Etnotism

by Aleksander Motturi

Rasism är ondska, mångkultur framtiden - ungefär så ser den etablerade sanningen ut. Men kanske är vurmen för mångkultur i själva verket också ett uttryck för ett diskriminerande skillnadstänkande?

Genom en mängd exempel, hämtade från idéhistorien, populärkulturen och händelser i samtiden, utforskar Aleksander Motturi en av vår tids mest laddade politiska frågor. Nyckelordet I Motturis kritiska studie av det välvilliga skillnadstänkande som genomsyrar samhället är 'etnotism' - en efterföljare till den rasism som förlorade sin rumsrenhet i och med nazismen: "Den här essän utgör inte ett försök att uttyda, omformulera eller sammanfatta den kritik som hörts under Mångkulturåret. Den är ett försök att skapa bättre förutsättningar att tyda det stora flertalets, mängdens, tystnad i detta sammanhang. Det är en mycket ambivalent tystnad som mer än någonting annat ger oss anledning att tänka över mångkulturalismens villkor mot bakgrund av dess historiska och filosofiska situation."

Genres: Nonfiction, Race

117 pages, Paperback

First published January 1, 2007

Reviews

[Nina😽😽 · Rating 5 out of 5]

Den här boken fick mig verkligen att tänka och ifrågasätta min tolkningsbias. Jag gillade den minst sagt.

[Jan Kjellin · Rating 5 out of 5]

Aleksander Motturi sätter fingret på en brännande fråga mitt i den många gånger hätska debatten kring rasism, nationalism och Sverigedemokraterna som rasat alltsedan de kom i riksdagen 2010 - och egentligen långt innan dess. Boken skrevs (eller publicerades i alla fall) 2007, och redan då var det lilla nationalistiska partiet en faktor i diskussionen. Men Motturis essä handlar inte om SD, och det vore orättvist mot den att lyfta fram den i det skenet.

Egentligen är det en slags uppgörelse med begreppet "mångkultur" - eller med den språkliga hegemoni som har möjliggjort rasismens överlevnad och förvandling till tal om just "mångkultur", etnicitet" m.m.

Motturi pekar på en dubbelhet där samhället å ena sidan strävar efter ett jämlikt samhälle utan klyftor, men där det samtidigt upprätthåller dessa klyftor genom att - språkligt - fokusera på och befästa just de klyftor man vill förinta. För att t.ex. skapa broar mellan människor, måste där finnas ett mellanrum att överbrygga.

Jag njöt i fulla drag av essän. Två år innan mångkulturåret 2006, som Motturis essä tar avstamp i - skrev jag i en socialantropologiuppsats om just hur det mångkulturella samhället utgår från samma synsätt och världsförståelse som rasismen gjorde innan andra världskriget. Jag uttryckte mig inte alls lika väl som Motturi och mitt anslag var ett annat (jag saknade t.ex. möjlighet att uttrycka mig i samma fria form som Motturi) men våra slutsatser löper parallellt. En egotripp, månne?

Jag kommer att låta mig inspireras vidare av Motturis essä. Den är en viktig och upplyftande inlaga i debatten. Även om jag kanske inte riktigt besitter den talang för den tystnadens aktivism som Motturi tar upp på slutet som ett gångbart alternativ till den högljudda debatten.