I denna urvalsvolym med noveller av Lars Ahlin samsas de bästa av hans kortare texter.
Om sitt urval av Lars Ahlins noveller skriver Lars Andersson i efterordet:
”Man skulle grovt kunna yxa till kategorier. Det råder uppväxtvärld, eller trettiotals- och arbetsvandrarvärld, eller samtid (med stark smak av 40-tal). Vi omges av Stockholm – provinsstad – närmast förmodern landsbygd. Påfallande när man läser produktionen i ett svep är hur mycket som utspelas inuti (eller snett bredvid) såriga familjedramer. Kärleken också förstås. Kärlekens stigma, med ett Ahlin-ord. Jag har försökt intala mig att urvalet är någorlunda varierat och på så sätt representativt. I sanningens namn har jag väl valt ut de noveller jag inte kunnat släppa."
Lars Ahlin was an award winning Swedish author and aesthetician.
Ahlin left school when he was 13 to support his family, although he later attended several folk high schools. When he was 18, he had a mystical experience. He eventually moved to Stockholm, where he wrote two unpublished novels before his first success, Tåbb med manifestet (Tåbb with the Manifesto, 1943). The story, about a young proletarian who rejects the values of communism in favor of a secularized Lutheran theology where man is judged by his deeds, without preconceived notions, set the stage for his subsequent works. Critics have compared Ahlin to Fyodor Dostoyevsky and Thomas Mann. Among the awards he received are the Prize of the Nine in 1960, the Great Novel Prize in 1962, and the Dobloug Prize in 1963. In 1995, he won the Swedish Academy Nordic Prize, known as the 'little Nobel'.
Det är alltid komplicerat att bedöma en novellsamling. Detta är en salig blandning av noveller och medan vissa är uppe på fyra stjärnor är det tyvärr flera som jag tappar intresse för ganska snart och som bara når en stjärna.
Jag inser att jag kanske inte är så särdeles förtjust i noveller eftersom de korta berättelserna inte riktigt hinner få liv. Berättelserna hinner liksom inte lyfta. men visst har Ahlin ett målande språk! Dock är jag rädd att det alltsom oftast blir lite pretentiöst och får åtminstone mig att tappa fokus.
Jag tycker väldigt mycket om de klassiska arbetarskildringarna, där han insiktsfullt och nära skildrar fattiga unga män. Jag har svårare för de "modernistiska", och än mer för de enstaka med religiös tematik. Men jag gillar att läsa novellsamlingar... ett smörgåsbord.