Gun-Britt Sundströms roman "Student -64" skildrar en studentskan tre första terminer i Uppsala. Hon läser filosofi, hon upplever gasker och seminarier, matställen och studentrum, vilda liftarresor och mer eller mindre tillfälliga kärleksförbindelser. Skildringen är nästan dagboksmässigt förd, allting återges i ögonblicksbilder på en lätt, impressionistisk, mycket personlig prosa.
Här finns en rastlös flanörstämning och samtidigt en genomskådande klarvakenhet, kontakthunger och snabb, träffsäker ironi, galghumor och ömhet, melankoli och sprallighet. Tillsammans ger episoderna ett ovanligt levande, charmfullt och omedelbart porträtt av en ung flicka - ålderstypisk, tidstypisk och ändå alltigenom personlig.
Gun-Britt Sundström är en svensk författare, översättare och litteraturkritiker.
Som författare är Sundström mest känd för Maken (1976), en diskussionsroman om parförhållanden, och För Lydia (1973), som återberättar Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken med handlingen sedd ur kvinnans perspektiv och flyttad sextio år framåt i tiden. Sedan 90-talet är hon även verksam som översättare av barnböcker och skönlitteratur. Då hon 2003 utnämndes till hedersdoktor vid Stockholms universitet löd motiveringen bland annat: "hennes språkliga lyhördhet gör henne till en ypperlig översättare ... Genom sin medverkan i bibelkommissionen 1980-2000 har hon kommit att betyda mer för den stilistiska utformningen av Gamla Testamentets text än någon annan enskild svensk författare."
Sundström har ett språk som får en att aldrig vilja sluta läsa. Hon skriver om hur det är att vara student i Uppsala, 60 års skillnad men känslor och beskrivningar om staden stämmer än idag.
Finns ingen författare som gör det enklare att vara människa när ingenting händer, blandat med att allting händer, vilket gör att man måste ändra sin självbild, vilket också är ett oöverstigligt projekt.
”Jag gick ett kvarter, stannade vid en husvägg och stod där. Slut. Slut på all psykisk kraft. Vad gör man då? Stannar och står. Så småningom rann det till såpass att jag kunde släpa mig vidare, lyckades gå in på en bar och äta någonting. Någonting litet. Och så plötsligt lättar det en aning igen, en dörr öppnar sig inuti, och jag kan resa mig och gå hem och kanske läsa en stund. Och sen ska jag sova, tänker jag, sen ska jag gå och lägga mig och sova och så vaknar jag imorgon och är en ny människa. Tro det den som kan”.
Läste denna nu precis efter att jag blivit helt klar med Uppsala och tänker på hur lite som förändrats på 60 år, Fågelsången och Ofvandahls still going strong, men spontaneiteten med att knacka på folks dörrar när man är sugen på sällskap känns väl tyvärr borta.