Ond bråd död. Svartsjuka och girighet. Passionerad kärlek och gruvligaste hämnd. I de grekiska sagorna finns allt – och lite till! När Annika Thor samlar välkända myter från antikens Grekland – och kryddar med några mindre bekanta – och Jakob Wegelius ackompanjerar dem med dramatiska och sinnrika illustrationer får vi berättarkonst i världsklass.
Hur allting började? Jo, ur den svarta natten rörde sig en vind, och Natten lade ett ägg som glänste vitt som silver. Ur ägget föddes Gaia, Moder Jord. Som ett fast golv sträckte hon sig över mörkret, och lät bergen skjuta upp och slätterna breda ut sig. Hon skapade floderna och lärde dem att strömma mot havet. Sist födde hon Himlen, Uranus. Uranus var lika stor som Gaia och lade sig som ett täcke över henne. Tillsammans med Uranus fick Gaia tolv barn, men bara ett av dem vågade trotsa sin far och befria sin mor och sina syskon. Resultatet? Tre hämndgudinnor och vi själva – människosläktet!
Från det antika Greklands kanon flödar berättelserna om käbblande gudar och gudinnor, stridslystna halvgudar, modiga flickor och vanligt folk. Läs om kung Midas med åsneöronen, Atalanta som sprang fortare än alla sina friare, Narcissus som förälskade sig i sin egen spegelbild, lille Ikaros som provade sina vingar men flög för nära solen, Iphis som föddes som flicka men blev en pojke och om det väldiga odjuret Minotaurus i Daidalos labyrint – och många fler.
Annika Thor grew up in a Jewish family in Gothenburg, Sweden, in the 1950s and 60s. She started work as a librarian and then went on to work as a film and television critic, and finally dedicated herself to writing books, plays, and screenplays for young people. She is one of Sweden’s best known authors for young people. Her books have been translated into many languages and have won many prizes.
Den grekiska mytologin håller. Ännu några tusen år efter sin tillblivelse fungerar myterna att berätta för sina barn. Ibland undrar man vad sjutton de rökt när de hittade på dem, men man får ta av sig sina sekulära 2000-talsglasögon när man tar del av det här. Det är inte längre metafysik, och det här är inte längre några särskilt hållbara moraliska rättesnören, utan det är rätt och slätt sagor. Fantasifulla, vilda och i många fall rent fantastiska sagor, som levt under årtusenden av en anledning. Protagonister och antagonister, svek och lojalitet, kärlek och hat, drömmar och olyckor … Alla de klassiska dramatiska elementen finns på plats, på ett tämligen okomplicerat vis. Okomplicerat i betydelsen lättillgängligt.
Ibland säger man att det är mänskligt att fela, och att gudagestalter tvärtom är ofelbara. Det gäller inte i den grekiska mytologin. Det är fascinerande att gudarna med få undantag beskrivs i så (med nutidens ögon) negativa ordalag. De är svekfulla, snarstuckna, långsinta, själviska och ibland rent sadistiska. Hades har chansen att skänka Orfeus och Persefone lyckan tillbaka, som tack för den fantastiska musik Orfeus bjuder på, men han gör det med ett tillagt meningslöst villkor som slår sönder deras liv på nytt. Helt i onödan, bara sadistiskt. Apollon tävlar i musik med Hermes, och blir förgrymmad för att domaren (Kung Midas) dömer till Hermes fördel. Midas förses därför med åsneöron för resten av livet. En osedvanligt dålig förlorare, helt enkelt. Så där håller de på. Minsta oförrätt och minsta lilla misstag bestraffas med största grymhet.
En rolig sak är att så många av våra ord kan härledas till dessa sagor. Arachne förvandlas av Athena (vishetens gudinna, bah!) till en spindel för att hon var bättre än Athena på att väva, och idag kallar vi spindeldjur för araknida. Nymfen Echos döms av Hera till att inte kunna tala själv, bara upprepa andras ord. Titanen Kronos äter upp sina barn, men spyr upp dem i kronologisk ordning.
Eftersom det finns så många olika versioner av historierna får vi bara de som hon själv tycker stämmer. Jag personligen tror på andra versioner om jag jämför mig med henne. Men det är en smaksak.
Illusionerna är bra, och historierna är lätta att följa.
Lättläst om myter och grekiska gudar som fladdrat förbi genom åren. Kul att få bakgrunden, men en smula stolpigt. Största behållningen är Jakob Wegelius illustrationer.
S0 bra bok om mal är lika insatt i grekisk mytologi som jag, väl läsvärd och väldigt intressant då boken tar upp några av de mest spännande legenderna och historierna om grekisk mytologi
Åh den här boken! Den är så vackert illustrerad och med så spännande inslag!
Jag gillar hur boken är uppdelad så varje kapitel är en egen grekisk mytologisk historia eller sägnen. Det gör boken lättare att ta till sig och skapar en bra naturlig paus mellan berättelserna.
Jag är relativt oinsatt i grekisk mytologi, även om jag känner igen de flesta berättelserna och de flesta karaktärerna. Däremot störde det mig att i början av boken beskrivs det att grekerna kallade sig själva för greker. Vilket de inte gör och aldrig har gjort. De har däremot kallar sig själva vid många olika namn under tidens gång, men aldrig greker. Man kanske kan argumentera för att detta inte spelar någon roll, speciellt eftersom den riktar sig till barn. Jag kan dock tycka att det är fel på många sätt, speciellt kulturellt, och med det samhälle vi lever i idag i åtanke, och allra mest just därför att den riktar sig till barn.
Detta var en detalj som störde mig i början, men den överskuggas snabbt av hur bra och välskriven den här boken är. Jag älskar språket och illustrationerna och har njutit av fulla drag under läsningens gång!