Maria har en sak kvar att göra, hon ska skriva ner berättelsen om sitt liv. Personen hon skriver till bor långt borta men är henne innerligt kär. Maria har bestämt sig för att berätta allt som det var, ärligt och uppriktigt, för är det något hon ångrar i livet så är det att hon tigit då hon borde ha talat. Hon berättar om resor över hav, om att stanna kvar och glömma bort, om huset på åkanten, om bröder som tror att de kan flyga och om gamla kvinnor som har kunskap om hur man vänder om längtan.
”Liksom ån som jag bodde bredvid i så många år rinner allt fram, människorna, minnena, redskapen, djuren, men det är ingen vårflod, snarare en uttorkad sensommarflod som sakta söker sig fram i fåran. Fönstret blåser upp som den dagen för länge, länge sedan, jag hör skriket, jag ser en man, ja, det är en man som går bort längs byvägen.”
Vänd om min längtan är ett personligt emigrantöde, en berättelse om mödrar, döttrar och bröder, om Österbotten, och om hur det är att leva med längtan.
Romaanin pääosassa on omiin muistoihinsa yhä enemmän uppoava, nykyhetken unohtava Maria Alina, jonka esikuvana on toiminut kirjailijan oma isoäiti. Maria Alinan tarina alkaa lapsuuden traumasta ja siitä seuraavista äidin vaikeista päätöksistä 1920-luvun Pohjanmaalla. Näiden päätösten seurauksena Maria Alina päätyy itse tekemään kenties vielä vaikeampia ja päätöksiä. Traumat, joita äidit (ja isät, tietysti isät) aiheuttavat haluamattaan tyttärilleen sukupolvesta toiseen, ovat kirjan raadollinen teema. Traumat ja onnettomuudet. Isättömyys, äidittömyys. Kodittomuus.
Kertomus rikkinäisyydestä, lapsuuden haavoista ja niiden toistosta, mieleen pesiytyneeseä ikävästä, äidin tunnoista ja omista vaikutusmahdollisuuksista. Mitä olisi voinut tehdä toisin? Pieni hetki, jolloin pitää valita, voi vaikuttaa loppuelämän. Rakastan Bertellin kieltä.
Läste boken innan jag såg teaterpjäsen och det som drabbar mig mest är inte dottern som blev kvar i Kanada, utan Haralds berättelse. De emigranter vi oftast hör om är ju de som på sätt eller annat ändå lyckades i det nya landet, de som fick barn och barnbarn som minns dem. Haralds berättelse handlar om alla unga män som reste med lätt packning och stora drömmar, de som det gick åt helvete för och de som dog unga. De som lätt glöms bort.
Mer 2,5 🌟! En kort Amerika-berättelse, som tyvärr känns som ungefär alla andra emigrera-från-österbotten-till-amerika-berättelser man hört och läst. Tyckte att huvudkaraktären inte var så likeable, eller hade svårt att fatta medkänsla med henne. Samt att hela denna ”vända om längtan”, kopplingen till titeln, kändes lite forcerad på flera ställen i boken. Måste dock säga att jag tyckte att slutet lyfte boken och att epilogen ändå lyckades greppa tag i en känslorna.
Jag läste om romanen inför dramatiseringen av den som jag ska se. Den drabbade mig lika hårt denna gång, speciellt det livsval Maria gör då hon lämnar sitt barn i Amerika. Det finns så mycket längtan och förtvivlan mellan raderna.
Årets sista bokcirkelbok. Det är inte lätt att vara kvinna. Hur du än väljer kommer någon, alla, att döma dig. Slår du dig fri, härdar ut, berättar eller håller tyst finns det alltid oskrivna regler och omdömen som delas ut i överflöd. Vad du än väljer blir det fel.
Finland, Kanada. Fly fattigdom och emotionellt armod för att hamna i det ändå. Fattigdom och utsatthet kan följa en som en skugga. Och alla val du gör skapar ringar på vattnet för att de du älskar kanske hamnar i samma sits, trots att det är det sista du vill. Det är inte lätt att vara människa.
Maria Alina åker över havet från Finland till Kanada för att följa sin bror efter en barndom full av våld och svårigheter. Men är det så enkelt att byta riktning i sitt liv?
En gripande Amerikaroman som utspelar sig i Österbotten och i Kanada. En snärtig touch med att ha parallella berättelser i olika tidsperioder och olika kapitel berättade på olika sätt. Jag gillar! (Lyssnade som ljudbok)
Redan inledningen av boken var stark och väckte genast läsarens intresse. Bokens titel, prologen, brevet och första kapitlet låste läsaren vid berättelsen. Titeln får så småningom sin förklaring – först i kapitel 19 (”Jag önskade att jag kunnat vända om min längtan, att mor lärt mig den kunskapen.”), sedan i kapitel 39 (”Det går inte att veta något om livet förrän man levt det och att gå förbi sin längtan är det samma som att försöka gömma sig bakom en videbuske.”) och ända fram till slutet. Först är det längtan till ett bättre liv på andra sidan Atlanten, sedan längtan tillbaka till hembygden. Här har vi en sällsynt släktkrönika, tre generationer på 180 sidor. Författarens bakgrund i poesin bidrar säkert till hennes talang att med ett lyriskt språk skriva koncentrerad prosa. Läsningen var en sann njutning. Det riktiga antalet stjärnor skulle kanske ha varit 4,5, men den här boken var så mycket bättre än Heiman, åt vilken jag gett 4 stjärnor, så jag måste avrunda uppåt.
I berättelsen ryms finstämd skildring av livets hela spektrum med mycket av starka känslor. Läsaren möter bland annat umbärandena på den österbottniska landsbygden (”Var dag har nog sin egen plåga”) och senare i Kanada, konflikter i nyfamiljer och i andra ondsinta omgivningar, tigandets kultur, hoppet om ett bättre liv, samstämmighet med naturen, liv och död. Även barnets syn på livet finner sin plats här. Vi får också känna av religionens och vidskepelsens destruktiva verkningar. Berättandet är i grunden realistiskt men fint varvat med mystik och folklore.
Det står att finna en mängd goda råd för livet i boken - våga ändra kurs i livet, lämna inte skelett i dina skåp, håll inte inne med plågsamma minnen – för att nämna de som lämnade det kraftigaste intrycket.
Pidin Bertellin Oma maa romaanista paljon. Siirtolaisuuden kertomukset ovat kiinnostaneet pitkään, mutta Vänd om min längtan oli ehkä hiukan liian tiivis. Rakenne on alkuun vaativa, kun lukija yrittää hahmottaa ajan ja paikan.
Kanadaan kotoaan vaikeista oloista lähtenyt Maria kertoo tarinaansa vanhana, kun todellisuus on jo hiukan hämärtynyt ja J.R. Ewing vierailee säännöllisesti talossa joen varressa. Kertomuksen katkaisevat kirjeet tyttärelle, jonka Maria jätti Kanadaan. Loppua kohden aloin pitää lyhyistä, välähdyksenomaisista luvuista ja kerrontatavasta.
Epilogia ei selittävänä pätkänä olisi ainakaan tässä muodossa tarvittu mielestäni, ehkä asian olisi voinut ratkaista toisinkin. Oliko Lidia todellisuudessa salaisuus vai säilyikö Marian yhteys häneen läpi vuosien? Romaani antaa ymmärtää, että säilyi, epilogi ehkä toisin.
Bertell kirjoittaa, että tarina on fiktio, mutta perustuu hänen isoäitinsä tarinaan. Kirja on dramatisoitu näyttämölle ja saanut ensiesityksensä Vaasan teatterissa syksyllä 2023.
Ljudboksformat. Uppvuxen i Österbotten, utvandrad till Canada i tonåren och återvändande till gamla landet som vuxen kvinna skapar många vändningar under huvudpersonen Marias liv, vilken skildrar sina minnen och våndor på ålderns höst. Detta är av största vikt, att få nedtecknat allt viktigt och osagt, till den person som är så långt borta men innerligt saknad. Lätt att hänga med i handlingen, goda personbeskrivningar och varierande miljöer. Tror definitivt att berättelsen motsvarar vad mången människa genomgick på den tiden och detta påverkar även nulevande efterlevande. Oavsett tidsålder kommer människan behöva handskas med längtan, såsom i denna bok, men hur gör man när ens livs riktning påverkas av så mycket mera än ens egna val och önskningar? Möjligen är nedtecknandet i ett sista brev svaret, den som levt ett liv vet vad det innebär att leva.
Alltså, boken var ju inte egentligen så bra i sig själv. En aningen långtråkig historisk roman om något så beskrivet som emigrationerna till Amerika. Fin historia, gillar mor-dotter skildringarna. Skulle inte ha läst hela boken ifall jag inte var på väg körandes till Vasa för att se musikalen.
Och oj vad Vasa teater LEVERERADE. Man började verkligen förstå boken när man såg hur de talangfulla skådisarna gestaltade alla karaktärer otroligt snyggt med sånger som gick rakt in i hjärtat. Musikalen skulle absolut ha fått en guldstjärna om inte musiken hade överröstat sången så ofta...
Nåja, kanske författaren borde börja skriva manus i stället.
3,5 Jag läste första halvan av boken otroligt långsamt. Det gjorde inte så mycket, förutom när jag skulle pussla ihop innehållet i breven med det som hände senare. Då hade det kanske varit bättre om jag haft allt i färskt minne. Boken tar fart i andra halvan, men egentligen är båda halvor lika bra. Det här är den andra boken jag läser om österbottningar som flyttar till Amerika och tyvärr kan jag inte relatera särskilt mycket till någondera av platserna, men det är beskrivningarna av människornas relationer och känslor som ger läsningen mervärde. Den här innehåller också en hel del tänkvärda livslektioner på slutet; åtminstone resonerade de med mig. Får se om jag läser fortsättningarna.
Jotenkin tahmea alku, josta en meinannut saada mitään otetta ja johon en tahtonut päästä sisään. Lopulta tarinaan tuli kerroksia, se kasvoi ja kutsui mukaansa. Pidin myös kirjan rakenteesta, ja vanhemman Marian kirjeet tyttärelleen sävyttivät hienosti kerrontaa. Kokonaisuutena melko riipaiseva romaani vaikeista valinnoista sekä elämän kolhuista ja koettelemuksista.
Ehkä minä olen ollut itsekäs. Monet sanovat niin. Että minä ajattelin vain itseäni enkä ketään muuta. Ehkä he ovat oikeassa.
Varför skriver Bertell så dystert? Detta var en helt bra bok, men jag blev här (precis som i "Heiman") lite trött på allt elände. Det händer ju aldrig något positivt. Det är också här kärlekslösa förhållande, supande, misshandel, sorg och elände. Så trots att boken är ganska bra och spännande, så blir det inte mera än en trea. Slutet är inte heller helt bra, det kommer plötslig och lämnar en del att önska.
En berättelse om dåtidens liv; knog, slit och att lida i tystnad. Stå ut med allt så länge det inte syns utåt. Envishet. Längta bort - och att en dag lämna.
För ytligt skriven, hade önskat få stanna kvar längre och få en chans att faktiskt försöka känna känslorna. Tyckte även att historien blev hackig av de två perspektiven dåtid och nutidens brevskrivare. Brevskrivaren bidrog sällan till innehållet och återkom lite väl ofta.
Ikävän jälkeen jätti haikean, hyvän olon. Päähenkilö Maria onkaan joutunut elämässä pettymään, tekemään vaikeita valintoja, pelastamaan edes itsensä ja samalla jättämään osan itsestään valtameren taakse. Monet sukusaagat ovat valtavia järkäleitä, mutta Bertell onnistuu sanomaan paljon alle 200 sivussa.
Den här boken började så himla lovande. Men sedan föll den liksom platt. Jag tror att författaren hade en ambition att skriva en bok med mycket svärta från det förgångna som sedan ändå skulle få någon form av försoning på slutet. Men tyvärr lyckades inte det. Boken blev platt.
Åh så bra, SÅ BRA! Det tog en stund att komma in i berättelsen men sen så! Bertell har ett vackert språk, så många meningar som jag vill spara. Läs denna!
Det tog en lång stund för mig innan jag kom in i berättelsen. Men när jag slutligen gjorde det, brände det till med besked! Mitt modershjärta blöder ännu...