En kväll, en vecka efter att jag hade flyttat in i min nya lägenhet, tände vi våra skrivbordslampor samtidigt. Det var så vi träffades: hans fönster mitt emot mitt, utan gardin eller persienner eftersom vi trodde oss vara ensamma. Han hade på sig en slips och jag en bomullskimono som hade tillhört min mormor.
Novellen ingår tillsammans med åtta andra berättelser i serien Novellix Grannar. Översättare: Marianne Tufvesson Omslag: Karin Mamma Andersson
Kim Thúy arrived in Canada in 1979, at the age of ten. She has worked as a seamstress, interpreter, lawyer and restaurant owner. She currently lives in Montreal where she devotes herself to writing.
Her debut novel Ru won the Governor General's Award for French language fiction at the 2010 Governor General's Awards. An English edition, translated by Sheila Fischman, was published in 2012 and was a shortlisted nominee for the 2012 Scotiabank Giller Prize.
Thúy spent her early childhood in Vietnam before fleeing with her parents as boat people and settling in the Montreal suburb of Longueuil. She has degrees in law, linguistics and translation from the Université de Montréal.
What makes us choose the lives we live? Our fond or not-so-fond memories of childhood? Making us recreate replicas of what we liked or opposites of what we hated? Sometimes a patchwork combination of both? Or is life guided by chance? Like turning on the light at exactly the same time as your neighbour - thus seeing someone in full spotlight where there was only darkness before?
Action, reaction, chance, plan: a quilted kimono patchwork design in novella form.
En man träffar sin framtida fru när han är 10 år. De växer upp, gifter sig och bildar familj.
Men en kväll förändras allt när två grannar tänder sina lampor i arbetsrummen mitt emot varandra.
Detta var en väldigt kort novell så det var lite svårt att få grepp om den, men jag gillar verkligen Thúys sätt att skriva och det gör mig nyfiken att läsa mer av henne.
2.5 egentligen om jag ska vara snäll. Kände att den började riktigt bra, språket är genomgående vackert och det var en intressant berättarröst, men sedan slutade novellen för abrupt. Bara något stycke till tror jag hade knutit ihop historien bättre. Jag ville verkligen gilla den eftersom jag tyckte om början, och det är möjligt att jag läste den i dåligt läge (i kollektivtrafiken och jättetrött), men oavsett så kändes det irriterande på samma sätt som när någon spelar varje ton i en oktav utan att spela den sista tangenten. Blir kanske bättre vid en framtida omläsning under bättre förutsättningar?
Eh, handlar om Mania. Vad mer kan jag säga? Den var en kort novell, bidrog inte med någon form av dopamin eller kunskap jag bara läste. Påminner mig om artiklar man tvingas läsa i skolan, tråkigt.