Lata osiemdziesiąte. Powstał nowy rynek, na którym obowiązują inne reguły i występują inni aktorzy. Odziedziczone wartości czy obciążające predyspozycje nie są już przeszkodą w zarabianiu pieniędzy. „Szczeniaki finansjery” węszą w powietrzu.
Natomiast w sztuce wszystko już było i wszystko jest wyświechtane. Pozostają tylko cytaty, parodia i pastisz. Dandys znów staje się ideałem. Krawat, zmysł estetyczny, ta irytująca niewzruszoność. Umierający dandys Nilsa Dardela zostaje wystawiony na sprzedaż. Krążą plotki, że padnie nowy rekord aukcyjny.
Dwadzieścia pięć lat później narrator siedzi w „obrzydliwym oplu” zaparkowanym w stodole z przeciekającym dachem, słuchając składanki rozstrzygającej o życiu i śmierci. Należy do tych nielicznych wtajemniczonych, którzy znają prawdę o tym, jak dandys doszedł do swojej drugiej śmierci.
Klas Östergren was born in Stockholm in 1955 and is the author of several novels including the landmark Gentlemen (1981) and its sequel, Gangsters (2005). A leading star of Swedish literature for nearly three decades, he has won the Piratenpriset and the Doblougska prize from the Swedish Academy. A founder of the rock band Fullersta Revolutionary Orchestra, Östergren has also worked as a translator, playwright, and scriptwriter for television and screen, and he co-wrote Mikael Håfström's film Ondskan, which was nominated for an Oscar for Best Foreign Language Film. He now lives with his wife and three children in the seafront town of Kivik in southern Sweden.
I slutet av den här boken ska berättarjaget åka till en blomsteraffär för att köpa dahliaknölar. Jag hade bestämt mig för att boken jag skulle läsa härnäst var Den svarta dahlian av James Ellroy. Ett sammanträffande, men inte så intressant. Den här Östergrenboken innehåller många sammanträffanden, tillfälligheter och förväxlingar, och det är mycket underhållande för det mesta. En riktigt härlig bok.
Alltför många ord för ordens egen skull, en enda lång trög monolog. En mycket motsträvig roman för mig. Redan från början får jag känslan att Östergren medvetet valt en retro-stil. Jag-berättaren poängterar flera gånger att även om vi läsare upplever hans utvikningar som ovidkommande, så kommer vi längre fram att inse att varje detalj kommer att vara avgörande för vår förståelse. För att tvinga oss att läsa noga, samtidigt som jag länge tvivlade.
Visst flyter Östergrens text på bra större delen av tiden, även om jag många gånger undrat varför jag engagerar mig i något så intellektuellt, pratigt, inbäddat i mängder av ord ord ord. Det gick så långt att jag kopierade intressanta avsnitt bara för att få stryka onödiga textsjok, för att komma ner till kärnan, det eventuellt intressanta.
Romanen har en mängd trådar att följa. handlingen rör sig från 1980-tal till nutid. Den tydliggör att en 'livshistoria' inte kan struktureras ihop till en intrig, att inga sanningar någonsin håller i längden, inte lika för alla, alla lever med livslögner. En huvudlinje (möjlig intrig) rör en konstnär och hans installation, och som sidolinjer finns metatextavsnitt med en fiktiv litteraturvetares teorier. Dessa kan sägas symbolisera varandra, konst som konst, oavsett om Ord eller Bild. Författaren är inne i sina svamliga ordmängder, och har svårt att uttrycka vad han vill, tvekar om han överhuvudtaget vill uttrycka något. medan hans 'vän' konstnären, med tiden visar sig ordblind, ja illitterat. Att han aldrig läst de teoretiska texter han förespeglat att han läst, men trots allt har byggt en installation med djupa dubbeltydigheter. Bland annat spelar han in sig själv när han timme ut och timme in stryker över all text i James Joyce 'Odysseus' (Obs! vilket får mig att skratta åt mig själv, som tvingats korta Östergrens text emellanåt). 'Odysseus' som ofta förts fram som ett frontverk för den litterära modernismen, och att det verket nu blir överstruket - obs! inte raderat - under 1980-talets postmodernism, är en symbolisk handling, som kan tolkas alltifrån practical joke, till snobbigt teoretiserande.
Enklast tolkas postmodernism, inom litteratur, som ett sätt att förnya litteraturen genom att blanda genrer. Östergren tar här i stället med alla upptänkliga konstarter (foto, måleri, skulptur, litteratur, musik, film) i den för romanen så centrala konstnärliga installationen, som hela tiden framträder som tvetydigt - är det konst? eller kitsch? - och i slutänden aldrig blir av, pga praktiska hinder, utan mer lever i tankevärlden hos de inblandade.
Ett tema i metatextavsnitten handlar om Jagets vara eller inte vara. Existerar jaget utan berättelsen? Existerar berättelsen utan jaget? Östergrens roman undviker intriger, och försöker sätta Jag-berättaren i bakgrunden, ändå är hans oupphörliga pratande så dominerande att den hotar att dränka berättelsen.
Men på de sista sidorna kommer den sens moral, som åter väcker det intresse i mig som domnat av under läsningen. Berättaren erkänner att han föredrar sin egen fiktiva idealbild av konstverket, hellre än att ta del av det slutliga fullbordade verket. Risken är att verket inte kan leva upp till hans illusioner.
En mycket fint berättad roman. Älskar den mer sentida KÖ som blivit en stor betraktare av samhällsförändringar och tragiska människoöden. En språkligt ekvilibristisk samhällsskildrare. Hans berättare finns alltid i händelsernas centrum, men blir mer av en betraktare vid ett skyltfönster än motivet på andra sidan fönstret. KÖs bästa egenskap är att även när han är teoretisk, långrandig och utmanande, så har han likväl läsarens fokus i ett järngrepp, nästan i en slags språkets omöjliga dubbelnelson.
Ett utforskande av postmodernismens konstnärliga gränser i en finansmiljö på åttiotalet med kriminalitet och pengar i omloppsbanor. Symbolismen i kasettband och dahlior och konstverk och illitterata dandys och pang pang boom boom fuck kommunism men vart försvann välfärdssamhället finansbubblorna som svävar i skyarna och allt var kaotiskt och inbäddat och överdrivet och långsökt och uttjatat! Precis som postmodernismen!!! Formen var otroligt seg och såsom jagberättaren påtalar (och även min lärare eftersom jag var tvungen att läsa boken till min sista littvet-tenta) så blev man i princip tvingad att läsa boken extremt noggrant. Front to back. Alla utdragna detaljerade beskrivningar, allt tjat om ditten och datten, i tron om att det ska ha betydelse vilket det i och för sig hade, då man inte hängde med i handlingen om man hade missat den där enstaka detaljen på sida 43, men som var så otroligt svårlästa och tunga och onödigt reflekterande. Har blandade känslor. Älskar idén bakom, hatar de formalistiska dragen. Strukturerna och de ytliga gestaltningarna. Fick ingen direkt klarhet från någon av karaktärerna. Jagberättaren var enligt mig bara en fragil skepnad av (kanske?) Östergrens egna tvekande, en förkroppsligad kluvenhet hos den generation som genomlevde såväl modernismen som postmodernismen. Jörgen förblev ett mysterium, fick ingen direkt bild av honom heller mer än att han verkar helt jävla dum i huvudet. Samma med Madde och alla andra karaktärer i den här lååååånga boken. Men vad mer kan man säga? Jag är ett barn av min tid och även om en del konstnärliga idéer som lyfts i denna bok är totalt groteska och makabra, så skulle jag ändå vilja se slutresultatet av Jörgens konstverk. Så jag är väl, likt Östergren I guess, lite kluven. Kanske är just kluvenheten ärftlig, från en generation till en annan. Vad vet jag.
En sån överraskning! Här känns det som om Klas Östergrens ironiska ton, sirliga språk och suggestiva stämning gifter sig i en perfekt, postmodern harmoni.
Det är 80-tal och finansvalpen/yuppien Jörgen personifierar epoken. Han försöker buda hem Nils Dardels ”Den Döende Dandyn” som han har tänkt måla över, en konstnärlig provokation. Han lyckas inte att buda hem den men lyckas sen med något långt mycket värre, som involverar fyra lik, en stor lagerlokal och wellpapsrullar.
Jag läser boken som en meditation över vad som är konst, vad som är en berättelse. Men också som samtidskritik av postmodernismen och 80-talets belåningshets, som med dagens mått mätt blir väldigt träffande. Tiden går igen. ”Man får göra vad man vill med ett konstverk om man har betalat för det” vilket går att applicera på fler områden, inte bara konsten, i nyliberalismens Sverige.
Den sista cigaretten innehåller många stickspår á la Östergren. Den som läst Gentlemen-serien lär känna igen sig och inte bli besviken, även om premissen är lite mindre. En underhållande, språkligt briljant bok som ställer stora frågor och som vädrar smilbanden.
Sammanfattning: 8/10 Ännu en stilsäker och otroligt härligt berättad roman av Östergren. Som vanligt spänner den över tid och rum och är fullspäckad med detaljerade anekdoter som får en att tappa hakan och tänka "hur kan man ens hitta på sånt här?". Möjligtvis lite väl utsvävande i monologer kring konst, politik och palmemord här och där, men jag förlåter det för resten är så jävla bra. Reine läser lysande som alltid.
Intressant historia och tidsskildring men lite för osammanhängande och för många lösa trådar samtidigt som vissa karaktärer helt klart är intressantare än andra. Om man gillar Klas Östergrens andra böcker kommer man nog även tycka om denna men den är långt ifrån hans bästa.