Tack för recex Seraf Förlag!
Varghamn är fortsättningen på Ensamvarg, men i den här så följer vi två andra karaktärer främst som vi mötte lite i första boken. Men vi får fortfarande ett humm om vad som händer de föregående paret, vilket jag verkligen gillar, men det är inte fokus av berättelsen.
Precis som den första boken så är Varghamn mer karaktärsdriven än plotdriven. Och för mig som en är mer plotdriven person så är vissa sektioner lite sega att ta sig igenom, men inte för Dalengrens böcker. Jag tycker att det är roligt att hänga med karaktärerna och att få se hur deras kärlek blommar och värker, svek och hjärtesorg för att sedan lappa ihop sig själv och kunna prata ut. Det är rått och ärligt, åtrå och känslor och det bubblar till och med i min mage av känslor när jag läser den här boken. Jag gillar hur alla kvinnliga karaktärer är starka i sig själva och att de manliga karaktärerna kan visa känslor och vågar visa sig sårbara. Det är fantastiskt att läsa en så normbrytande bok där karaktärerna känns unika och verklighetstrogna.
Jag hade önskat att man hade fått se fler perspektiv av de som var kvar i flocken, t.ex. Emanuels, för att få en mer överblick över situationen och mer spänning i boken. Även om spänningen låg och tryckte genom hela boken hade jag gärna fått hans perspektiv för att få se hur han kan vara så sjuk i huvudet.
Varghamn var så bra, så så bra! En riktigt stark fyra och rekommenderar till alla som vill påbörja sitt fantasyäventyr med den här, men även för oss vana fantasyläsare som bara vill dyka ner i en atmosfär som är fantastiskt byggd, med fantastiska karaktärer och mycket råa känslor!
Jag behöver bok tre NU! Pronto! För det där slutet gjorde att mitt hjärta fastnade i halsgropen!