"Jag har inte varit här så länge men på ett underligt sätt känns det som en evighet redan. Här händer ingenting, ändå är jag med om något som alla är avundsjuka på. Jag är på andra sidan jorden. Hemma är det vinter och här sensommar. Jag vet att jag är med om något fantastiskt och speciellt, jag vet att jag är på mitt livs resa, jag skulle bara önska att vardagen var litet roligare. Litet lättare. Att jag hade någon att prata med."
En vinterdag i januari lämnar Lova Stockholm för att åka till Nya Zeeland och vara borta i ett år. Hon är sexton år och har allt uträknat. Det är nu livet börjar! När hon kommer hem ska hon bli författare och vara ihop med David Brink. Först ska hon bara bli av med oskulden och uppleva saker som hon sen ska skriva om. Det är planen.
Men Nya Zeeland är inte alls som Lova drömt om. Hon hamnar på en farm långt ute på landsbygden utan möjlighet att ta sig någonstans på egen hand, utom med skolbussen. Värdmamman Karen är ensamstående med tre barn och 220 kor, och de bor i något som mest liknar en gul skokartong. Veckorna går och varje dag är den andra lik, tiden står liksom stilla. Långsamt börjar paniken krypa i Lova; hon måste komma därifrån, men hur?
Den här boken gjorde mig förbannad. Jag har inget emot osympatiska litterära karaktärer, men när protagonisten i den här boken beter sig helt vidrigt så problematiseras det inte alls, utan i princip alla stöttar henne. Om man nu ska skriva en bok om en bortskämd tonåring som reser ut i världen och får lite perspektiv så är det hela ganska bortkastat om hon inte utvecklas någonting under berättelsens gång. Detta toppat med okommenterad rasism och klassförakt lämnar en ganska dålig smak efter läsning.
Lova är 16 år och ska dra till Nya Zeeland som utbytesstudent. Hennes plan är att när hon kommer hem ska hon vara redo att bli författare, och David Brink ska hemma i Sverige ha vågat gå ifrån sin dåliga flickvän och vara redo att bli ihop med Lova istället. Däremot funkar det inte så bra i Lovas nya, tillfälliga hemland. Hon hamnar på en farm långt från ingenstans och verkar mest längta bort.
Long story short: jag gillade inte den här boken. Alls.
Jag försöker se positivt på det jag läser, gärna hitta en tanke eller idé som är bra, men det var svårt här. Lova är inte en huvudperson en hoppas att det går bra för. Hon känns självupptagen, vilket inte behöver vara något fel i sig, men det ska komma en insikt utifrån det. På nåt sätt. Helst. Men det kommer inte mycket av det. Istället är det lilla som är lätt att lösa. Mot slutet av boken börjar Lova ljuga om att hon blivit våldtagen, vilket Karen, som hon bor hos, inte ser några större problem med, utan tillsammans spinner de vidare på den historien, ljuger för polisen och... ja, det blir inte bra.
Sträckan fram mot slutet handlar mest om relationer mellan Lova och de hon träffar i skolan, tanken på att träffa David hemma i Sverige och på killen hon eventuellt gillar nere i Nya Zeeland. Jag kände att väldigt lite händer i boken. Karaktärerna är rätt vaga, det är ingen en riktigt bryr sig om hur det går för. Så just den här boken går inte att rekommendera.
Första två tredjedelarna av boken var ändå helt okej, hade svårt att connecta till huvudkaraktären, men den var snabbläst och jag var ändå intresserad av att se hur hon skulle utvecklas i slutet. Sedan kom sista tredjedelen, och jag kände bara avsmak. Det hjälper heller inte att boken försöker få fram poängen att "de bra människorna" förlåter vad hon gjort utan större problem, och att om man har svårt att känna med henne så är man en dålig människa. Men å andra sidan, boken är ju skriven ur huvudkaraktärens perspektiv, så det kanske är meningen att man ska ta det hela med en nypa salt? Det finns säkert de som skulle tycka om den här boken - den var väldigt snabbläst, och jag kände mig som sagt involverad i handlingen trots att jag hade svårt för huvudkaraktären - men jag är inte en av dem. Om boken hade haft femtio/hundra sidor till, där man verkligen fick utforska konsekvenserna av händelserna i boken, och om huvudkaraktären faktiskt hade genomgått lite personlig utveckling av det hela, så tror jag dock att boken hade kunnat bli betydligt bättre som en helhet. Som det är nu känns det som att huvudkaraktären inte förändrats något, utan att livet bara blivit sämre för henne och för de i hennes närhet , och jag vet inte om jag heller fick ut något av det hela.
Nappasin tän kirjastosta mukaan, kun joku oli laittanut kirjan väliin suosittelen-lapun. En nyt välttämättä itse suosittele eteenpäin.
Lova lähtee Uuteen-Seelantiin vaihtoon ja päätyy maatilalle pikkukylään, jossa ei tapahdu mitään. On tylsää 90-luvun alussa ja mitään ei tapahdu. Tärkeää olisi päästä eroon neitsyydestä ja kokea paljon.
Jag vill vara jordens medelpunkt on julkaistu 2016, mutta tuntuu vanhanaikaiselta. Lova valittaa tylsyyttään eikä tee asialle mitään, muut tyypit on tylsiä ja silti hän ei voi pyytää hostäidiltä kyytiä kylille, koska täytyy olla kiltti eikä saa vaivata tätä. Kirjan lopussa on aivan absurdi kuvio, jossa Lova keksii ja valehtelee aivan typerästi, ja jostain aivan kummallisesta syystä pari muutakin ihmistä menee tähän mukaan. Varsin epäuskottava skenaario.
Mua kiinnosti lukea teos, koska olin itsekin lukiossa vaihdossa. Tuli muisteltua omia vaihtokokemuksia samalla, mikä toki oli ihan kivaa.
Boken var helt okej. Dock så blir jag väldigt stressad och irriterad av huvudpersonens beslut och sätt att agera. Hon är även väldigt otacksam mot mamman i familjen som hon bor hos. Slutet var väldigt bristfälligt. Bra författare, dålig handling helt enkelt. Innehåller även rasism mot Nya Zeelands urinvånare som inte riktigt blir kommenterat.
Okej, så jag erkänner. Jag läste inte klart den här boken. Slutade på sidan 128.
Det här är en som jag hade skyhöga förväntningar för. Jag gillar Nya Zeeland väldigt mycket och tyckte att det skulle vara en spännande bakgrundsmiljö.
Men den här boken är deprimerande. Visst, historien ska inte vara rolig och fartfylld, men jag blir extremt nedtyngd när protagonisten klagar på precis allting - hela tiden.
Jag hade väldigt svårt att relatera till Lova. Hon kändes väldigt arrogant och pretentiös. Dessutom var hon otacksam. Det här är förstås en smakfråga, men jag kunde verkligen inte heja på henne.
Jag slutade läsa den här boken när Lova hittar på en våldtäkt för ett få flytta från den Nya Zeeländska landsbygden till en storstad. Hon tar alltså upp värdefull tid från polisen för sin egen bekvämlighets skull. Jag har som sagt inte läst slutet och vet inte om hon fick ta konsekvenserna och insåg sitt fel. Kanske gjorde hon det. Förhoppningsvis. Om inte förstår jag inte varför den här boken fick bli utgiven.
This entire review has been hidden because of spoilers.