Helene har inte träffat sin mor på länge. De har ett komplicerat förhållande och Helene har flyttat från barndomens skärgårdsmiljö till Västerbottens inland. Där bor hon tillsammans med sin pojkvän och lever enligt sina egna regler. Nu är modern på väg för att tillbringa några dagar hos dem. Luften är tjock av förväntan och oro. Kanske kan de hitta tillbaka till varandra, kanske kan hon äntligen acceptera Helene för den hon har blivit?
In i dotterns minutiöst uppbyggda tillvaro sveper modern med sitt självklara anspråk på världen, sina välskräddade kläder, dyra smycken, sin goda smak. Samvaron är påfrestande och Helenes försök att ställa saker till rätta blir allt mer desperata. Till slut befinner hon sig vid panikens brant. Hon måste få andas igen, klarar inte längre att befinna sig under moderns dömande blick …
Under all denna vinter är en mörk och hypnotiskt intensiv roman om en dotter och en mor. På ett sinnligt, omsorgsfullt språk berättar Negar Naseh en historia om det vuxna barnets omöjliga längtan efter både närhet och frigörelse, med en botten som alla kan känna igen sig i.
I bokens andra del får vi följa författarens arbete med romantexten. Hennes idéer vindlar fram medan hon läser, skriver, ratar och köpslår med sig själv. Arbetsdagboken bjuder på en unik inblick i författarvardagen, samtidigt som den dubbelexponerar fiktionens teman.
Originell och intressant - ändå ingen favorit, men så är den också ovanligt icke-insmickrande och kantig mot läsaren, bitvis också lite tröttsam. Inom bokens pärmar ryms dels en mörk saga om en sårig mor-dotter-relation, dels författarens arbetsdagbok. Ser med fram emot Nasehs framtida författarskap, med viss bävan.
Hade det inte varit för att det var obligatorisk kurslitteratur hade jag nog inte läst klart denna bok. Den inledande romandelen är fylld av platta, stereotypa beskrivningar som inte bara skapar osympatiska karaktärer utan också väldigt tråkiga sådana. Löpande görs tillbakablickar men dessvärre på ett stolpigt sätt som innebär tempusbyten i texten gång på gång. När jag sedan läser arbetsdagboken (som är en något större behållning) känns det som att jag får en bild av vad det är Naseh vill förmedla i sin roman, men dessvärre blir det också tydligare för mig att hon faktiskt inte lyckats.
Nej, men jag vet inte. Kanske är det för att jag lyssnade på den här - men jag fastnar verkligen inte. Tycker att karaktärerna känns platta? Och dottern känns gnällig? Tycker också att den är lite kantig och det var lite väl konstigt med de här varelserna? Tyckte om miljöbeskrivningarna, och det repetitiva i att hon upprepade var de bor. Men well. Lyssnade klart - en trea.
Bra i början och bitvis begåvat och träffsäkert om mellanmänskliga relationer. Men spårar ur mot slutet med de märkliga inslagen. Saknar form, för min smak. Den andra delen med dagboken känns ointressant i mitt tycke.
En berättelse om en mor-dotter-relation som till en bit har hög igenkänningsfaktor och till störst del inte alls, tack och lov. De delar samma minnen men har olika upplevelse av dem. Vem har rätt? Dottern vill skapa ett så friktionsfritt möte som möjligt efter att inte ha träffats på länge. Hon vill vara till lags och inte skapa bråk men på insidan är det hela tiden på väg att bubbla över och i den här lågmälda näst intill subtilt viskande, melankoliska berättelsen är man på helspänn och undrar när crescendot kommer, explosionen..
Boken är fin men trist och pretentiös. Jag tycker om författarens djuplodande i Helenes inre men det tunna språket blir för entonigt och berättelsen rör sig för långsamt (till och med för mig!) för att hålla intresset uppe. Jag förstår att ordet 'moder' skapar ett större avstånd mellan mor och dotter, men det känns mer som 1600-tal och inte nutid och vem tusan kallar sin mamma 'moder' annat än på skoj? Det blir löjligt högtravande.
Andra delen om författarens arbete med boken hoppade jag över efter att ha tagit mig igenom en liten bit i början, för mig är det en totalt ointressant del.
Den jämförs lite i stilen med 'Egenmäktigt förfarande' och det håller jag med om även om den här boken var lite bättre, men jag tycker inte att det var en minnesvärd läsupplevelse. Tyvärr.
Det känns som ett personligt misslyckande när jag inte tycker om en bok. När jag försöker, men misslyckas, ta till mig det som författaren så omsorgsfullt och minutiöst arbetat fram. Men jag kan inte. kan inte. kan inte. förmå mig att tycka om "Under all denna vinter".
Första och andra delen av boken var underbara. Enkel, vacker läsning som bara rann över mig. Tonen är melankolisk, realistisk, påminner lite om "Ett Egenmäktigt Förfarande", handlingen är blodfattig och tunn, men under ytan stormar det. Svart mörker sipprar in från kanterna för att ta över hela bilden.
Redan efter att ha kommit in en liten bit i boken känner man stämningen. Något hemskt kommer hända. En gravitation mot bokens slut. Bokens slut är av övervägande faktor. Livsviktig.
Jag blev enormt besviken på slutet. Det skar sig grovt mot tonen och händelseförloppet i resten av boken. Istället för att fullfölja det psykologiskt och vardagligt realistiska och avsluta verklighetstroget men storslaget, tvingar hon in boken i en onaturlig, surrealistisk inriktning. Kanske är det en metafor, men det är en metafor jag helt missar. Känner bara frustration och äckel.
Skickligt skildrad psykologisk process när en ung kvinna som flyttat till en annan del av landet får besök av modern för några dagar. Obehagliga stämningar varvas med harmoniska. En thrillerkänsla byggs långsamt upp när man börjar undra hur det egentligen står till.
Jag tycker Negar Naseh är fantastisk. Det är intensivt, nära och vardagligt. Bra beskrivningar av relationer. Dessutom avslutar hon boken med en arbetsbok om sitt skrivande - love! Rekommenderar även hennes andra bok De fördrivna.
Mor- dotterrelation med bitvis magiska dimensioner. Ganska mörk minst sagt. Andra den som beskriver författarens skrivprocess är jätteintressant och förklarande.