Tusen år hos gud

by Stig Dagerman

Något halvår före sin död lämnade Stig Dagerman manuskriptet till den berättelse som nu framlägges för offentligheten. Han karakteriserade den som "En prolog vilken utspelas hos en berömd man i London". Den ryktbare mannen är Isaac Newton, och i hans hus ikläder sig Gud en människas, en segelsömmares skepnad. Berättelsen var tänkt som en upptakt till en roman om Carl Love Jonas Almqvist i landsflykt, ett projekt som livligt sysselsatte Stig Dagermans tankar under hans sista levnadstid. Han ställde emellertid planen på framtiden - ämnet var, sade han, för stort, för rikt, för viktigt, för att han skulle kunna göra det rättvisa under en kort och hektiskt arbetstid. Prologen "Tusen år hos gud" skulle få sin pendang i en epilog. Någonstans hade Stig Dagerman sett en uppgift om att Almqvist varit i Söderhavet. Denna notis eggade hans fantasi och gav honom idén till epilogens utformning: segelsömmaren - Gud, som uppträder som ett slags flygande holländare på haven, skulle nere i Stilla Oceanen möta den svenske diktaren.

Genres: Short Stories

44 pages, Paperback

First published January 1, 1954

About the author

Stig Dagerman was one of the most prominent Swedish authors during the 1940s. In the course of five years, 1945-49, he enjoyed phenomenal success with four novels, a collection of short stories, a book about postwar Germany, five plays, hundreds of poems and satirical verses, several essays of note and a large amount of journalism. Then, with apparent suddenness, he fell silent. In the fall of 1954, Sweden was stunned to learn that Stig Dagerman, the epitome of his generation of writers, had been found dead in his car: he had closed the doors of the garage and run the engine.

Dagerman's works deal with universal problems of morality and conscience, of sexuality and social philosophy, of love, compassion and justice. He plunges into the painful realities of human existence, dissecting feelings of fear, guilt and loneliness. Despite the somber content, he also displays a wry sense of humor that occasionally turns his writing into burlesque or satire.

Reviews

[Viola Brandt Grönberg]

En kort, märklig, intressant och fascinerande bok.
Titeln får ju en att vilja läsa den direkt? ☝️

[Antonia]

Mystisk surrealism som jag tyckte om. Men hur sätter man betyg på sånt här? Så jag avstår. Natten när Newton dör och Gud gör entré. Det är märkligt och trevande.

[Jill]

Vet inte alls, kul, filosofisk liten prolog, så synd att epilogen aldrig kom

[Anders Alvunger · Rating 4 out of 5]

Stig Dagermans (1923-1954) novell Tusen år hos Gud (1954) utspelar sig i 1700-talets London hemma hos vetenskapsmannen Isaac Newton. Detta hem kallas Lagarnas hus och här råder tyngdlagen. Det tror han åtminstone. För den saken kommer att omprövas genom ett besök av Gud. Newton får ett varsel om besöket när föremål i hemmet plötsligt slutar följa naturlagarna. Hans stumme betjänt börjar sväva och stiger mot taket. Väl där uppe börjar han dessutom tala. Newton förstår att han bevittnar ett under och när han lyckats få ner betjänten ber han denne kalla efter en droska åt den ankommande gästen. Newton ställer fram två stolar och slår sig ner för att vänta in gästen. Han slumrar till. Plötsligt märker han att det börjar regna inomhus. Det är tårar som faller. De följer nu tyngdlagen och då förstår han att Gud har anlänt till hans boning. Gud kommer förklädd. Under deras samtal beklagar sig Newton över skapelsen. Särskilt problematiskt är Tiden, men samtidigt menar han att tiden måste vara mest besvärlig för Gud själv. ”En människa ser blott sin vän dö. På den väldiga urtavlan urskiljes endast en siffra. Människan vet inte att historiernas historia, universums födelse, levnad och död, redan är fullbordad och innesluten i evigheten som ett skepp i en flaska”. Newtons största gåva, säger han, är att vara dödlig. Så ber Gud om samma gåva och Newton styr upp en rit där en präst döper Gud. Han döps till segelsömmare och hans dödsdatum och dödsort är förutbestämda. Han får veta att han kommer sluta sina dagar i de norska Bergen. Som människa lär Newton honom förstå det mänskliga lidandet. Om förödmjukelse, fruktan, girighet, orättvisa och obesvarad kärlek. För att inte avslöja hela handlingen lämnar jag de sista scenerna osagda. Dessutom har jag nog svårt att sammanfatta dem, ärligt talat.

Tusen år hos Gud var Dagermans sista verk innan den tragiska bortgången. Det är en prolog, en spillra av vad som var tänkt att utgöra den första av två delar om den svenska vetenskapsmannen Almqvists landsflykt. Det skulle handla om förhållandet mellan människan, naturlagarna och Gud. Dagerman förstod dock innerst att han aldrig kunde färdigställa något så stort under den hektiska period som föregick hans död. Även om verket aldrig blev klart, och jag gärna hade läst epilogen, upplevs Tusen år hos Gud inte som ofärdigt. Handlingen är märklig men förvånande nog inte otillgänglig för den som försöker ta den till sig. Liksom i min förra recension av Dagerman måste jag också berömma honom för hans stilfigurer. Här använder han nederbörd för att skapa effekt: regn, snö, ”löven faller oupphörligen”. Det passar så bra i och med att huvudpersonen är gravitationens upphovsman. Som fullbordad roman hade jag nog gett Tusen år hos Gud en femma men som det förhåller sig blir det en fyra. Jag tänkte avsluta recension med de sista raderna i novellen:

”Så börjar det sakta snöa. Solen slocknar. Stjärnorna tändas. Månen går upp. Barfota fortsätter segelsömmaren sin vandring in mot Bergen i Norge”.

[Jakob · Rating 4 out of 5]

This is barely above 40 pages long, and resembles a fever dream more than anything else. All sorts of mysterious events transpire after God appears in Isaac Newton's apartment. It's entertaining as hell, and delvels into mysticism and transcendence.

[Janina]

Dans les 9 nouvelles qui composent ce livre on retrouve les obsessions récurrentes dans l'oeuvre de Stig Dagerman : culpabilité, peur, humiliation, solitude, mort. Dans celles consacrées à l'enfance, j'ai particulièrement aimé "La surprise". On rencontre toujours aussi une infinie sensibilité teintée d'humour.

Quant à la dernière nouvelle, celle qui donne le titre au livre :

"Dieu rend visite à Newton" elle coupe le souffle. La narration est non seulement fantastique, onirique, elle bouscule, elle fascine. C'est une allégorie sur les lois, le pouvoir, d'une puissance incroyable, presque insoutenable.



















QuaQy

[Raphael · Rating 3 out of 5]

Je ne suis pas sûr d'avoir tout saisi ! A relire