Nuorena kuollut Henry Parland (1908–1930) kuului 1920-luvun suomenruotsalaisen kirjallisuuden terävimpään kärkeen. Hänet tunnetaan etenkin runoilijana (suom. runovalikoima Hamlet sanoi sen kauniimmin) ja esseistinä, venäläisen formalismin varhaisena esittelijänä, mutta myös prosaistina hän oli varhaiskypsä lahjakkuus, joka sovelsi tuotannossaan aikansa mannermaisia vaikutteita.
Henry Parlandin kirjallinen lahjakkuus ilmenee vakuuttavasti hänen romaanissaan Rikki (Sönder), joka viimeinkin ilmestyy suomeksi. Rikki on 1920-luvun Helsinkiin sijoittuva kuvaus rakkaudesta, mustasukkaisuudesta ja kuolemasta. Teoksen kertoja, Henry Parland, yrittää kehittämiensä valokuvien avulla herättää henkiin vuotta aiemmin kuolleen tyttöystävänsä Amyn. Kirjailijan suhde Amyyn häilyy kiihkeiden tunteiden ja pinnallisen välinpitämättömyyden välillä.
Parland kuvaa kaupunkilaisuutta ja urbaanien sosiaalisten pelien lainalaisuuksia tavalla, joka tekee hänestä edelläkävijän suomalaisessa kirjallisuudessa.
Henry Parland was a Finnish-Swedish poet, novelist and cultural journalist (mainly in Swedish press of Finland).
Swedish is sometimes described merely as Parlands fourth language, after German , Russian and Finnish . His style and choice of words seems peculiar and the lyrics contain some completely unique words. During the years in Helsinki wrote Parland mainly poetry. The friend Gunnar Björling helped him with stylistics and spelling. For Henry Parlands most notable works include the novel decomposition.
(gelesen in einer Ausgabe der Friedenauer Presse, die eine repräsentative Auswahl aus dem lyrischen Werk Parlands umfasst)
In einer tollen Ausgabe mit Nachwort von Michael Krüger und der Übersetzerin Renate Bleibtreu ist nun erneut der jung gestorbene finnlandschwedische Autor Henry Parland zu entdecken, dessen Roman "Zerbrochen (Über das Entwickeln von Veloxpapier)" bereits vor fast 20 Jahren in Übersetzung veröffentlicht wurde und in diesem Band mit einer Gedichtauswahl des Autors angereichert wird. Während die Gedichte oft wie Formübungen wirken, unausgegorene Kurztexte sind, die entweder zu simpel oder zu pathetisch geraten, ist es höchst interessant, den kurzen Roman (etwa 130 Seiten) zu lesen. In ihm gelingt es Parland, einen Protagonisten zwischen ersehntem Dandytum und Existenznot, Lebenshunger und Resignation zu zeichnen, der sich um eine Frau dreht, die er zugleich beherrschen möchte und die ihn beizeiten anödet, deren verfrühter Tod an einer Krankheit den Anlass dafür bietet, dass der Ich-Erzähler des ersten Teils seine Annäherung an sie schildert. Im zweiten Teil wiederum berichtet eine extradiegetische Erzählinstanz weitere Details der Beziehung zwischen beiden. Am spannendsten ist, dass der Autor/Ich-Erzähler mithilfe eines Fotos erzählt, dabei zugleich eine Poetik des Bildes liefert, das ihm zufolge nur zu zwei Zeitpunkten Bedeutung trägt: dem der Aufnahme und dem der unwissenden Betrachtung, die noch neue Details aus ihm herausfiltern kann. Danach ist der festgehaltene Moment sozusagen in die Erinnerung transferiert und der Sinn dem Bild entzogen. Anhand eines Bildes von Ami (der Frau) schreibt er alle Assoziationen und Erinnerungen nieder, bis das Foto auserzählt ist. Neben den Finessen der Erzählkonstruktion, die vor allem im zweiten Teil bewusst transparent gemacht wird, wenn die Ezählinstanz in den Vordergrund tritt, finden sich auch weitere gekonnte Perspektivverschiebungen: Gegenstände werden anthropomorphiert, das Ich spricht mit Amis Foto, als wäre es sie selbst (passend zu seiner Auffassung von Fotographie); es gibt immer wieder die Tendenz, einzelne Metaphern zu Allegorien zu erweitern: Träume/Halluzinationen sind Tiefseefische, dieses Bild wird durch semantisch Naheliegendes wie Angeln erweitert. Im Arrangement der vielen Einfälle und Ansätze zeigen sich durchaus (noch) Schwächen, auch die Ausarbeitung der Charaktere ist mal mehr, mal weniger gelungen, aber insgesamt ist insbesondere der Roman ein tolles Stück europäische Literatur, dessen Entdeckung lohnt.
Henry Parlands ”Sönder” var en mycket intressant bekantskap. Jag har tidigare läst och gillat ”Mina lögner: Henry Parland i urval” (https://www.goodreads.com/review/edit...). Den nu aktuella boken har liknats vid Proust och inte helt utan skäl. Den stora skillnaden är ändå, att Parland inte behöver mer än 139 sidor, i motsats till 3.698 sidor i den finskspråkiga utgåva av ”På spaning efter den tid som flytt” jag läst. Gemensamt har dessa verk bland annat det, att författaren verkar samtidigt vara både närvarande och distanserad.
Språket och uttrycket i boken är modernt för tiden. Det som ändå överraskade mig var hur hackig författarens finlandssvenska var i jämförelse med min tidigare läsning. Boken innehåller också en lista med ordförklaringar där bland annat tyska influenser lyfts fram, men inte alls alla som möter läsaren i texten. Enligt utgivarens förord har texten ändå bearbetats och redigerats i flera omgångar för denna utgivning. Å andra sidan känns dessa influenser också fräscha. De ger texten sin egenart.
Tidsbilden (tidigt 30-tal) känns äkta, förutom vissa detaljer. Det sitts mycket på krog och sups annanstans också. Ibland framgår att förbudslagen är i kraft, men ofta verkar författaren glömma den. Huvudpersonens syn på kvinnan är säkert tidstypisk, men skulle idag kallas för manschauvinism. Förhållandet till arbete verkar också vara lagom lätt, arbete skall inte betunga en fri man.
Läsaren möter många fina scener i boken, ibland mera dystra, ibland uppspelta och ibland en blandning av båda. Ett exempel på det sistnämnda är hur författaren beskriver hur speglar kan tröttna på dem som speglar sig i dem och ibland rentav skojar med betraktaren. Spegeln kan bland annat själv göra en grimas åt betraktaren.
Mot slutet av boken ger författaren sin förklaring till bokens titel: ”Å andra sidan var han (Henry) inte tillräckligt poet för att kunna nöja sig med de schemata, han sålunda byggde opp, utan sökte sig efterhand tillbaka till verkligheten, som obarmhärtigt bröt ner hans konstruktioner. Därför heter denna bok ’Sönder’.”
I sadly don't have the time to write something for this book. In the middle of a stressful period right now. I had to skim the last chapters for this one, which is a sign that this novel should have ended at a point when I felt that the plot was already maxed out (but also that I simply didn't have the time due to a dead line).
I recommend this book for photographers, for Proust lovers, for cynics who started out as romantics and for those who like a spectacular language filled with great metaphors and symbols.
Tyhjyys ja ulkopuolisuus. Mustasukkaisuus ja kuolema. Vaeltelu. Levottomuus. Irrallisuus. Proustia ajatuksen virta ja esineiden herättämät muistot, tunteet ja ajatuksen. Ajattelun vaeltelu.