Nomadplaneten

by Emanuel Blume

Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet?

När expeditionen ska lämna jorden visar sig en av besättningsmedlemmarna arbeta för en terrororganisation. Ersättare i sista stund blir Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk astrofysiker. Som ny i gruppen kastas han in i ett maktspel han inte förstår, där konflikter sjuder under ytan i den till synes välorganiserade besättningen.

Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida.

Genres: Science Fiction

392 pages, Paperback

Published December 9, 2016

About the author

Emanuel Blume är född 1984, uppvuxen på Tjörn och numera verksam i Vänersborg. Han romandebuterade med SF-thrillern Nomadplaneten 2016 och har sedan dess publicerat romaner och noveller inom SF, skräck och urban fantasy. 2025 kom första boken i kapitelboksserien Johanna Nejhanna, riktad till barn mellan 9-12 år.

Därutöver har Emanuel Blume gett ut ett antal musikalbum inom vispop, exempelvis Inte riktigt än (2012) hos Troglodyt Produktion.

Reviews

[Monika · Rating 4 out of 5]

När jag var yngre läste jag väldigt mycket science fiction. Och då menar jag den klassiska typen, den som inte handlar om monster och liknande, utan mer fokuserar på en möjlig framtid som även inkluderar resor till främmande planeter. Detta är den typen av science fiction, lite Arthur C. Clarke-vibbar och jag blir lycklig när han faktiskt också nämns i slutordet. Så, den här boken är för dig som gillar att utforska det okända, men som inte nödvändigtvis behöver några rymdmonster. Läs mer på min blogg

[Patrik Centerwall]

En häpnadsväckande upptäckt när astronomer började finna planeter kring andra stjärnor än vår egen sol var att det också finns planeter som inte hör till något solsystem utan färdas ensamma genom galaxen. Rent hypotetiskt skulle en sådan nomadplanet kunna passera vårt eget system, och det är också premissen i Emanuel Blumes debutroman ”Nomadplaneten”.

Romanens handling är förlagd till tidigt 2100-tal och mycket har hänt på jorden. Miljökatastrofer på grund av den globala uppvärmningen har avlöst varandra och det finns ett hopp om att en internationell expedition till planeten som passerar solsystemet ska kunna skapa en positiv känsla på jorden. Men alla vill naturligtvis inte att rymdfärden ska lyckas. Strax innan avfärd visar det sig att besättningen har blivit infiltrerad av en person från en internationell terrororganisation och ersättaren blir den svensk-kenyanske Jonathan Othiambo från Göteborg som också är berättelsens huvudperson.

Det är väldigt uppfriskande med en svensk science fiction-roman som mer eller mindre handlar om en vetenskaplig expedition, även om den annars så vanligt återkommande dystopiska framtidsskildringen finns med i bakgrunden.

Blume är väldigt duktig på att skapa en trovärdig miljö på rymdskeppet och lyckas väl med konststycket att berätta lagom mycket om teknik och vetenskap. Det är en stabil framtidsskildring, även om jag ibland kan sakna lite av det som brukar kallas för ”sense of wonder” – till exempel när rymdskeppet passerar Jupiter så hade i alla fall jag gärna fått med mig mer av astronomernas vördnad över att vara de första människor som med egna ögon får se solsystemets jätte. Men det fråntar inte att Blume har kryddat sin bok med många bra och välformulerade beskrivningar från resan.

Den framtid på jorden som gestaltas är genomtänkt och trovärdig, särskilt de stora dragen — både i det globala perspektivet, men också när Blume beskriver skillnaderna mellan framtidens Göteborg och Luleå. Jag saknar dock detaljerna i det vardagliga livet som får mig som läsare fast förankrad i en framtida tidsepok. Under tillbakablickarna på Jonathans studietid tycker jag nästan att det skulle kunna vara en beskrivning av vår egen tid – här hade känslan av framtid lätt kunna lyftas genom att introducera detaljer som förändrar vardagen. Dock får jag säga att just tillbakablickarna är väldigt fina och ger oss viktiga förklaringar till Jonathans personlighet, då han annars är en figur som kan kännas lite intetsägande. Men när vi lär känna honom så förstår vi också varför han tvekar så mycket när det hettar till under resan.

Boken är egenutgiven och finansierades via en insamling på Internet, en så kallad kickstarter. Kvaliteten på egenutgiven SF och fantasy har ju onekligen fått ett uppsving de senaste åren, och Nomadplaneten är onekligen ett gott hantverk, men jag hade inte haft något emot en hårdare redaktörsläsning av boken innan den publicerades. Det är alldeles för ofta som Blume vill understryka vad personerna känner och tycker genom att skriva ut eller förtydliga deras tankar. Men det behövs oftast inte, särskilt inte som Blume är en tillräckligt duktig författare för att kunna lita på sin egen röst och på att vi som läsare förstår när någon är stressad eller upprörd.

På det stora hela är Nomadplaneten en lovvärd debut, samt en välskriven och intressant science fiction- roman. Det är uppfriskande med en historia om ett astronomiskt fenomen och hur det kan komma att bemötas, och frågeställningarna hanteras bra. Ett extra plus också till Katja Lindbloms fina illustrationer som det gärna hade fått vara mer av i boken.

Nomadplaneten är helt enkelt en bok för alla som då och då blickar upp mot stjärnhimlen och undrar vad som finns där ute, och som drömmer om den dag då vi ska sätta fötterna på en annan planet.

Recensionen är ursprunlingen publicerad i Brev från Cosmos nummer 4: https://clubcosmos.net/brev.php

[Elza (Elzasbokhylla) · Rating 3 out of 5]

Jag fick den här boken av författaren som recensionsexemplar i utbyte mot en ärlig recension.

Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet?

Med på expeditionen är svensk-kenyanska astrofysikern Jonathan Othiambo. Han är ny i gruppen och kastas in i ett maktspel han inte förstår, ett maktspel där konflikter sjuder under ytan. Men väl på den nya planeten uppstår värre problem som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier.
I Blumes värld har globaliseringen tagit ännu ett steg och det är lite av en självklarhet att samarbete mellan landsgränserna. Jag kan även tänka mig att det också är ett måste. Det är uppfriskande med en svensk bok som innehåller en hel del olika etniciteter och ursprung. Blume bollar mellan allvar, spänning och vetenskap i de olika kapitlen. Vi får snabbt åka ut i rymden och där lär vi känna besättning samtidigt som vi får göra en djupdykning i vem Jonathan är.

Huvudkaraktären Jonathan är tyvärr intetsägande. Han är otroligt passiv och har knappt några egna idéer, det kommer heller inte fram någonstans i boken varför han är med på den här rymdresan. Alla som har blivit utvalda är experter inom ett område. Visst får vi veta om Jonathans bakgrund, hur smart och duktig han är men väl uppe i rymden försvinner det. De enda gångerna vi får ta del av hans expertis är när någon vill veta vad för temperatur det är. Jag blev väldigt ofta irriterad på honom och hade det inte varit för de andra karaktärerna i boken som är otroligt intressanta, komplexa och starka hade jag nog inte gillat den här boken så mycket som jag gjorde. Det fanns en scen på slutet där en karaktär, Gro, sa till Jonathan allt jag själv kände för honom. Att han inte kan ta egna beslut, att någon måste säga åt honom vad han ska göra och hans jäkla axelryckningar som är hans svar på allt. Det var uppfriskande att läsa om! Som sagt var de andra karaktärerna intressanta och gav berättelsen djup. Blume har lyckats fånga den komplexiteten som uppstår i en grupp med olika personligheter.

Även om själva berättelsen inte är fylld med spänning så är scenerna med action väldigt spännande. Blume har verkligen gjort sin läxa. Boken är fylld med vetenskapliga termer som gör att jag, som läsare, lättare dras in i expeditionen och dess mål.

Tyvärr blev boken lite flummig på slutet även om den fortfarande var underhållande. Felet med boken är nog de lösa trådarna. Vi har en karaktär, Zanyar som helt försvinner ur berättelsen, han finns kvar men är otroligt passiv från att ha varit väldigt aktiv. Vi fick aldrig riktigt reda på vad som hände. Det gäller samma med Jonathans minnen om hans flickvän Maria, i början av hans tillbakablickar tror man att det har hänt en viss grej med henne sedan i senare kapitel är det något helt annat som hänt. Det kändes inte rätt.

Jag tycker det här är en bra sci-fi bok med alla de ingredienserna som behövs för att göra den spännande, nyskapande och bra. Rekommenderar den till alla som gillar sci-fi.

[Anna Blazevic · Rating 2 out of 5]

Nomadplaneten är skriven av Emanuel Blume och handlar om svensk-kenyanska Jonathan Othiambo. Han arbetar på ett universitet i Luleå och är mycket intresserad av fysik samt rymden. Han, tillsammans med sju andra astronauter får äran att åka på en lång och riskfylld resa till en nomadplanet som gör sin resa genom solsystemet. Handlingen utspelas runt 100 år i framtiden och då har jorden drabbats hårt av den globala uppvärmningen.

Jag håller mig kort när det kommer till själva handlingen då det inte är anledningen till att jag skriver denna bokrecension. Utan anledningen är den extremt dåliga vägen som författaren valde angående handlingen. Första halvan av boken är otroligt spännande. Blandningen av karaktärernas historia, själva handlingen och den mer vetenskapliga sidan är bra balanserat. Jag hann aldrig bli uttråkad. Dessutom är alla karaktärer, exklusive Jonathan, väldigt intressanta och minnesvärda.

Den andra delen av boken är helt tvärtom från början av boken, då den är väldigt förvirrande. Det kanske var meningen av författaren att göra handlingen förvirrande, men istället blev jag bara ointresserad. Det var otydligt när det som hände faktiskt hände i verkligheten och vad som eventuellt bara var drömmar. Hela tanken bakom att det var en simulering gjorde att jag inte kunde ta någonting seriöst. När någon av karaktärerna dog brydde jag mig inte eftersom det kanske var en simulering. Men det jag gillar minst med boken var slutet då man inte får reda på om det faktiskt var en simulering eller inte. Kanske det också var meningen från författarens sida att göra det vagt, men istället blev jag bara irriterad för jag visste inte om jag hade läst boken i onödan. Sättet författaren har avslutat boken är bara snäppet bättre från att säga att allt var en dröm. Det hade varit bättre om Blume hade struntat i hela den här simulerings-grejen och istället gjort så att de hallucinerade och att det i sig gjorde generalen så galen, eller eventuellt andra karaktärer så galna och att de istället var hela handlingen. Den sista scenen under marken i grottorna gjorde mig bara äcklad och jag känner att en stor del var onödig. Hela den här grejen med alla sexuella delar kändes bara som om man hade stoppat in det därför att, inklusive den rasistiska delen.

Jag hade höga förväntningar på boken och tyvärr så mötte den absolut inte mina förväntningar. Om boken inte tagit sin konstiga vändning så hade den definitivt fått högre betyg av mig och den enda anledningen till att boken får 2 stjärnor om mig är för att den annars var extremt intressant och och verkligen drog in mig i handlingen.

[Cassiopeia's Moon · Rating 4 out of 5]

Review in English, click here

Jag fick boken av författaren i utbyte mot en ärlig recension.

Jag tror inte jag har läst sci-fi förut, åtminstone inte en så här stereotypisk sci.fi. Men den innhöll allt jag förväntade mig - rymdskepp, framtida miljö och saker som går fel. Men vad jag inte förväntade ig var hur mycket jag skulle komma att gilla den.

Historien följer en grupp med vetenskapsmän på deras resa till en så kallad nomadplanet - en planet som inte befinner sig i omloppsbana kring en stjärna, utan reser ensam genom universum. Jorden är i kaos, global uppvärming har ändrat förhållandena på vår planet och det politiska klimatet är inte det bästa. Att det här uppdraget ens äger rum är ett under i sig självt. Det är ett försök att få världens länder att arbeta tillsammans. Efter en skakig start när det upptäcks att en av de planerade besättningsmedlemmarna är terrorist kommer äntligen uppdraget till sin start.

Man får se hela resan utspela sig genom ögonen på Jonathan Othiambo, en svensk-kenyans astrofysiker. Han kastas in som ersättare efter att terroristen är avslöjad och trots att han genomgått en del av träningen är han ny för besättningen och uppdraget. Han är en väldigt passiv karaktär och låter därmed läsaren se det som händer samtidigt som man backas upp av hans tankar.

Karaktärerna är en väldigt blandad bunt, ochman lär känna dem alla, både deras styrkor och svagheter. Dynamiken i gruppen är förståelig, speciellt när situationen blir allt tuffare och relationerna allt mer spända.

Överlag var boken bra skriven, det fanns några misstag som en till genomläsning kunde ha förhindrat (upprepning av ord samt ord som fattas), men de var så små att jag lätt kunde ignorera dem. Vad jag speciellt gillade var hur man kunde knna faktan bakom allting rörande rymdresor, men hur det tekniska hade utelämnats. Detta gjorde det enkelt att läsa utan att man var tvungen att vara insatt i matematik och fysik.

Att läsa på svenska igen var underbart! Det började vara ett tag sedan (några år...)

[Franz Katla · Rating 4 out of 5]

Sicken resa.
Första halvan gick lite långsamt då jag upplevde den som tung, absolut inte på något negativt vis utan som tung på ett sett som det kan vara att läsa en hard scifi, men efter halva så gick det väldigt snabbt. Kunde inte sluta läsa utan var tvungen att få veta allt, så fort som möjligt!

Jag kanske kommer behöva läsa om slutet för att verkligen få in allt.

Ett perfa tips för dem som vill testa på lite mer hard scifi! Svensk scifi i sitt esse, det är spännande och vetenskapligt.

[Josefin · Rating 3 out of 5]

3.5 stjärnor.

Spännande, väl researchad (vilket jag råkar veta på första hand efter att ha haft resonemang om medicinska frågeställningar med författaren under tiden boken skrevs) och välkonstruerad. Det som knockar av stjärnor är dels att det här helt enkelt inte är min typ av genre och att det finns en tendens ibland att "berätta istället för att visa". Plus i kanten för en pricksäker förmåga att skapa osympatiska karaktärer som, efter två kapitel, fick mig att skicka "dooouuuche!" åt en av dem.

[Koen Martens · Rating 4 out of 5]

In my quest to learn Swedish, I am seeking out sci-fi written in the Swedish language. Following a trail from the excellent short story collection Malmö 2048, I came upon this novel. At first it was a bit disappointing. The pace was slow to start with, and the narrative all over the place. But as things progressed, the book grew on me and in the second half the characters really come alive and the story picks up in earnest with the exploration of the titular nomad planet, to the point where I had a hard time putting the book down.

[Bokhuset · Rating 4 out of 5]

Nomadplaneten sponsrades via crowdfunding vilket för mig känns rätt obegripligt. Om det nu inte var så att författaren faktiskt ville ge ut den själv, vilket ju faktiskt blir vanligare och vanligare. Men tanken att förlag skulle ha refuserat den känns märklig för det här är riktigt bra science fiction. Oerhört välskriven med ett bra driv och en komplex story som känns trovärdig.

Det är nördig science fiction, eller hard sci-fi som vissa kanske skulle säga. Mycket detaljer av det där slaget som gör att det känns som man faktiskt är med. Mitt i själva rymdexpeditionen. För det är rymdresan som är hela enchiladan så att säga. Målet för mig var resan, inte slutdestinationen.
Hela recensionen på https://bokhuset.ax/2017/12/15/nomadp...

[Åsa · Rating 5 out of 5]

Ett oerhört spännande och välskrivet rymdäventyr som troligen kan passa alla, även de som anser att science fiction befinner sig utanför deras safe zone! Recension bokblogg: http://ibokhyllan.blogspot.se/2017/04...

[Elisabeth Öberg · Rating 4 out of 5]

Jag köpte boken när en gammal studiekamrat drog igång en kickstarter för sitt romanprojekt. Mest för att jag tyckte att en tvåhundring var ett rimligt bidrag till att någon skulle få sin dröm om att ge ut en bok uppfylld. Den blev sedan förpassad till en generande plats i olästhögen tillräckligt länge för att hinna bli lite av ett dåligt samvete, en bok som jag "borde" läsa, men mer och mer tappade lust inför.
Jag bestämde mig för att ta itu med högen till slut och satte igång. Nu kan jag bara instämma i hyllningarna.
Det sämsta är att den förstört sömnen för mig ett par nätter för att den var så svår att lägga ifrån sig. Och att den bara räckte ett par dagar.
Det intressantaste är att fundera över framtidens miljöaktivism. Det som gör den så svår att släppa är att den är spännande, såvitt jag vet tekniskt korrekt och att språket flyter så lätt att jag kan fortsätts hur trött jag än är.