Die junge Nia ist verliebt in einen älteren Jungen, der gegenüber ihrer Wohnung in Tiflis wohnt. Er erhört sie nicht, doch sie richtet ihre Sehnsucht ganz auf ihn. Jahrzehnte später erhält sie erneut Kontakt zu dem Mann, und nun erinnert sie sich an den Gefühlssturm der ersten Liebe. So tritt die lebenserfahrene Nia mit ihrem jungen, ungestümen Ich in einen Dialog. Mit großem Raffinement gelingt es Naira Gelaschwili, die Gedanken der Pubertierenden ebenso lebhaft zu schildern wie die Gefühle der gealterten Frau, die sich zurückerinnert.
»Ich bin sie« war ein Bucherfolg in Georgien und noch immer schenken sich Liebespaare den Roman dort gegenseitig. 2013 wurde er als bester Roman des Jahres mit dem SABA-Preis, dem renommiertesten georgischen Literaturpreis, ausgezeichnet. Im Verbrecher Verlag erscheint er nun erstmals in deutscher Übersetzung.
Naira Gelashvili (Georgian: ნაირა გელაშვილი) (born October 28, 1947) is a Georgian fiction writer, philologist, Germanist, and civil society activist.
Gelashvili graduated from the Faculty of Western European Literature, Tbilisi State University, in 1970. She has published a series of stories and the novel dedis otakhi (დედის ოთახი; "The Mother’s Room", 1985). She is one of the most ardent followers of European existentialist prose in modern Georgian literature.[1][2] Gelashvili has also studied folklore of the Caucasian peoples and heads the cultural NGO The Caucasian House.
ნაირა გელაშვილი დაიბადა 1947 წლის 28 ოქტომბერს სიღნაღის რაიონის სოფელ ნუკრიანში. 1970 წელს დაამთავრა ივანე ჯავახიშვილის სახელობის თბილისის სახელმწიფო უნივერსიტეტის დასავლეთ ევროპის ენების და ლიტერატურის ფაკაკულტეტი, პროფესიით გერმანისტი, მთარგმნელი.
1973 წელს დაამთავრა ასპირანტურა დასავლეთ ევროპის და ამერიკული ლიტერატურის განხრით . საქართველოს კულტურულ ურთიერთობათა ცენტრის "კავკასიური სახლის დირექტორი".
თსუ საზღვარგარეთის ქვეყნების ლიტერტურის ისტორიის ლექტორი 1975-82წწ. მხატვრული თარგმანისა და ლიტერატურულ ურთიერთობათა მთავარი სარედაქციო კოლეგიის რედაქტორი 1982-93წწ. "კავკასიური სახლის" დირექტორი 1993 წლიდან. ჟურნალ "აფრას" დამფუძნებელი და რედაქტორი 1997 წლიდან. გაზეთ "ალტერნატივას" დამფუძნებელი და თანარედაქტორი 1998 წლიდან.
გამოცემული აქვს წიგნები: „მოთხრობები“, „დედის ოთახი“, „მთვარით განათებული ბაღი“, „ტრაგიკული გრადაცია“, „წინწკლების ქოხი“, „სარკის ნატეხები“, „ამბრნი, უმბრნი და არაბნი“, "მე ის ვარ" და სხვა.
2010 - საბა საუკეთესო რომანისთვის „პირველი ორი წრე" 2013 - საბა საუკეთესო რომანისთვის „მე ის ვარ"
ხშირ შემთხვევაში სიყვარულზე და მხოლოდ სიყვარულზე დაწერილი წიგნები ერთმანეთს ძალიან ჰგავს, რადგან რთულია იმ პათეთიკის ღრმა უფსკრულში არ ჩავარდე, რაც სიყვარულზე დაუგროვდა კაცობრიობას, ამიტომაც წმინდად "რომანებს" იშვიათად თუ აღვუფრთოვანებივარ.
ნაირა გელაშვილის შემოქმედებას პირველად გავეცანი და თავიდან ეჭვის თვალით ვუყურებდი(მისი პიროვნებიდან გამომდინარე), მაგრამ ბევრი მცდელობისა და გაფაციცებული კირკიტის მიუხედავად, ამაოდ გავისარჯე: მაინც ვერაფრით დავიწუნე. აქ თითქოს ყველაფერია, რაც ხშირად მბეზრდება ხოლმე: პოეზია, პოეტური პროზა, პრობლემის სტატიკურობა, მაგრამ არა, ყველაფერი ისე სრულყოფილად იყო ერთმანეთში შერწყმული, რომ უცებ ძალიან, ძალიან მომინდა მეც 13 წლის ვყოფილიყავი და უიმედოდ შემყვარებოდა პირველად ვიღაც ისე, რომ სამოთხე მხოლოდ მის მკლავებში მეგრძნო.
ეს წიგნი რომ 16 წლისას წამეკითხა, ჩემი ერთ-ერთი ფავორიტი გახდებოდა, რადგან მე ყველაზე კარგად მესმის ის რაზეც ავტორი გვიყვება. 16 წლისა მეც შეყვარებული ვიყავი მეზობლის ბიჭზე, რომელიც ჩემზე ასევე 7 წლით იყო დიდი. მუდმივად მისი აივნისკენ გამირბოდა თვალი, თუმცა ჩემდა სამწუხაროდ, ჩემი სახლის ფანჯრები სულ სხვა მხარეს იყურებოდა. საბედნიეროდ ჩემი მზერით სიყვარული ცალმხრივი არ იყო. ისიც სულ მიყურებდა ხოლმე. ერთხელ მეზობელთან ვიყავი სტუმრად და ფანჯრიდან ვიყურებოდი. სხვადასხვა გარემოების გამო, ისიც იყურებოდა და შემნიშნა. საათზე მეტხანს ვიდექით და ვაპარებდით ერთმანეთისკენ მზერას. სკოლასთანაც მოდიოდა ხოლმე და მთელი დასვენება ფანჯარასთან ვიყავი ხოლმე დარჭობილი. ბუნებრივია მეც ვერ ვუდებდი სწავლას გულს. სულ ეზოში მინდოდა ყოფნა. ერთხელ მეც გამომელაპარაკა. გტარიტ მოვდიოდი, გამაჩერა, გიტარა გასინჯა და მკითხა ვისთან დავდიოდი გიტარაზე. მოკლედ ლამის იქვე გავთავდი სანამ პასუხებს ვცემდი. დარწმუნებული ვარ, მეტყობოდა ღელვა. ის 3 წელი ძალიან ბედნიერი ვიყავი. მერე კი, შევატყე რომ ჩემზე გული აიცრუა, იმის გამო, რომ სკოლა დავამთავრე, მაგრამ ბავშვობის ასაკიდან ვერ გამოვედი, ვერ შევეშვი წრეში ბურთის თამაშს, რის გამოც მას ალბათ იმედი გაუცრუვდა, ერთხელაც დემონსტრაციულად შემაქცია ზურგი და ჩემსკენ აღარც გამოუხედავს. მე კი თავმოყვარეობა შემელახა, გავბრაზდი, ისეთი რომ არ ვუყვარდი როგორიც ვერ და ჩემი გადაკეთება უნდოდა ალბათ. ამის გამო, ადვილად დავივიწყე. ავტორისგან განსხვავებით, იმ კაცისადმი (ეხლა 37 წლისაა) გრძნობები აღარ შემომრჩა. ეხლა სხვა მიყვარს. :)
“Yani, sonbaharda acı çekmek ilkbahara kıyasla daha kolaymış.
Bu sonuca varıyorsun, oysa henüz yalnızca on iki yaşındasın. Daha doğrusu on iki yaşında ve altı aylık.
Hiç kuşkusuz öyle... Çünkü o zaman, yani sonbaharda, dışarısı da senin gibi hüzünlüydü. Gökyüzünün senin kalbin gibi ağladığını ve yaprağın da kalbin gibi döküldüğünü sanıyordun.
Şimdi her yer çiçek, her kuş ve her kelebek sevinç içinde... Şafak vakti avlunda sarı göğüslü bir kuş, bak nasıl da ötüyor... Bu güneşli ve çiçekli günler, yaşının dışında senin hiçbir şeyine uymuyor.
İlkbahar ise emredicidir ve mutlu olmanı ister. Veya sevmemi ve sevilmeni. Bu da çok ürkütücüdür, Nia.
Çünkü bu, daha çok susuz çölde susamaya benzer, çevrende meyveler ve çiçekler olsa da.”
13 yaşındaki Nia’nın karşı camında görebildiği ve tıp fakültesinde öğrenci olan bir çocuğa olan aşkının hikayesi. Sıradan bir çocukluk aşkından ayrılan özelliği ise 50 yıl süren bir hikaye olması.
Zamanda atlamalar yaparak 1959 yılından 2010 yılına uzanan ve şiirlerle harmanlanan bir aşkı takip ederken arka planda da bir coğrafyanın değişimini, girilen kimlik krizlerini de okuyorsunuz. Çağdaş Gürcü edebiyatında önemli bir yere sahip olduğu için beklentim çok yüksekti ancak bir noktadan sonda bu aşkın peşinde sürüklenmek beni oldukça yordu, kitaptan kopmaya başladım. Fakat yine de kötü diyebileceğim bir kitap değil aslında, platonik bir çocukluk aşkının ve sadakatin nereye gidebileceğini merak ediyorsanız tavsiye ederim.
Ben Oyum sanırım Gürcü Edebiyatı’ndan okuduğum ilk kitap. 12 yıl 6aylık :) Nia’nın karşı apartmanında oturan tıp fakültesi öğrencisine duyduğu platonik aşkı anlatıyor, bu aşkın yanında bir çocuğun ergenlik&büyüme sorunlarına ve kimlik arayışına tanıklık ediyoruz. 160sayfa boyunca 50yıl süren karşılıksız bir aşk zamanda atlamalar ve şiirler aracılığıyla anlatılırken arka planda biz okuyucular da bir ülkenin 50yıllık değişimini gözlemleme fırsatı buluyoruz. Daha önce okumadığım bir coğrafyanın hikayesi olduğundan ilgiyle okudum ama bunun dışında aldığı ödül de düşünüldüğünde beklentimin altında kalan bir okuma oldu.
Platonik aşk konulu kitapları severim; bu kitabı listeme almamın sebebi de konusu oldu. Ancak sanırım Zweig’ın “ Bilinmeyen Bir Kadının Mektubu” bu temanın zirvesi ve ondan sonra okuduğum benzer kitaplar bana hep zayıf geldi . Bir de orijinali de böyle mi ,çeviriden mi bilmiyorum ama anlatıcının o, ben, sen şeklinde değişip durması beni çok yordu ; Tanrı bakışlı anlatıcı okurken bir anda “geldi bana sarıldı” diye bir cümle geliyor ; ben geçişleri yakalayamadım açıkçası.
ეს წიგნი ალბათ თინეიჯერებისთვის და მათი მშობლებისთვისაა, თუმცა ვერც ჩემი მსგავსი მკითხველები (ამ ეტაპზე არც ერთ კატეგორიას რომ არ მივეკუთვნებით) აუვლიან გვერდს გულგრილად. 12-13 წლის შეყვარებული ნიას განცდების გაგება შესაძლოა ყველასთვის მარტივი არ იყოს, თუმცა აუცილებელია. იქნებ რაც უფრო შორეულია ჩვენთვის მისი გრძნობა, მით უფრო მნიშვნელოვანია გავუგოთ გოგონას, რომელიც ფანჯრიდან უყურებს უცნობ ბიჭს და იტანჯება პირველი ცალმხრივი სიყვარულით.
Das Buch machte beim ersten Blättern einen originellen Eindruck, der sich dann auch während dem Lesen bewahrt hat. Der Erzählstil ist interessant, mit Zeitsprüngen vor und zurück und abwechselnden Perspektiven... aus der Sicht der jugendlichen Nia, der erwachsenen Nia, gemischt mit Gedanken anderer Personen, dazu noch einige georgische/deutsche Gedichte über die Liebe. Ich würde es in ein paar Jahren vielleicht nochmals lesen. Nicht so gut gefallen hat mir die etwas einseitige Fokussierung auf den angehimmelten Gogi. Zum einen werden andere mögliche Erzählstränge nicht verfolgt (die Ermordung des Vaters, die zu Bruch gegangene Ehe im Erwachsenenleben, die Identität der der erwachsenen Nia helfenden Freundin, die Beziehung zu Eltern/Geschwistern,...), zum anderen wäre eigentlich zu erwarten, dass mit dem Alter auch eine gewisse Distanzierung von der jugendlichen Schwärmerei eintritt. Jedoch ist es eine interessante Frage / ein Gedankenanstoß: Kann das Sich-Hingezogen-Fühlen zu einer beinahe unbekannten Person tatsächlich Liebe sein? Hat eine solche "Liebe" nur solange Bestand, wie sie unrealisierbar bleibt?
საკუთარი გრძნობები გამახსენა, როცა მეც 13-14 წლის ვიყავი და ჩემზე შვიდი წლით დიდი ბიჭი მიყვარდა. წიგნის გმირივით "გულყრები" არ მჭირდა, მაგრამ.ისე ტკბილად და მწარედ მახსენდება ის პერიოდი. ახლა დიდი გოგო ვარ და ჯერჯერობით მსგავსი შეგრძნებები აღარ განმეორებულა. ამ წიგნისთვის ცოთა "გადაზრდილი" ვარ, თუმცა მაინც სიამოვნებით ჩავიკითხე.
Mir war zwar das Verhalten der Protagonistin vollkommen fremd, aber immer nur über sich selbst lesen wäre ja auch langweilig. ;) Außerdem fand ich den Stil sehr schön (nach kurzer Reinfindungsphase).
ერთ დღეში დავასრულე და ვფიქრობ 13-14წლის ასაკში რომ წამეკითხა, გადავირეოდი და ა.შ. თუმცა ახლა დიდი ხანია ვიცი რომ რეალობაში ასეთი "სიყვარული" არ არსებობს და too much იყო ბევრი რამე :დ ოთხი ვარსკვლავი ჩემი თინეიჯერი თავის ხათრით 💜
მიყვარს ნაირა გელაშვილი, რაღაცნაირად ძალდაუტანებლად და უბრალოდ წერს. ეს რომ მხოლოდ გოგონას ცალმხრივი სიყვარულის ისტორია ყოფილიყო, ალბათ უფრო ვისიამოვნებდი კითხვით. რაღაცნაირი უსიამო ელფერი დაჰკრავდა ამ ამბავს, გარკვეულ მონაკვეთებს ძალიან დაძაბული ვკითხულობდი.
ეს რომანი იმ წიგნების სიაში შედის, რომელიც თვალნათლივ გამოხატავს ნამდვილი სიყვარულის ისტორიას. მომწონს როგორაა აღწერილია გრძნობები, რადგან ზუსტად ემთხვევა მოზარდი გოგონების ფიქრებსა და ემოციებს,მაგრამ ესეთი ჟანრის წიგნები ჩემს გემოვნებაში არ ჯდება.