Tredje och troligen sista boken i Maria Gustavsdotters trilogi om Morlandas prästdöttrar. I likhet med de övriga delarna har denna del åter fokus på en dotter, denna gång den yngsta av systrarna, epileptiska Ebba.
Medan del två av trilogin, Katarinas bok, inte förmådde ge sin huvudkaraktär substans har författaren här åter lyckats nå upp till nivån från sin första bok, Ulrikas bok. Läsaren får gedigen kontakt med Ebba, hennes karaktär, tankar och känslor, hennes utsatthet, bestämda åsikter och starka vilja. Hon må vara offer för sin sjukdom, men desto mer är hon kapabel att stå upp för sig själv och bekämpa sitt öde som motvilliga trolovade till den maktlustna och dominerande hjälpprästen, Jostein.
Vid sidan om fortsätter läsaren följa de två andra systrar: Ulrika i Dalarna som numera ensamt sköter både gård och barn och Katarina i Ribe som försöker överleva suiterna av svenskens ödeläggelse.
Även i denna bok har Maria Gustavsdotter tendens att stundvis, dock i väsentligt mindre utsträckning än i sin andra bok, trötta ut sin läsare när hon verkar skriva för att lysa med sin kunskap snarare än att hennes detaljerade utsvängningar bidrar till berättelsen. I sin förra bok handlade det om kulinariska beskrivningar medan författaren här beskriver Ebbas passion vävning i ibland plågsamma detaljer. Men, som sagt, i Ebbas bok är det överkomligt.
Jag rekommenderar denna trilogi då Maria Gustavsdotter verkligen lyckas skildra kvinnornas dramatiska villkor i 1600-talets Bohuslän, till den graden att jag som läsaren stundvis funderar över dessa öden och dåtidens villkor.
@Ann