παραθέσω τα κάτωθι αποσπάσματα αν και θα ήθελα να παραθέσω σχεδόν όλο το βιβλίο: "Εκείνο που με βασάνιζε πάνω απ΄ όλα ήταν πως φοβόμουν και πως είχα συνείδηση του φόβου μου. Δεν υπάρχει τίποτα πιο τρομερό και πιο ηλίθιο από τούτο." "Τη σημειώνω τούτη εδω τη λεπτομέρεια γιατί θέλω να δείξω καθαρά και ξάστερα πόσο καλά ήμουν στα λογικά μου, πως δεν ήμουν τρελός και πως ευθύνομαι για όλα."
Η εξομολόγηση του Σταυρόγκιν. Φίοντορ Ντοστογιέφκσι.
Πολυδιάστατο, πολυεπίπεδο, πλούσιο σε εμβριθές πληροφοριακό υλικό για επιστημονική εμβάθυνση. Με αβίαστη προσήλωση στη ψυχοσύνθεση του ήρωα ο Ντοστογιέφσκι χαράσσει εμπράκτως το ψυχογράφημα της ίδιας της ανθρωπότητας, φέρνοντάς την απερίφραστα μπροστά στην ειδεχθή της φύση, εκείνης που μπορεί να διαπράττει ένα έγκλημα, όχι εν θερμώ, μα έχοντας πλήρη επίγνωση της πράξης της και μάλιστα να αντλεί ευχαρίστηση από αυτό.
Ο Σταυρόγκιν είναι ένας από εμάς αλλά και διαφορετικός. Στέκεται στον αντίποδα της επίκτητα ενστερνιζόμενης ευπρέπειας, της επιβεβλημένης από τους κανόνες τους εγκόσμιους και τους θρησκευτικούς, γιατί παραδέχεται αυτό που οι υπόλοιποι μηρυκάζουν ασταμάτητα στο μηχανισμό της α-συνειδητότητας ή τρομοκρατημένης ευσυνειδησίας τους.
Εκείνος αντιπαρατίθεται ευθαρσώς με τη συνείδησή του, πεισματικά και ειλικρινώς. Τι είναι αυτό που αναζητά; Την κάθαρση; Την απελευθέρωση από τα κρίματά του; Τη λύτρωση μέσω της αυτοδιαχειριστικής πρωτοβουλίας να αναλάβει την ευθύνη των πράξεων και της ύπαρξής του όπως εκείνος κρίνει, μέσω της εξομολόγησης ή ίσως τον εγωιστικό εφησυχασμό; Δεν μπορείς να αποφασίσεις εντέλει αν πρόκειται για τον πιο εύστοχα τοποθετημένο στη λογοτεχνία χαρακτήρα ή το πιο άστοχο εν τη εξομολογουμένη αμαρτία του πλάσμα. Μεγαλειώδες και συντριπτικό χρειάζεται σαφέστατα παραπάνω από μια αναγνώσεις.
It's a shame that this chapter was removed from Demons, because it helps make Nikolai seem like a more real character, and his suicide makes much more sense. Without this chapter, you just hear rumors of his evil, but you never really get to experience it. In this chapter, the evil certainly is vile, but it is worded in such a way that you can very easily miss the subtle explanation of what happened. It's mentioned so indirectly that a child wouldn't understand what happened, and I'm somewhat surprised that this chapter "had" to be removed. The discussion with the monk was also very interesting, and showed that Stavrogin wasn't as heartless as one might think, nor really was he mad. He was burning with guilt for his evil, and he finally wanted to be found out. It's as if he was tired of getting away with things. This also helps explain why he wanted to make public the marriage to the crippled girl. He wanted to destroy his own life. He was crying out for help, for someone to notice him and chastise him. He knew he needed punishment, and since he never received any, he punished himself.
This entire review has been hidden because of spoilers.
"Απεναντίας, η απόλυτη αθεΐα είναι εντιμότερη από την κοσμική αδιαφορία".
"Η απόλυτη αθεΐα είναι το προτελευταίο σκαλοπάτι του υψηλότερου σημείου της τέλειας πίστης".
"Ό,τι έρχεται από τον εαυτό σου είναι κακό, μα δεν βρομά".
"Καθώς έπινα το τσάι μου και συζητούσα με τους άλλους, συλλογιζόμουν για πρώτη φορά στη ζωή μου πως δεν γνωρίζω κι ούτε αισθάνομαι το κακό και το καλό και πως όχι μονάχα έχασα την αίσθηση αυτή, αλλά ήξερα πως το κακό και το καλό δεν υπάρχουν, πως όλα αυτά ήταν μονάχα προλήψεις".
"Στην αρχή θα εκφράσουν σίγουρα την φρίκη τους, αλλά θα είναι μία φρίκη επίπλαστη για να τηρήσουν τα προσχήματα. Δεν μιλώ για τα αγνές ψυχές. Αυτές θα αισθανθούν φρίκη για τον εαυτό τους και θα κατηγορήσουν τον εαυτό τους, δεν θα τις αντιληφθεί όμως κανείς, γιατί τέτοιες ψυχές παραμένουν σιωπηλές. Οι άλλοι άνθρωποι, οι άνθρωποι του κόσμου, φοβούνται μονάχα ό,τι απειλεί τα ατομικά τους συμφέροντα. Αυτοί, μόλις παρέλθουν το πρώτο ξάφνιασμα και ο προσποιητός τρόμος, θα αρχίσουν να γελούν".
Το βιβλίο περιγράφει έναν τύπο που ηδονίζεται απο την αποστροφή που προκαλέι στους γύρω του ενώ ταυτόχρονα τους χλευάζει για την απραξία τους στις μαλακίες του. Στις στιγμές νηφαλιότητας του αυτομαστιγώνεται για τις αποτροπαιες πράξεις του και ταυτόχρονα ερεθίζεται που είναι ο πιο κακός στο δωμάτιο. Μη τον κρίνετε αυστηρά, αυτό θέλει. Μικρό διήγημα και τέλεια ψυχολογία.
Stavrogins brott (På ryska ”Izpoved Stavrogina”) av Fjodor Dostojevskij skrevs 1873 men publicerades först 1921 på grund av censuren i Ryssland. Innehållet ansågs chockerande och därmed undantogs de tre kapitlen från Onda andar boken. Boken handlar om Stavrogin (Ung aristokrat med bekymmersamt leverne) samt Tichon (Eremitpräst som får många besökare). De träffas och samtalas i hans rum i ett kloster. Stavrogin ger en bekännelse till Tichon och ber om råd/förlåtelse eller förståelse av vad han gjort. En slags komprimerad dialog om rätt, fel, samvete, rättvisa. Stora teman som vanligt av Dostojevskij. Denna berättelse bör enbart läsas efter eller var de var tänkt att läggas in i boken Onda andar. Berättelsen ger bakgrund till Stavrogins val att gifta sig med en kvinna av lägre klass exempelvis. Sammanfattningsvis har Stavrogin begått ett avskyvärt brott mot en flicka samt stulit från sina grannar. Han har även ljugit. Han vill erkänna brotten men anses av Tichon inte vara ångerfull-syns att det ondskefulla levernet fortsätter.
Tichon beskriver Stavrogins bekännelse ”Vad som förskräckte mig var den väldiga, frigjorda kraft som med avsikt ödslats på något avskyvärt och gement. Vad själva brottet beträffar så syndar många på samma sätt men lever ändå i fred med sitt samvete och betraktar det rentav som oundvikliga ungdomsförvillelser. Det finns också äldre män som syndar på samma sätt och gör det som ett nöje och en lek. Hela världen är fylld av dessa fasor. Men ni har känt djupet på ett sätt som sällan inträffar… Ett större och mer fruktansvärt brott än det som ni begick mot flickan, finns naturligtvis inte och kan inte heller finnas.”
Vilket hänvisas till passage från och med Matteus 18:6; ” Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup. Ve över världen som förför! Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer. Om din hand eller din fot förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig! Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller halt än att ha båda händerna och båda fötterna kvar och kastas i den eviga elden. Och om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig! Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att ha båda ögonen kvar och kastas i det brinnande Gehenna. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Fars ansikte”
Därmed ges en förståelse till Stavrogins händelseutveckling i boken Onda andar. Han drabbas av samvetskval blandat med någon slags störning. Jag fann även Tichons beskrivning av olika slags brott intressant-”Det finns verkligen osköna brott. Brott, hurudana de än är, ju mera blod, ju mera fasa de rymmer, desto mer imponerande och så att säga pittoreska ter de sig. Men det finns skamliga brott, vanärande, bortom all fasa liggande brott och, så att säga, alltför oeleganta…
Tichon beskriver en väg som Stavrogin kan ta för att vända till den ”goda vägen”-men den avvisas. Eller snarare vet Tichon redan vad som väntar Stavrogin. Berättelsen slutar med orden ”Förbannade psykolog, avbröt han plötsligt sig och utan att se sig om lämnade han cellen”.. Läsaren vet mycket väl vad som sedan väntar honom.. Jag fann dessa tre kapitel/berättelse en bra bakgrund och ger bättre förståelse till händelserna i onda andar. Min utgåva gavs ut av Tiden 1954 i serien Ryska klassiker som jag håller på att ta mig igenom en och en. Högsta betyg!
I gave Demons a shot to put the chapter into context, but gave up after about a third. This deleted chapter was certainly better than the book it was lifted from, but not by much. Perhaps it was shocking by 1870's standards, but it's so chaste in its descriptions that I actually missed the main event the first time I read it. It felt like a prelude, but then I realized that no, this is the meat and potatoes of what supposedly makes Stavrogin such an appalling character. Perhaps my expectations were set too high.
Κλασικός Ντοστογιέφσκι... Δεν περίμενα τίποτα λιγότερο! Η εξομολόγηση ενός ανθρώπου που θέλει να πιστέψει στον Θεό, μα δεν μπορεί. Ο Φίοντορ παρουσιάζει πόσο πολύ μπορούν να μας επηρεάσουν κάποιες καταστάσεις που δεν θα έπρεπε, συγκριτικά με άλλες πιο δυσάρεστες. Έτσι, δείχνει πόσο χαμένος μπορεί να είναι ένας άνθρωπος, ο οποίος λέει ψέματα στον εαυτό του ότι ποτέ του δεν ένιωσε τίποτα για κανέναν!
i‘m just so glad that dostoevsky scrapped the concept of a possible religious awakening in stavrogin‘s character, as it wouldn’t have fitted into the plot at all. indifference is a trait, which suits stavrogin very well and makes his character extremely complex and well written. and i‘m happy dostoevsky kept it like that.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Maybe a 3,5/5 would be more suitable instead. This a short story about crime, the absence of consience; about the futility of repent and the unfulfilled excpectation of forgiveness from society from the viewpoint of a "sinner".
Staring into the abyss has never been portrayed in such a raw, bleak and multi-dimensional manner. Quite possibly the darkest anti-hero Dostoyevsky created - and that's saying a lot. 3.5/5.
Probabilmente avrei dovuto leggerlo dopo aver finito I Demoni ma siccome la mia versione non contiene il capitolo mancante, ho dovuto farlo adesso. Non amo la censura, è una cosa alquanto inutile e limitante. Capisco che per quei tempi, la descrizione dell'evento e la sua franchezza e la semplicità (anche se mai volta a scioccare come invece vedo fare oggi) abbiano dato da pensare all'editore, però a quanto pare Dostoyevsky non era d'accordo e io non posso e non voglio contraddirlo.