Svart potatis: Den stora svälten, Irland 1845-50

by Pär Lodin

Svart potatis av Pär Lodin, om den irländska potatissvälten och den brittiska regeringens hantering av krisen, har lovordats av press och recensenter.

Genres: Nonfiction

404 pages, Paperback

Published August 4, 2015

Reviews

[Isabelle]

Det är alltid lite speciellt att läsa en historiebok skriven av en journalist (en historiskt beläst journalist, men ändå) istället för en historiker. Journalisten skriver för att informera och bibehålla läsarens uppmärksamhet, vilket kan leda till en del dramatiseringar som historikern nog skulle hålla sig för god för att spekulera kring.

Research finnes, ofta en rätt imponerande sådan, så även här, med risken att den specificerade informationen återges utanför sin kontext. Pär Lodin skriver om den kontroversiella laissez faire-anhängaren Sir Charles Trevelyan på ett sätt som påminner lite om när journalisten William L Shirer beskriver Hitler i Tredje rikets uppgång och fall - Det finns en subjektivitet i texten. Det råder ingen tvekan om vad författaren personligen tycker om ditten och datten och gärna vill styra med läsaren i. Men det är ett historiskt reportage, så det är okej med drama och goda/onda människor.

Personligen blev jag berörd och upprörd över att något sådant här kunde få hända, så till den grad att jag ville göra egna efterforskningar på Trevelyan och andra som omnämns i boken. Var de så onda? Hur sjutton tänkte de? Om alls? Nog väcker den engagemang och känslor alltid. Känslor som ännu behövs.

Sak som tyvärr drar ner betyget: Trots att Pär Lodin i slutorden tackar någon, en lärare, för hennes hjälp med rödpenna vid korrläsning, så är den uselt korrläst. Många stavfel, ord som återkommer dubbelt och ihopskrivet eller andra språkliga missar stör läsupplevelsen och irriterar. Synd på en annars fängslande bok.

[Nick]

Det här är folkbildning när den är som bäst. Pär Lodin har valt ett viktigt kapitel i Europas historia och gör ett fantastiskt jobb med att levandegöra den. Jag uppskattar särskilt den korta sammanfattningen av 700 år av brittisk ockupation av Irland vilket sätter baslinjen för hur samhället kommer att bli påverkat av svälten.

Jag är själv statsvetare och har mer än en gång himlat med ögonen när någon glad liberal svänger sig med att det aldrig har förekommit svält i en demokrati. En favoritsport är att kontra med potatissvälten i Irland, vilken ingen av stråhattarna känner till (för att inte tala om Bengaliska svälten 1943 där Churchill lät miljontals människor svälta ihjäl).

Effekterna av missväxten på Irland hade kunnat mildras, vilket Lodin beskriver i boken genom att jämföra med andra länders politik, till exempel Belgien som valde en interventionspolitik (s. 129)

Men i Storbritannien hade liberalismen vaknat till liv, där dess store profet Adam Smith menade att all form av statlig intervention är skadlig. Problemen skulle lösas av det privata näringslivet och frihandel, statlig intervention hade rubbat marknaden. Ideologi fick gå före allting annat.

Vilket påminner mig om en händelse från när jag själv läste nationalekonomi (tillsammans med genusvetenskap det absolut mest ideologiskt indoktrinerande ämnet jag har läst). Jag hade terminen innan skrivit min kandidatuppsats där tullar var ett inslag. När vi läste modellen om tullar med färgglada linjer som flyttar sig uppåt om X händer och nedåt om det motsatta händer, så noterade jag att de förutspådde rörelser som gick rakt tvärsemot det som faktiskt hade hänt i det fall jag skrivit om. Där hade linjen rört sig nedåt när X hände och vice versa. Jag frågade läraren hur det kunde komma sig att verkligheten betedde sig på rakt motsatt sätt som modellen förutspått, och jag kommer aldrig att glömma hans svar, vilket var ordagrant:

"Försök glömma bort verkligheten och fokusera på modellen."

Om kartan ser annorlunda ut än terrängen så är det terrängen som får ändra sig.

Min lärares citat sammanfattar Storbritanniens reaktion på missväxten och svälten. Storbritannien valde av ideologiska skäl medvetet en frihandelspolitik som bara kunde ha en utgång: massdöd. När bevis för att så verkligen var fallet slog man, med Charles Trevelyan i spetsen, händerna för öronen och utlovade mer av samma medicin. Istället för mat fick de utdrag ur Adam Smiths The Wealth of Nations. Mycket av det Trevelyan skriver i boken skulle lika gärna ha kunnat varit skrivet av Svenskt näringsliv.

Boken hade tjänat på att korrekturläsas ytterligare ett varv. Personligen hade jag uppskattat fotnoter, för det var ofta jag läste någonting som jag gärna skulle vilja ha vetat mer om. Och någonting som boken verkligen hade tjänat på (i efterhand är det ofattbart att det inte inkluderades) är ett register i slutet.

Trots dessa brister (eller kanske mer irritationsmoment) så är boken i helhet fantastisk.