Eva Zackrisson, en gång jägarinna från Kalmar, har styrt upp sitt liv på fastlandet, men åker över bron en sista gång. Hon behöver ta reda på vad det är hon har ärvt: konstnärskap eller galenskap? Och ärvt av vem? Stickan som äter lugnande piller, Arne som sorterar fjärilar? Eyvind som drömde och flög iväg för tidigt, vart och varför? Och så mamman, som fotograferar allt med sin långsamt blixtrande kamera.
Ölandssången är en bok om stor lycka och ett gnistrande mör
Tove Folkesson, född 1981, är författare och musiker. Hon debuterade med Kalmars jägarinnor 2014 och har sedan dess skrivit flera böcker och tilldelats bl a Svenska Dagbladets litteraturpris. Senast utkom Den stora kyrkan (2021). Tove Folkesson lever tillsammans med Hanna Folkesson på Öland. Badort är deras första gemensamma roman.
Den har fina sidor och vackra bitar. Men den är också rörig och snårig, vilket kanske ska visa hur huvudpersonen mår, men det skapar en distans för att jag helt enkelt inte hänger med och hindrar mig från att bli riktigt engagerad. Det känns som att Tove tagit bort lite för många pusselbitar för att man ska kunna se bilden hon vill måla upp. Det är ett drömskt/mardrömskt skuggspel där man inte alltid förstår vad som händer eller sägs.
Gillar hur Eva utvecklats till denna bok. Den här boken har ett helt annat tempo än de två tidigare, den är lugnar och Eva känns mer lugn i sig själv.
Språket är som i tidigare böcker hur fint som helst, och relationer mellan Eva och andra människor beskrivs så fint. Återigen vill man pausa och samla citat från boken.
Första delen, Kalmars jägarinnor, läste jag när den var helt ny. Det är nu snart fyra år sedan och jag nitläste den pga SR:s romanpris. Andra delen- Sund - var helt otrolig i all sin igenkänning: vi åttiotalister som kan ha så svårt att finna oss själva, finna rätt väg och hålla kvar vid ett mål, och även: av flummet, Paolo Coelho-epidemin, kvasipsykologin aka individualismens gissel. Den här tredje delen kom aldrig riktigt igång tyckte jag. Jag hade väntar mig mer av Stickan som karaktär, mindre prat och mer djup, mer kött - kanske något åt Korparna åt. Poetiskt, men överjävligt deppigt. Allt kring det dödade barnet är hemskt, den historien åt sig in i kroppen (nu när jag själv fått två flickor) och gjorde mig grå lagom till läggdags. Den här delen kändes sammantaget som ett långt kapitel av Sund. Men jag hade ändå önskat ett mer gediget avslut. Fast samtidigt; det är väl såhär ett mänskoliv, en berättelse ser ut - inte så hollywoodsk eller med dramapeaks.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Om den första delen av trilogin handlade om Gänget och den andra om Jaget, så handlar den här avslutande berättelsen om Arvet. Längs sentimentalitetens silverskimrande sytråd synas Ölandssläkten. Där finns Kalle som besitter både skrivarnerv och melankoli precis som Eva, där finns berättelserna om Hella som ingen ville ha att göra med och barnet som lämnades att dö. Och i nutid den enkla, vardagliga tryggheten hos Stickan och Arne.
Återkomsten till ursprunget knyter ihop säcken kring Evas identitetssökande. På vägen säger hon farväl, bränner broar för att få gå fri till slut. Men när sista utmarken av vem Eva Zachrisson är blivit undersökt, då står hon rotlös, och jag kan inte låta bli att fundera: visst är hon fri, men vart blir hon trygg? Är det verkligen nu hon äntligen får ro och slutar leta? Jag knyter näven om tummen och bestämmer mig för att hon till slut hittar en plats att vila, ett bra jobb och gifter sig med Marja. Så får det bli.
The book is the third of a trilogy, and it can be possible that having read the other two books would have helped understanding this one. I have really hard time to follow the story. From the own thoughts of the protagonist, Eva, to past events, to present. To have a full picture of who was who and what is really that she was after in her search. She is back at her place of origin, where her grandmother still live. There is her mother's family history connected to a peaceful and beautifully Swedish landscape. She digs into that and find pieces of puzzles that should help her find herself. However, why these pieces are relevant is hard to grasp. The book is very atmospheric, like if everything would be set in a watercolor painting, where the things contours are blurred. The message is clear - to find roots is crucial - but how that message is delivered was very confusing for me.
Tove Folkesson gör mitt liv bättre. Hon sätter ord på så mycket som jag inte visste att man kan sätta ord på. Ord på hur man kämpar med att hitta sig själv, förhålla sig till sin familj och sina vänner, till samhället, världen och vad man ska göra med resten av sitt liv. Hon berör mej gång på gång, och vill inget hellre än att djupdyka ner i hennes trilogi pånytt. Det här är nog hennes svagaste bok eftersom det tar en stund att koppla den till de två föregående, därför 4 stjärnor och inte 5. Men den är väldigt bra och väldigt gripande!
Delar av Tillfällig som en vallmo-strofen återkommer som en sammanbindande faktor i trilogin, men plötsligt känns det som en roman av Monika Fagerholm - vilket egentligen inte är ett problem. Tyckte mycket om del två, Sund. Möjligen blandar jag samman innehållet med Folkessons Tankar för dagen, men det var en fråga som intresserade mig där med akademisk karriär och konstnärskap.
This is a beautiful story, the memory of a happy childhood, but a childhood that also was not without sorrow, of the love between grandmother and granddaughter, of the memory of the place where the narrator grew up. It is the story of a life and I really enjoyed reading it.
Tredje boken om jägarinnan Eva Zachrisson: denna gång gräver hon djupt i familjerötterna för att försöka förstå sig själv och sitt arv. Mer fragmentarisk och svårfångad än de första två böckerna, men stundvis oerhört berörande, främst i mormor Stickans minnesbilder från barndomen: slädfärden och ögonblicket innan faderns ödesdigra akt.