Hon kastade sig över honom. Kampkramade hans lärarkropp hårt bakifrån med hela sin collegekropp. Brandbrusade. Gjorde fällben på honom så att de båda föll framåt och dök in bland bladen. Pressade pannan mot hans mansnacke och mörkmorrade.
Hjärnan var överhettad, hon kunde inte hålla sig och bet i hans hals med blodsugartänderna. Ville sluka fångsten som inte gav sig utan spjärnade emot och nu fällde upp rumpan precis som de andra som nyss startat stafettloppet hade gjort. Det var ju så hon skulle göra, när hon ville. Inte han. Hon skrattade till. Borrade in dojorna i dyngan och band armarna runt hans bröst. Hennes hjärta hårdbankade. Bröstvårtorna stelnade och sände elstötar mot skrevet. Låren darrade.
Miira är född och uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Hon kan äntligen lämna hemspråksklassen och den ofria grundskoletiden bakom sig och påbörja den fria grymmetiden. Plugga järnet på gymnasiet, bli proffs. I hjärnkirurgi. Flytta hemifrån, hetshångla när hon vill. Bli fri från trappstädarjobbet också. Men vägen är krokig, livet krulligt, och Miira får blåmärken av krockarna. Trots det vägrar hon att ge sig. Med en brinnande vildvilja slår hon sig fram genom hindren i ett hårt segregerat system.
Eija Hetekivi Olsson debuterade 2012 med den kritikerrosade och prisbelönta romanen Ingenbarnsland. Nu är hon tillbaka med uppföljaren Miira.
3.5 Fortsättningen på Ingenbarnsland. Miira har äntligen slutat 9an och ska börja gymnasiet. Men trots hennes höga betyg är luckorna och glappet för stort och proffsöverlevaren Miira tvingas lösa sina problem på annat sätt. Kanske inte lika stor käftsmäll som debuten men ändå bra. Synnerligen en ögonöppnar-bok om samhällets orättvisor. Hoppas verkligen på en tredje (och avslutande del?) om Miira.
Härligt rivigt språk! Det är svårt att inte känna ömhet för huvudpersonen Miira som långsamt och alldeles själv lär sig att orientera sig i ett samhälle som är främmande för henne. Berättelsen håller en fast.
Här fortsätter berättelsen om Miira från boken Ingenbarnsland. Det är en mustig berättelse utan försköning - helt enkelt rårealism. Ett intressant dokument över livet och uppväxten i förortens Angered och Bergsjön. Jag kan inte låta bli att imponeras över Miira, så stark och en framåtanda trots det torftiga sammanhanget hon kommer ifrån. Det är inte lätt att slå sig fri från ett grått sammanhang där det inte egentligen finns någon uppmuntran i att utbilda sig, att utvecklas som människa osv. Miira står på helt egna ben, hon tar det hon behöver och tar ingen skit. En lika spännande läsupplevelse som första boken.